Så många år har gått sedan den där legendariska matchen då några av världens största stjärnor lirade på månskensrinken i lilla Romakloster på Gotland.

Owe Hejdenberg och Erik ”Eka” Jonsson står på konstgräsplanen där isen en gång låg blank och ser sig omkring:

– Tänk där var läktare och där också, och här gick man genom publiken på en gummimatta till omklädningsrummen, jo, du, där kunde det hetta till ibland, skrattar Owe.

Artikelbild

| Erik ”Eka” Jonsson och Owe Hejdenberg, Roma-profiler från tidigt 70-tal på den plats där isbanan låg.

Tidigt 70-tal och det spelades ishockey överallt på Gotland. Sporten hade slagit igenom brett i samband med VM på Johanneshov 1970, där matchen mellan Tre Kronor och Sovjet sågs av 82 procent av befolkningen, än i dag tittarrekort för tv.

Den aktuella säsongen låg följande lag i högsta Gotlandsserien, division 3: Roma, Graip, Hemse, Eksta, Visby AIK, Follingbo, Hablingbo, Stånga, Gothem och Östergarn.

Roma var det absolut dominerande laget, och hade så varit länge.

I mitten på 1960-talet kom transatlanten Tom Lemon in som tränare och satte fart på såväl publikintresse som spelarnas kunnande; de lärde sig åka skridskor och dribbla.

Artikelbild

Efter att tidigare varit överlägset på ön men varit närmast utan chans mot lag från fastlandet gick det under decenniets senare del uppåt, så pass mycket att klubben kom att spela i landets näst högsta serie.

Men redan 1947 kom ishockeyn till Gotland. I ett reportage i P4Gotland, minns Sigvard Häglund i När när sporten var ny:

Artikelbild

Owe Hejdenberg och Erland Ljunggren, båda tvåmålsskyttar mot Spartak, flankerar målvakten Jan Grahn.

– Det var svårt att veta vad alla skydd skulle vara till, till exempel en stor rund suspensoar, skulle den användas runt armbågen?

1953 hade Gotland spelat sin första landskapsmatch och förlorat hemma mot Uppland med 7–1. Calle Tell gjorde det historiska målet. Det var för övrigt en tid då hockeyn svämmade över alla breddar: 101 lag i farten på hockeybanorna, noteras i Gotlands idrottshistoriska förenings rullor för året 1955.

Artikelbild

Spartak Moskva var fullkomligt överlägsna i matchen mot Roma 1971.

Men nu är det alltså säsongen 1970-71, just efter årsskiftet och gotlänningarna ska bjudas på en riktig godbit.

På de redan tryckta biljetterna stod ”CSKA, Sovjet” men Sovjetunionens bästa klubblag blev fördröjda efter spel i Kanada så det blev istället Spartak Moskva, vid tiden regerande cupmästare i Sovjet, som kom till Sverige.

Artikelbild

Roma vann division 3-serien på Gotland säsongen 1970-71. Målskillnaden var förkrossande: 248-17.

Anledningen var deltagande i nyårsturneringen i Johanneshovs isstadion, Ahearne Cup, vilken avgjordes varje år mellan 1952 och 1977, namngiven efter brittiske hockeypromotorn Bunny Ahearne.

Men måndagen den 4 januari var spelledig och Roma IF passade då på att boka in dem för match.

Artikelbild

Än i dag har folk svårt att förstå hur Roma-ordföranden Olle Norman från Ejmunds kunde få hit dessa storlag, för Spartak var inte det enda.

– Ja, det är helt otroligt, men han hade kontakter i Stockholms ishockeyförbund så han fick väl till det på något sätta, säger Erik ”Eka” Jonsson, vid tiden back i Roma IF.

Artikelbild

Vjatjeslav Starsjiniov.

Tidigare hade Drummondville från Ottawa gästat Roma, då kom över 3000 personer och tittade.

Året därpå, 1972, kom tjeckiska mästarlaget Sparta Prag, därefter British Columbia Totem och sedan märkliga lagbygget London Lions med svenska ess som Tord Lundström, Ulf Sterner och ”Honken” Holmqvist.

Artikelbild

| Souvenirer i mängd finns det i Roma IF:s klubbstuga, minnen från matcher som spelats i en annan tid.

Även det kinesiska landslaget dök vid ett tillfälle oväntat upp för match, försynta kineser som bad om ursäkt då de råkat tackla omkull någon motståndare och även hjälpte denne upp.

CSKA var alltså nationens stora klubblag, arméklubben hyste lejonparten av det oövervinnliga CCCP, vars ideliga VM-segrar lärde svenska folket att nynna den sovjetiska, numera ryska, nationalsången.

Artikelbild

Men det fanns alltså stjärnor även i Spartak; som världsmästarna Aleksandr Jakusjev, Vladimir Sjadrin och Jevgenij Zimin liksom den största av dem alla, centern Vjatjeslav Starsjinov, som vid tiden hade åtta VM-guld bakom sig och hjälmremmen ständigt över hakan.

En av de småpojkar som brukade gå på Spartaks hemmamatcher i Moskva var den vid tiden tioårige Vladimir Kapustin. Han kom senare, sedan järnridån fallit och öppnat världen mot väst, att hamna i Sverige och gjorde 1991 sin första säsong i VIF Gutes division 1-lag i fotboll.

– Spartak var alltid mitt lag, även om jag kom att spela fotboll för Dynamo. Spartak är lite som Hammarby, folkets lag i Moskva, berättar Vladi, som sedan dess blivit kvar på ön.

I ungdomsåren kombinerade Vladimir ishockey och fotboll innan bollen alltså tog över och för hans del bland annat medförde spel i Europacupen.

Murens fall kom även att innebära ryska hockeyspelare på gotländsk is, Alexei Salomation, som avled 2016, och Evgenij Chizmin är lirare som i tidigt 90-tal för alltid tog plats i gotländska hockeyhjärtan.

Klockan 17.30 den 4 januari anlände Spartak-spelarna med flyg till Visby. En del av dem tycktes undra var de egentligen hamnat.

”Gotland känner vi sannerligen inte till mycket om. Man har väl läst några rader i skolan men annars är Gotland okänt för oss, sade tränaren och flerfaldige världsmästaren Boris Majorov till GT:s reporter Thomas Gottfridsson.

Sedan utspann sig följande konversation:

Majorov: Spelar Roma i högsta divisionen?

Olle Norman, Romas ordförande: Nej, vi hör hemma i division 3.

Majorov: Oj, oj, oj.

Norman: Men vi har 128–5 i målskillnad!

Rinken på Klostervallen var Gotlands andra konstfrusna bana, vilken hade invigts 1964. Hemse var först året före och Slite trea året därpå. Visby fick vänta med konstfruset till 1975, men då var det å andra sidan en ishall som byggdes.

Den här kvällen lockade finbesöket från öst alltså drygt 2000 personer till månskensrinken och de fick verkligen valuta för de tio kronorna i entré. ”Tio (10!) minuters storspel av Spartak räckte...” löd tidningsrubriken dagen därpå.

”Spartak visade upp ett klapp-klapp spel som väl aldrig tidigare setts på denna ö”, skrev Gottfridsson, van att bevaka hockeymatcher av helt andra snitt. Stora siffror var dock inte ovanligt, i serieomgången därpå noterar vi exempelvis bland annat resultaten Roma–Hablingbo 20–0 och Eksta–Östergarn 16–1.

Den här kvällen tog Spartak i sina röda tröjor ledningen efter 47 sekunder, tio minuter senare stod det 5–0. Då slutade ryssarna såväl att skjuta på mål som att markera Romas forwards.

Det blev Owe Hejdenberg, Romas målfarlige center, som i sin gulsvarta matchtröja med snörning i halsen slog hål på hemmanollan genom 5–1-baljan just före paus.

När jag så här många år senare träffar Owe Hejdenberg och ”Eka” Jonsson på den plats där rinken låg kommer minnena tillbaka.

– Jo, jag fintade mig loss och satte pucken i krysset som vanligt! Men var det det enda? Gjorde jag inte fler mål? säger Owe.

Eller, nja. I själva verket tog han vara på en rysk bjudning under den svängande belysningen med tämligen låga lux-tal som han satte i nät.

Och jo, blev det fler mål, ytterligare ett från hans klubba. Men ska sanningen fram är minnena aningen dunkla.

– Det jag kommer ihåg är att de var enormt duktiga på skridskor, där hade vi inte en chans. Vi tränade två gånger i veckan och det räckte inte mot ryssarna, säger Owe Hejdenberg.

Och det var så matchen såg ut, Spartak kunde utklassat motståndet men bjöd in Roma för publikens skull.

Det var för övrigt just ”Eka” Jonsson som såg till att Follingbo-grabben Owe alls hamnade i klubben. Han for i sent 60-tal hem till Hejdenbergs för att skriva kontrakt med storebrorsan Stig men...

–...av någon anledning hade jag två kontrakt med mig. Först skrev Stig på, sedan sa deras pappa Victor, ”men Owe, då?”. Ja, då fick han skriva under det andra, berättar han.

Hockeynostalgin vältrar sig över oss där vi sitter i klubbrummet, där ute har isen förvandlats till konstgräsplan för sjumannafotboll sedan rinken försvann 2006 i samband men invigningen av ishallen i Slite, men resultattavlan är i original från gamla tider.

I en glasmonter hänger souvenirer och minnesattiraljer från föreningens allra största kamper.

Hur är det, ”Eka”, var det bättre förr?

– Tja, skrattar han, en del saker var bättre, men knappast ishockeyn. Ser man gamla filmer kan man tro att grejerna ska hinna rosta, så långsamt går det.

Owe är glad att ha fått vara med om de där matcherna, även om minnena alltså till stor del bleknat:

– Det var stort att möta de här lagen, att komma dem så nära. Det var årets höjdpunkt. Jo, det var det, det.

Spartak-spelarna avslutade sin Gotlandsvistelse med middag på Stadt innan de redan samma kväll flög åter till Stockholm.

Dagen därpå besegrades tjeckiska Skoda på Johanneshov och Ahearne Cup var därmed vunnen.

Senare under våren skulle flera av spelarna ingå i det röda landslag som vann världsmästerskapen i Schweiz, CCCP:s elfte VM-titel och den nionde i följd. Tjeckoslovakien – hemland för Romas tränare vid tiden, Dusan Bosko – tog silver, Tre Kronor brons.

Roma IF fortsatte under vintern 1971 att rada upp segrar i division 3 för att sluta som seriesegrare utan en enda poängförlust och med förkrossande målskillnaden 248–17.

Fyra av Roma-lirarna toppade seriens skytteliga; 30-årige veteranen Erland Ljunggren, 35 mål, Owe Hejdenberg, 34, Tommy Töpel, 33 och Curt Ljunggren, 27. Töpel skulle senare bli mångårig ordförande i Svenska hockeyligan.

Efter seriespelet väntade kvalspel mot Spånga för en plats i division 2, men trots att Roma bjöd gott motstånd räckte brukslaget inte till. Det blev spel i division 3 också säsongen därpå innan klubben säsongen därefter tog sig till tvåan via kvalspel mot Vaxholm.

Totalt nio VM-guld blev det för Vjatjeslav Starsjinov som efter karriären kom att bli docent i kärnfysik, Alexandr Jakusjev tog å sin sida totalt sju VM-titlar och valdes 2018 in i NHL:s Hall of Fame trots att han aldrig spelat i den nordamerikanska ligan.

Vladimir Sjadrin blev femfaldig världsmästare och avslutade karriären 1985 med spel i japanska ligan, Jevgenij Zimin lade ner landslagskarriären 1972 och var vid sin död några dagar före jul 2018 scout för NHL-laget Philadelphia Flyers.