Charli Öman missar sällan en hemmamatch med Visby Ladies. Alla som varit på en match med klubben har säkert sett, men framför allt hört honom och hans vänner. Utrustad med sin stora trumma gör han sitt yttersta för att störa motståndarna till misstag.
Men Charlis engagemang är så mycket större än att bara vara trumslagare.
I Visby Ladies fann han kärleken till ett lag och han har även tatuerat klubbens emblem i nacken. Ett sätt att svära trohet till "sitt" lag och i Charlis fall blev klubben hans väg ut när han var arbetslös och allt kändes tungt.
– När du blir arbetslös så blir du vanligtvis lite deppig, men då fanns Visby Ladies där för mig, säger Charli och fortsätter:
– En granne som var i klubben frågade om jag hade lust att hjälpa till. Lite inför matcher och det kunde jag väl prova en gång. Det var som att kliva in i en familj med en gång.
Det har gått tio år. Innan dess hade han aldrig varit på en basketmatch.
Vad ger klubben dig?
– Ladies är mitt lugn och ro. Här hämtar jag extra kraft. Jag har problem med leder, muskler och sån där skit. Det är inte roligt alla dagar, men trots allt arbete här så är det avslappning på ett annat sätt.
Sportchef Anders "Leo" Pettersson har lärt känna Charli väl under åren.
– Charli ställer upp för föreningen och kör till bortamatcher, han fixar trasiga avlopp i Ladieshuset. Normalt har människor en koppling genom barnen, men det har inte Charli. Ändå är det här hans liv och det är häftigt, säger Leo.
Charli hjälper också till att lägga ut den tillfälliga trägolvet inför matcherna i Ica Maxi Arena, men under match är det trumman som gäller.
– Jag minns att Louie Söderberg satt själv med trumman i Södervärn och tänkte att jag kan väl sätta mig vid honom. Sedan blev jag kvar och nu är vi några stycken. Det är givande när man får publiken med sig och att den hänger på eller när man känner att man stört motståndarna lite extra.
Det är inte lätt att vara supporter och Charli kom in efter föreningens storhetstid. De sportsliga framgångarna har varit få.
– Jag tycker synd om tjejerna. Jag vet vad de kan, vill och jag lider när det inte vill sig. Man blir lite förbannad när det inte går, men desto gladare när det flyter på som det ska. Jag har nog aldrig sett så mycket ring ut som i år. Helt otroligt.
Själv har han en egen segertradition.
– Jag röker inte, men när Ladies vinner så brukar jag smita ut och ta en segercigarr.
Cigarrerna har blivit färre och färre. Den senaste tog han den 13 mars för drygt 260 dagar sedan.
Matchen mot Uppsala slutar med lagets sjätte raka förlust. När publiken lämnar återstår fortfarande ett par timmars arbete med att plocka isär trägolvet.
– Men jag försöker ta det lugnt. Jag fick problem med hjärtat i september.
På en hemvärnsövning fick han en hjärtinfarkt och transporterades med ambulans till Visby lasarett och vidare med helikopter till Karolinska.
– Då blev jag rädd, men som tur var fanns det ju sjukvårdare på plats. Tänk om jag hade kört något fordon? Då kunde vad som helst ha hänt.
Väl hemma fick han besök av coachen Eivind Möstl som lämnade ett "Krya på dig"-kort från laget. Något som värmde.
Skulle du klara dig utan klubben?
– Det här är familjen vid sidan av min vanliga familj. Att det här skulle ta slut. Det är inte tänkbart.
Då får dom bära ut dig...
– Ja, men då tänker jag slå på trumman till att jag blir röd.
