Under hela lördagsförmiddagen vällde tjock svart rök upp över Visby och vid den anrika idrottsarenan, vars läktare byggdes under krigsåren, pågick ett omfattande pådrag med polis, ambulans och räddningstjänst.

Det var VIF Gutes materialförvaltare Tomas Karlström som upptäckte att det brann i den södra läktarväggen när han anlände till ”Vallen” vid tio-tiden på förmiddagen.

En gång i tiden var Tomas, ”Bossen” kallad, vänsternia i klubbens allsvenska handbollslag. När handbollen tynade bort saknade han gagget i omklädningsrummet och gick in som materialare i klubbens division 2-lag i fotboll, lite för att, som han säger, ”betala tillbaka”.

Artikelbild

| Branden fick stort utrymme i måndagstidningen: Förstasidan, tre nyhetssidor samt två sportsidor. Bevakningen fortsatte under flera dagar.. GT:s fotograf Stig Hammarstedt var tidigt på plats. Hans fotografier av den övertända träläktaren lämnades till polisen och användes sedan i förundersökningen.

När jag stämmer träff med Tomas på Gutavallen kommer minnena omedelbart tillbaka, framför sig ser han eldhavet och känner den stickande lukten av rök:

– Jag parkerade på grusplanen, gick över gräset här och fick syn på elden, säger han. Det såg ut som det brann i en papperskorg och jag tänkte att det är väl inte så farligt.

Men värre blev det alltså. När Tomas larmat räddningstjänsten från klubbrummets telefon gick han runt läktaren till dess framsida.

– Du vet, det var som en explosion, allt var övertänt på några minuter.

Artikelbild

| Fotograf Stig Hammarstedt var på väg till ett annat jobb när han upptäckte infernot.

Kommer du ihåg dina känslor i den stunden?

– Det jag minns mest är när jag och Hasse Linkan (Lindkvist) stod här borta och tittade. Det var tungt. Det var inte bara en läktare, det var kultur, en hel epok.

Artikelbild

| Känslorna var starka när Gutes ledare såg läktaren brinna ner.

Tidigt stod det klart att läktarbyggnaden inte skulle gå att rädda.

Släckningsarbetet försvårades av att de stora plåttaken ramlade ner varför själva eldhärden under läktaren blev svåråtkomlig.

Artikelbild

| Tomas Karlström upptäckte branden och larmade räddningstjänsten.

Dessutom hettades betonggrunden upp så kraftigt att elden gång på gång återantändes.

När den värsta kraften i elden lagt sig fick Tomas Karlström hjälp av brandmännen att gå in i byggnaden för att ta ut så mycket material som möjligt.

Artikelbild

| Bedrövelse bland VIF Gutes spelare sedan deras hemmaarena för en tid blivit oanvändbar.

På gräsplanen låg fotbollsskor, matchtröjor, väskor och annan utrustning i en enda röra. Inte mycket av det gick att rädda.

Lyckligtvis hade A-lagets spelare tagit med sig sina fotbollsskor hem efter fredagens träning, inför söndagen match borta mot Söderhamn, vilken vanns med 3­–0.

Artikelbild

| Tomas Karlström tog hand om rökskadad utrustning dagen efter branden.

Matchstället fick dock lånas av Gotlands fotbollförbund och Gute genomförde därför matchen i rött och gult.

Jesper Hammarlund var på den tiden stor liten försvarare i VIF Gute:

Artikelbild

| Den svarta röken vällde ut över Visby.

– Jag fick höra om branden på radion, första tanken var att åka dit, men det gjorde jag aldrig, jag skulle ändå inte kunna tillföra något.

Minns du hur du reagerade?

Artikelbild

| Brandmännen insåg tidigt att läktaren inte skulle gå att rädda.

– Det kändes verkligen personligt, Gutavallen var ju som ett andra hem. Jag minns den gamla träläktaren sedan jag var liten, hur man kikade i springorna och försökte fiska upp pengar som folk tappat. Men samtidigt, det var bara en läktare, det finns de som förlorat hus och hem och råkat mycket värre ut.

I dag funderar han på vad som hänt om läktaren inte brunnit ner, hade den då stått kvar än i dag? Den var ju tämligen sliten och dagens betongbygge är mer tidsenligt.

Artikelbild

| Jesper Hammarlund, på 90-talet spelare i VIF Gute, minns den gamla träläktaren från sin barndom då han letade mynt som ramlat mellan springorna.

Gutavallen har anor från 1920-talet. I början av 1900-talet hade IF Gute en idrottsplats vid järnvägsstationen, Visby IF tränade i Östergravar och IFK Visby disponerade planen vid Strandgärdet, förtäljer Gotlands idrottshistoriska förening.

1904, i samband med en industri- och lantbruksutställning i Visby, iordningställdes en idrottsplats i det tidigare sanka betesområdet Östra Byrummet, det vill säga ”Stadens öppna östra plats”.

Det hela mynnade så småningom ut i att det som kom att bli Gutavallen byggdes.

Den 18 maj 1924 hölls den första tävlingen i allmän idrott, invigningen ägde rum den 27 maj 1927 i samband med en idrottsfest ”med deltagare från land och stad och i närvaro av tusentals åskådare”.

Invigningen förrättades av hans kungliga höghet Kronprinsen, sedemera kung Gustaf VI Adolf. Stenmuren runt idrottsplatsen tillkom 1931, byggd av nödhjälpsarbetare.

Från den stora läktarbyggnaden i trä har publiken kunnat se idrott av klass; som holländska Feyenoord på uppvisningsbesök, friidrottstävlingar med ess som Kjell Isaksson, Rune Almén och Gotlands egen Ann-Ewa Karlsson och inte minst när VIF Gute tog emot IFK Göteborg i svenska cupen i fotboll 1995 och 5000 åskådare kom för att se Ravelli och flera andra då relativt nyblivna VM-bronsmedaljörer.

Efter branden hörde flera föreningar av sig och erbjöd sig att låna ut sin anläggning.

Visby AIK, som också drabbades av branden, hade sina planer i Traume att tillgå. VIF Gute kom en tid att använda Visborgsvallen som hemmaarena, dels förstås på grund av den förkolnade läktaren men också för de djupa spår i gräset som brandbilarna rivit upp.

I samband med första matchen på lånearenan samlade den 600-hövdade publiken in 13 000 kronor till den ekonomiskt hårt drabbade klubben. Klubbens ordförande Claes-Göran Nilsson hade tidigare i veckan tagit saken i egna händer då han, tillsammans med bland andra A-tränaren Sören Lorentzon, raggade stödmedlemmar på stan för att få in pengar.

Rent sportsligt var det för Jesper Hammarlund, mitt i bedrövelsen, faktiskt ett lyft att lira på Visborgsvallen. Det minns han än i dag:

– Publiken kommer mycket närmre, det blev en helt annan stämning än på Gutavallen där folk sitter så långt ifrån.

Debuten där slutade väl, Vallentuna besegrades med 2–1.

Att Gutavallens läktare totalförstördes berörde hela idrotts-Gotland, där alla har en relation till ”Vallen”.

Roger Björkman var på den tiden sportchef på Gotlands Tidningar. Han skrev en personlig och känslomättad krönika i måndagens tidning:

”Gutavallen är Gotlands nationalarena och där har jag spelat fotboll. Där har jag som 14-åring slagit en crosspassning till Leif Wigsten som han gjorde mål på, vilket innebar att Hemse BK besegrade Visby AIK i 70-iaden. Det var stort. Jag har älskat Gutavallen sedan dess.”.

Många år senare kan han ta på sina känslor den där lördagsförmiddagen:

– Mest minns jag hur jag kände sorg. För att läktaren brann, ”Vallen” var ju som ett andra hem även för en sportjournalist, men också när jag såg tårarna i Hasse Linkans ögon.

Polisen misstänkte tidigt att branden var anlagd och initialt arbetade ett tiotal polismän med förundersökningen. Flygblad delades ut till närboende med uppmaningen att höra av sig om eventuella iakttagelser.

Bland annat sattes händelsen i samband med tidigare anlagda småbränder i området runt Östercentrum.

GT:s förstasidesrubrik måndagen efter branden löd ”Pyroman tände på Gutavallen?”.

Men någon pyroman var det inte, istället hade branden uppstått i det pannrum som var beläget under träläktaren.

I månadsskiftet juni-juli 1998 revs de nedbrända resterna helt och hållet och under hösten påbörjades arbetet med den nya läktaren, till huvuddelen bestående av betong. Den invigdes sommaren därpå.