Klockan kvart över tre på söndagseftermiddagen den 16 januari 1983 fick brandkåren, då belägen på Scheelegatan vid Östercentrum, larmet att den gamla kvarnen vid Visbys östra utfart stod i lågor. Fem minuter senare var den första räddningsstyrkan på plats men åt branden fanns ingenting att göra då taket på byggnadens baksida redan var övertänt.

Brandmästare Erik Molin, numera avliden, var insatsledare för de omkring 20 man som kämpade med släckningsarbetet.

– Vi försökte skära av elden och rädda tornet, men en rökgasexplosion gjorde det snart helt omöjligt. Hettan blev för stor, sade han till Gotlands Tidningars reporter Sam Björk, som bevakade branden tillsammans med fotografen Karl Melander.

Artikelbild

Räddningsstyrkan fick relativt tidigt inrikta sig på att bevaka elden och slå ner det kraftiga gnistregnet.

Stora flagor av brinnande tjärpapp for vida omkring och en grupp ur brandkårsstyrkan avdelades att bevaka fabriksområdet vid båttillverkaren Albin Marin på andra sidan Broväg, där en hel del brandfarliga vätskor förvarades, aceton inte minst.

Något tillbud inträffade aldrig och senare samma vecka kunde fabriken för första gången avslöja vad den i hemlighet arbetat med under en längre tid: familjeseglaren Albin Delta. Det var en 30-fotare i 200 000-kronorsklassen som skulle komma att premiärvisas på Göteborgsmässan i början av februari.

Men det var en parentes.

Artikelbild

Det var en rasande eld som den där eftermiddagen brände ut Bingers kvarn på bara några timmar. Insatsen bevittnades av många nyfikna, så många att polisen var tvungen att stänga av Broväg för att räddningspersonalen skulle kunna arbeta i fred.

Malte Engström är i dag 75 år och pensionär efter ett yrkesliv inom räddningstjänsten.

Artikelbild

Han var förste rökdykare den där söndagen. 36 år senare stämmer vi träff på platsen för dramatiken.

Han tänker aldrig på branden, säger han. Han har varit med om så mycket genom alla år, men när han väl i tanken förflyttas dit kommer allting tillbaka.

Artikelbild

| Rökdykaren Malte Engström var först in i den brinnande byggnaden.

Malte pekar upp mot andra våningen:

– Där gick vi in, först var vi tvungna att lokalisera var vi skulle gå in, byggnaden var ju två och en halv våning hög. Det brann redan kraftigt så vi fick vara försiktiga, vi var rädda att kvarntornet skulle rasa, minns han.

Artikelbild

När Malte och hans kollega tagit sig in på gaveln mot väster mötte de elden på halva vägen, en eld som olyckligtvis smet förbi dem så de blev omringade.

För en stund blev det riktigt dramatiskt innan de lyckades ta sig ut helskinnade sedan de genomsökt kvarnen.

Hur är känslan att ge sig in i ett brinnande hus?

– Ja, du, det kan vara besvärligt, det krävs ett bra psyke för att klara av.

På söndagskvällen fanns bara murarna och skorstensstockarna kvar av den 130 år gamla kvarnbyggnaden.

Länsantikvarien Bengt Schönbäck var förtvivlad och sade så här i Sam Björks reporterblock:

– Jag är skärrad. Det här är en helvetisk förlust för gotländsk kulturvård.

Ungefär detsamma sade och tyckte aktikvarien Waldemar Falck, vid Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar:

– Det är beklagligt. Mycket beklagligt.

– De stora träbyggnaderna från 1800-talet går åt nu.

Citatet syftar på att kvarnen Högan belägen på Visborgsgatan bara sex år tidigare brunnit ner till grunden, en brand som även den skildrats i ”Många år senare”-serien.

I likhet med Högan hyste Bingers kvarn en tid diskotek men användes vid tiden för branden endast till dels som förråd åt Ahlgrens mekaniska verkstad.

Vad som verkligen orsakade branden är oklart, i gamla tidningsklipp har det inte gått att få klarhet.

Bingers kvarn byggdes 1854 och var en av Visbys mest kända silhuetter. Det var tillika Gotlands största och bäst bevarade kvarnbyggnad av vilken delar använts till bostäder.

Siv Gabrielsson växte upp där under 50- och 60-talet, som ett av sex syskon. Pappa Gösta var kvarnens siste mjölnare, han hade tagit över verksamheten efter sin far, Emil.

Som barn var kvarnen en spännande plats:

– Mina kompisar älskade att komma hit och leka, vi brukade åka i rutschkanan där mjölsäckarna åkte ner, berättar hon.

På den tiden låg byggnaden långt från det mesta, inga gatlyktor längs Broväg och inomhus var förhållandena omoderna.

I mitten av 60-talet flyttade Siv till en egen lägenhet i stan och mjölnarverksamheten lades ner i slutet av samma decennium.

Pappa Gösta är borta, men finns bevarad på bild. Det är han som drar skrindan med sin lillasyster Anna-Lisa.

Sivs mamma Margit är dock alltjämt i livet, nu i en ålder av 102 år.

När kvarnen sedan brann ner, vad kände du då, Siv?

– Inte så mycket, faktiskt. Det var ju så länge sedan vi bott där. Det är alltid otäckt med bränder, men...nej, inte så mycket.

Det händer att hon besöker den sportaffär som i dag huserar i byggnaden och då känner hon till viss del igen sig.

Familjen bodde på bottenplan, i den del som vätter in mot stan, i andra änden bodde farmor och farfar.

Med i dag är allt det där så länge sedan.

Branden fick stort utrymme i Gotlands Tidningar, hela förstasidan samt fyra sidor inne i måndagsnumret. Fotograf Karl Melander stod i mörkrummet i redaktionen på Broväg, bara några hundra meter från den gamla kvarnen, och kopierade fram bilder till andra reportage när redaktionschefen Rune Jacobsson rusade in.

Karl Melander berättar så här:

– ”Bingers brinner” ropade han. Jag tog mina kameror och sprang ut. Jag fotograferade mig runt, det var hyggligt mörkt ute. Jag minns också de uppgivna brandmännen som insåg att kvarnen inte gick att rädda.

Under kvällen blev det sedan hög puls på redaktionen då redan färdigredigerade reportage stuvades undan för att ge plats åt Melanders effektfulla bilder.

– De drogs på helsida efter helsida, det blev vad man i dag kallar bildbonanza, säger Karl Melander.

Men faktum är att detta faktiskt var andra gången Bingers kvarn brann ner till grunden. Redan 1896 hade den blivit lågornas rov.

I den mikrofilmade tidningen från den 22 juni nämnda år, tillhandahållen av tidigare journalisten Roland Olsson, refereras denna brand så här:

”Elden grep hastigt omkring och inom kort stod hela kvarnen i ljusan låga, spridande ett väldigt flammande sken vida omkring. Från staden ankom så fort sig göra lät brandkåren, sedan brandchefen kapten Ternstedt i hast underrättats om eldsvådan. Men på släckning var icke att tänka endast att bevaka de närmast liggande byggnaderna”.

Det stod också att läsa att man fick ut möbler och en del husgeråd och lyckligt hann sätta de små i säkerhet.

Ägare till kvarnen var då mjölnare Persson som enligt ett köpekontrakt erlagt 16 000 kronor för att förvärva den av lantbrukare K.F.Hultman och dennes mor, änkan Anna Hultman, i Roma.

Kvarnen var försäkrad för 20 000 kronor i städernas allmänna brandstodsbolag.

Vid den mer sentida branden, 1983, ägdes Bingers kvarn av Lennart Ahlgren, som vid tiden hade för avsikt att sälja byggnaden. Under hösten 1982 skrevs avtal med ett fastlandsföretag, men köpet blev aldrig av då ägaren till den aktuella firman hastigt avled.

En affär blev det ändå, till slut. Affärsmannen Max Hansson förvärvade fastigheten efter branden och lät återuppbygga byggnaden, dock utan det höga tornet.

1987 sålde han den till sporthandlaren (Sportcity) Jörgen Berglund som lät öppna lagerförsälning där. 1998 införlivades företaget i Intersport-kedjan som efter om- och utbyggnad 2005 lämnade citybutiken på Kung Magnus väg och flyttade all verksamhet till den gamla kvarnen på kullen vid Broväg.

Fastigheten ägs i dag av bolaget Haga Invest.