Som pojke läste jag mycket om en indian som kallades Hjortfot. Det var romantiska berättelser om hur vita och indianer hade det i Amerika.
I början av 60-talet kom jag som sjöman till Amerika. En kväll satt jag på ett nedgånget lyxhotell (Balmoral) i Vancouver i Kanada. Jag lade märke till att där satt utslagna indianskor som försökte att sälja sina sköten för att få pengar till att köpa eldvatten. Jag kom att förstå att jag hade helt fel uppfattning om vita och indianer.
När jag i slutet av 60-talet gick på Folkhögskola ville svenskläraren att vi skulle skriva en uppsats. Min uppsats kom att handla om Hjortfots umgänge med de vita. Jag tyckte att han hade varit en förrädare mot sitt folk och att de vita hade varit ena riktiga skitstövlar. Jag fick mer kritik om innehållet i uppsatsen än de grammatiska felen. Indianerna var hedningar men vi vita var kristna sade läraren. Det är på det viset att religioner av olika slag fungerar alldeles utmärkt som tvättmedel för att rena våra samveten. In God we trust,, som det heter i Amerika.
President Andrew Jackson (1767-1845) lär ha sagt: Kill all wolfs. Han kallade indianbarn för vargar. Om dom blev dödade (mördade) skulle indianerna dö ut. Han tänkte som Herodes in the Holy Book. President Theodor Roosevelt (1858-1919) han med den gulliga teddybjörnen lär ha sagt: Det är möjligt att det finns en bra indian på tio. So what. Indianerna hade samma Gud som den franske filosofen Voltaire (1694-1778) hade. Han har sagt: Gud finns i naturen.
Jag tycker numera att det finns gott om Hjortfotare här på Gotland. Vad ska vi ta oss till efter dom har härjat färdigt? Vi kan inte som på 1800-talet emigrera till Amerika och där slå ihjäl eller döda indianer med sjukdomar och ta deras jord och guld. Vi hade trots sjukdomar som smittkoppor, TBC och annat otyg blivit en många och därför fanns det inte arbete åt alla här på Gotland. Eller kan det vara på det viset att våra Hjortfotare vet hur arbete som vi kan försörja oss på kan skapas?