Vad sägs om en återgång till förnöjsamhet?

"På den tiden beundrade (jo!) och besökte vi Maos Kina, Castros Kuba och Nyereres Tanzania. Tre socialistiska experiment som startades med stor entusiasm men föll samman under verklighetens tryck".

"På den tiden beundrade (jo!) och besökte vi Maos Kina, Castros Kuba och Nyereres Tanzania. Tre socialistiska experiment som startades med stor entusiasm men föll samman under verklighetens tryck".

Foto: Mark Schiefelbein

Insändare2019-12-09 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Om Hans Söderberg skrivit sina tre artiklar om jämlikhet och fördelningspolitik på Gotlands Folkblads ledarsida på 1970-talet hade han stolt skrivit om socialismen. Den stod högt i kurs då. Jag minns bokserien "Det socialistiska samhället" som jag köpte till Säves bibliotek då nån gång.

På den tiden beundrade (jo!) och besökte vi Maos Kina, Castros Kuba och Nyereres Tanzania. Tre socialistiska experiment som startades med stor entusiasm men föll samman under verklighetens tryck. 

Nu värmer Söderberg upp idéerna utan att nämna ordet.  Just nu när vi firar 30 år sen Muren föll, symbolen för hela det kommunistiska systemet. Är det så att övervintrarna från 70-talets vänstervåg ändå saknar Sovjetunionen?

I dag finns ingen stor samhällsidé att samlas kring. Politikerna trevar. Den marxistiska grundidén utmynnade i omänskligt  förtryck. 

Socialdemokratin försökte förädla idén till blandekonomi. Den fungerade fint några årtionden. Både jämlikhet och social trygghet. Sen slutade det i fackförbundens chickenrace. ”Det förbundet har fått 2 procent lönehöjning, nu måste vi få 3 procent: Vi har längre utbildning / Vårt arbete är viktigare än deras / Vi har släpat efter … ” Bara för företag och kommuner att betala.

Visst är det trist att det är demokratin, inte kapitalismen som gör socialismen omöjlig i verkligheten. 

Före demokratins tid kunde alla ”veta sin plats”. Fattiga och rika, det var på något sätt Guds vilja. Men när människan blir fri att kräva sin rätt, då slutar hon inte kräva. Det finns alltid fler förmåner vi anser oss ha rätt till. Men det är ett nollsummespel, någon måste betala för rättigheterna.

Både vanliga arbetande människor och kapitalister vill behålla de tillgångar de själva skapat. 70-talets ”den nya människan” såg aldrig dagens ljus. I stället ser vi hur våra krav på fler rättigheter, mer välfärd, högre lön, mer konsumtion håller på att underminera grunden för vår existens.

Det är förfärligt reaktionärt att tala om återgång till förnöjsamhet. Att vi allihop kan sluta kräva. 

Så här: Vad kan jag göra för mitt samhälle? Inte: Vad kan samhället göra för mig? Om vi skulle börja se på fördelningen i världen?