GT:s Jenny Persson tycker i din krönika 7/10 att Region Gotlands utdelning av ett årligt kulturpris är en ”pinsam charad”. Hon gör det med perspektivet att priset sedan det började delas ut 1962 till mycket stor del har tilldelats män.
Jenny har visserligen räknat lite fel; det är sedan starten 20 kvinnor, inte 14, som har fått kulturpriset. Men hon har helt rätt i att priset under de första årtiondena huvudsakligen (9 av 10 gånger!) tilldelades män, och det är absolut ingenting som jag vill försvara.
Och Jenny har helt rätt i sin iakttagelse att ”marknaden” genom jippon som Idol, Let’s dance med mera också domineras av manliga vinnare. Så ska det inte behöva vara.
Men vad jag vill påpeka är att Region Gotland numera, sedan ett tiotal år tillbaka, har en annan syn på representationen. De senaste tio åren har 6 män och 4 kvinnor fått utmärkelsen.
Det är fortfarande inte 50/50, men att påstå att ”Region Gotland år efter år fortsätter med den här charaden som Kulturpriset är” är inte rättvisande.
Vi försöker numera medvetet fördela gracerna så att könen blir lika representerade och vi försöker också ta hänsyn till geografi och de olika kulturella uttrycken.
Tittar vi på den fördelningen så har priset de senaste tio åren fördelats till 2 personer från Visbyområdet, 3 från Storsudret, 2 från norra Gotland, 2 från öns mitt och en Stockholmare.
Fördelat på områden är det 1 person inom musikområdet, 2 teater, 2 revymakare, 2 från bildkonstområdet, 1 kulturhistoriker, 1 barnkulturarrangör och en kulturentreprenör.
Men varför folket, gotlänningarna, inte nominerar fler kvinnor till kulturpriset, det kan man undra?