Studenten påminner mig om separationsångesten

Jag står på gatan utanför min lägenhet och hör ett muller från fjärran. Bas som gör att marken skakar. Det kommer närmare, men innan jag börjar oroa mig för att det är en jordbävning så svänger ett studentflak runt husknuten. Studenterna ser lyckliga ut. De är höga på livet och berusade av femtvåor. Ur den höga musiken utkristalliserar jag att någon skriker: ”Fan vad skönt att skolan är över, vi kommer aldrig återvända dit!”. Jag ler lite åt kommentaren, även om min igenkänning är lika med noll.

Jag hatade nämligen att ta studenten. För jag hatar avslut. Det är en separationsångest som hängt med mig under hela livet. När det sista provet var skrivet och betygen var satta försvann mina klasskamraters ångest. Men min tillkom. För jag var tvungen att säga adjö, både till skolan och till mina vänner. Det enda jag ville var att återvända så fort skolan var slut.

Men på studenten stod vi ändå alla där, i våra finaste kläder och bredaste leenden och lovade varandra att vi skulle ses under sommaren, även om vi visste att så inte var fallet. Även om vi visste att vi snart endast skulle vara bekanta som hälsar lite stelt i mataffären.

Men det är inte bara i samband med skolavslutningar som separationsångesten gör sig påmind. När sommaren nu ankommit börjar jag redan förbereda mig för att säga adjö till den. Min vakna tid går nu bara åt till att räkna ned till när dagarna blir mörkare igen. ”Två veckor kvar till sommarsolståndet”, muttrar jag.

Det är likadant när jag är på semester utomlands. Jag börjar räkna över alla möjliga saker. Hur många toarullar kommer jag hinna använda innan jag åker hem till Sverige? Hur många dopp i havet har jag egentligen kvar? Och hur många totala måltider hinner jag med under de sista dagarna innan flyget går hemåt?

Det blir kortslutning, och det är alltid samma visa när vi ska åka. Vi är försenade till flyget och mitt sällskap skriker att taxin väntar, men ändå går jag runt och tar frenetiskt kort på hotellrummet, som att det ska hjälpa mig att minnas. Sedan springer jag ner till havet. Försöker ta in omgivningen en sista gång. Tänker att just här kommer jag aldrig vara igen. Sedan spottar jag i sanden. Lämnar mitt DNA på platsen. Som en hanhund som kissar och markerar att han varit där.

Jag tänker att min obehagliga ritual är för minnens skull, även om det bara är för att minimera min separationsångest. Samma separationsångest som jag kände under studenten. 

Det är synd om oss utan skägg

Jag står i kön på Coop för att köpa snus (till en kompis, absolut inte till mig själv, om någon i släkten nu råkar läsa). Handsvetten är sedvanligt påtaglig som den alltid blir för mig vid minsta lilla antydan till stressmoment och jag kämpar febrilt med mina tvåliga händer för att få upp legitimationen från plånboken. Jag har börjat göra det den senaste tiden. Högtidligt och demonstrativt tar jag fram mitt ID redan innan expediten ställer frågan jag alltid vet kommer. Ibland får jag till och med instinkten att sträcka fram körkortet och aggressivt vifta med det framför näsan på den stackars kassörskan. Allt för att inte få höra den för mig så ångestladdade ordföljden: ”Har du legitimation?”.

Du som är över fyrtio år och får frågan på Systembolaget skulle givetvis rodna lite, bli smickrad och sen springa hem till din partner och berätta om det fantastiska som precis hände (att be uppenbart överåriga om leg är för övrigt Systembolagets allra smartaste PR-trick, hatten av), men för mig är frågan enbart förknippad med förödmjukelse.

För mig som har som största talang att tycka synd om mig själv är det också ett tacksamt tillfälle att just tycka synd om mig själv när jag får frågan om legitimation, för den får jag nästan uteslutande alltid. Och jag förstår det. Visst, jag är lång som en flaggstång, men vilken sjuttonåring är inte det, och jag rör mig dessutom som en person som inte riktigt har växt i sin kropp med mina oproportionerligt långa ben och armar. Addera därtill min halvtaskiga hy och obefintliga skäggväxt och jag är det perfekta offret att fråga om legitimation.

Hade jag suttit i kassan och sett mig själv stega fram för att köpa snus hade jag också frågat mig om lD. Ändå blir jag lika illa berörd varje gång mina jämnåriga vänner med bättre skäggväxt slipper frågan och jag får den.

Ett skägg hade varit lösningen på mitt stora problem, men i dagsläget är mina skäggstrån lätträknade. Jag har ett komplex på grund av min ansiktshårlöshet. Jag är männen över 50 som blivit skalliga, fast på hakan. Jag ömmar ofta för mina skäggstrån, de är så jävla ensamma. Tänker mig att de sitter där och fryser, med en ocean av hud emellan sig. När jag känner mig ensam får jag påminna mig själv att jag i alla fall inte är lika ensam som mina skäggstrån.

Det enda jag (med reservation för nästan) kan odla är en mustasch. Och nej, inte en Håkan Juholt-mustasch, utan snarare en moppefjunsmustasch. Ni vet mustaschen man kan få bort genom att ömsint dra en frottéhandduk mot överläppen. Ändå brukar jag behålla mina tappra skäggstråskrigare trots att jag vet hur ful mustaschen är. Detta bara för att mina tiotal hårstrån på överläppen fungerar som ett slags bevis för min manlighet. Det fungerar, minst sagt, sådär.

Jag blir oftare leggad med mustaschen än utan mustaschen. Expediten tänker nog att ”ingen över 18 skulle vara så sjuk att behålla den där” och ber därför om mitt ID. Det händer även den här gången, när jag står där på Coop, redo med min legitimation. 

I kassan sitter en tanig ung kille, som med stapplande och ursäktande röst säger: ”Har du legitimation? Det är en ny regel vi fick idag, så vi måste fråga alla, även om jag ser att du uppenbart är tillräckligt gammal för att köpa snus”. Plötsligt ser jag de små ensamma stråna strax över hans överläpp. Han har också en fjunig mustasch. Vi är moppefjunmustasch-kamrater, förenade genom våra bebislena kinder. Med glädje sträcker jag över mitt körkort till honom, och han kollar knappt på det. Han vet att jag är tillräckligt gammal, men högre instanser kräver att han frågar. Han ger tillbaka mitt ID och våra blickar möts. Vi nickar välvilligt, så som jag tänker att soldater som tjänstgjort ihop gör när de stöter på varandra på gatan. ”No one else understands, except us” tänker vi telepatiskt innan vi skiljs åt, jag och min ansiktshårslösa expeditbroder.

Att sluta lyssna på ungdomar är fel

”Vi måste sluta lyssna på de unga ­­– sluta tramsa nu”. Jag hajar till, stannar upp, sätter på mina imaginära läsglasögon och läser rubriken en gång till. ”Vi måste sluta lyssna på de unga ­­– sluta tramsa nu”. Nej, jag läste rätt, rubriken lyder detsamma. Mina osynliga läsglasögon åker ned på nästippen av förvåning.

Orden är inte mina, utan är en del av journalisten Jennifer Wegerups senaste krönika. Eller, jag vet inte om jag vill kalla det en krönika, det är snarare pretentiöst pekoralfloskel.

I runda slängar handlar krönikan om att det är oroväckande hur mycket utrymme unga människor får nu för tiden. Jennifer Wegerup tycker det är förejävligt. Oj vad starkt hon verkar känna för att ungdomar inte ska få höras så mycket. Det verkar till och med vara en hjärtefråga för henne. Sitt bara och lyssna, barn, snacka inte så jäkla mycket! En intressant synvinkel med tanke på att det enda jag har fått höra under min uppväxt är klagande på att ungdomar är lata och inte engagerar sig. Men när vi väl gör det gör vi det tydligen för mycket, eller för fel.

Enligt Jennifer borde man istället för att lyssna på jobbiga tonåringar fråga den äldre generationen om allting. De har levt livet och vet bäst. Inget fel i sak egentligen, jag håller med om att äldre blir marginaliserade och allt för sällan får komma till tals i en tid då sociala medier blivit debattens huvudarena. Det borde vi ändra på.  

Det som är beklagligt är istället att Jennifer vill att det ska ske på ungdomarnas bekostnad. Wegerup nämner 15-åriga miljökämpen Greta Thunbergs framfart som ett exempel på hur ungdomar har fått för mycket luft, även om hennes namn inte skrivs ut i texten – som om hon vore Voldemort. ”Hon som inte får nämnas vid namn”, typ.

”Det är ungdomens privilegium att tro sig ha svaren men det är de vuxnas plikt att försöka finna dem”, fortsätter Wegerup. Fin tanke, synd bara att de vuxna misslyckats kopiöst med att uppfylla den plikt hon talar om. Om vuxna hade uppfyllt sin del av plikten hade Greta Thunberg kunnat gå kvar i skolan och tänka på att vara just barn, men istället gömmer sig de vuxna bakom barnens små ryggar och törs inte ta de obekväma besluten som krävs för att kunna motverka klimathoten. Då klev Greta Thunberg fram, agerade rationellt och framförde fakta med belägg från forskning. Vuxna har sedan lyssnat på henne, eftersom hon kanaliserade det som den äldre generationen inte haft mod till att göra. 

Greta gör oss nu uppmärksamma på det faktum att hennes generation är de som kommer få städa upp efter kalaset. Att det är hennes generation som kommer tvingas hugga i och styra båten i kurs innan man kör ihjäl hela mänskligheten. Att det är hennes generation som är uppvuxna med och har sett klimatförändringarna.

Men unga som framför betydligt äldre människors forskning ska tydligen inte tas på för stort allvar. Det är tydligen trams att låta henne agera frontfigur för klimatkampen. Wegerup verkar mer rädd för Greta Thunberg än för klimathoten. Det är oroväckande.

För vad ska vi med tonåringar till om de inte ens tillåts försöka förändra världen? Unga som inte får rösta har plötsligt fått en röst genom Greta, och den rösten ska inte en 46-årig krönikör försöka tysta. Har du vettiga och kloka argument så ska du lyssnas på, oavsett om du är 15 eller 70 år.

I slutändan ska vi kanske inte sluta lyssna på de unga. I slutändan ska vi kanske bara sluta lyssna på Jennifer Wegerup.

Miljöpartiet måste slopa språkrören

Det är inte lätt att vara miljöpartist 2018. Efter ett katastrofval lyckades partiet med nöd och näppe klamra sig över riksdagsspärren men förlorade på vägen fyra av tio väljare. Som om det inte vore nog befinner sig nu riksdagens minsta parti i en oändlig följetong gällande regeringsfrågan där det inte står klart om Miljöpartiet får vara med i nästa regering, eller om de ens behövs. Så marginaliserade har partiet som bara för några år sedan befann sig i sin guldålder nu blivit. 

Annat var det under EU-valet 2014. Då var det lika hett att rösta på Miljöpartiet som att bo på Söder och gilla Håkan Hellström. Partiet fick 15,41%, och slog därmed Moderaterna med god marginal och blev Sveriges näst största parti. I dagsläget känns det som att den framgångsvågen skedde i ett parallellt universum, för inte ett spår av det framgångsparti de då var finns i dag kvar hos de gröna miljövännerna.

Nyligen gick också Gustav Fridolin ut och aviserade att han ämnar avgå som språkrör vid partiets kongress i maj. Och det är med en bitter eftersmak han lämnar. Underbarnet Gustav Fridolin blev aldrig något mer än just underbarnet Gustav Fridolin. Han är numera, som podcasten Lilla Drevet uttryckte det: ”Barnskådisen som inte längre är söt”. Det är en träffande formulering om den så länge klart lysande stjärnan på den miljöpartistiska himlen. Han slutar inte med flaggan i topp. Han slutar istället som Sveriges minst omtyckta partiledare enligt alla förtroendemätningar.

Eller förlåt, låt mig omformulera. Han är ju inte en partiledare, han är ju ett språkrör. Och det är nog där Miljöpartiets stora problem ligger.

Mediesamhället 2018 ställer krav på ett ansikte och två riskerar att röra till det. Därför är det inte mer än rimligt att Miljöpartiet skrotar sin (förvisso fina) idé om ett jämställt ledarskap med två språkrör av två olika kön. För människor tycker om rutiner och tydlighet, och ett parti bygger en stor del av sin profil på sin partiledare. Då tycker man inte om att sätta på en partiledardebatt utan att veta om det är Gustav Fridolin eller Isabella Lövin som ska debattera. Det har man som parti inte råd med, framförallt inte om man är ett som skvalpar runt riksdagsspärren. Det är inte en slump att Miljöpartiets språkrör allt som oftast är de partiledare med minst förtroende i undersökningarna. Det är inte annat än rimligt med tanke på det delade ansvaret som innebär mindre tid för var och en av språkrören att profilera sig. 

Grön ungdoms språkrör Hanna Lidström är inne på samma linje, och hon hoppas att partiet övergår till att ha en partiledare eftersom: ”det blir tydligt vem det är som syns och dels att den personen får ett tydligt mandat att leda partiet. Nu blir det lite halvmesyr, ingen sticker fram och ingen litar på någon”.

För görs inget åt den nuvarande situationen kan jag sätta hela Gustav Fridolins skolbudget på att Miljöpartiet åker ur nästa riksdagsval. Sedan de satte sig i regeringsställning har de misslyckats med det mesta, och i årets valrörelse, där partiet hade ett ypperligt tillfälle att sätta klimatfrågan på kartan, misslyckades de fatalt.

Stora delar av Sverige stod i brand under sommaren och människor var för första gången PÅ RIKTIGT oroliga över klimatet. En undersökning utförd av Demoskop visade att klimatfrågan seglade upp som den näst viktigaste valfrågan. Klimatet gick från ingenting till allting.  

Men miljöpartiet lyckade inte förvalta den möjligheten trots sommarens extremväder med landets blickar riktade mot klimatfrågan. Partiet omvandlade inte miljökrisen till vunna röster, man omvandlade istället miljökrisen till förlorade röster. Det är inte annat än ett stort fiasko.

Så nu måste partiet göra om och göra rätt för att inte uppleva ytterligare en nära döden-upplevelse i nästa riksdagsval. Det gör man genom att ha en partiledare, och inte två.

Valdagen är här och jag är livrädd

Häromveckan gick jag och röstade för första gången. En dag jag drömt om länge. Att känna att jag påverkar det land jag bor i. Att få möjligheten att utnyttja min rätt som medborgare. Det var en otrolig känsla, hade jag önskat att jag kunnat sagt.

För riktigt så underbart var det inte. Jag gick inte dit med ett leende på läpparna och tänkte på hur jag längtat efter den dagen sedan jag var 16 år och skrev en arg insändare för att jag inte var berättigad rösträtt.  

Nej, istället hade jag hade en golfbollsstor klump i magen när jag gick in i vallokalen, och klumpen har bara växt sedan dess. Idag är klumpen i magen lika stor som en fotboll.

Klumpen består av en känsla av hopplöshet. En känsla av enorm frustration och maktlöshet inför det faktum att Sverigedemokraterna ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

För nu står vi ju här. Vid mållinjen. Valdagen 2018. Den dag jag har varit rädd för i fyra år. Det val som av mycket att döma kommer att gå till historieböckerna.

För det här var valet när rasism blev normaliserat. Det här var valet då det inte längre var tabu att rösta på ett parti som representeras av nazister i kostym. Det här var valet då det bara var en enda partiledare som drämde näven i bordet och blev förbannad på riktigt när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson uttryckte sig vidrigt rasistiskt under bästa sändningstid.

Det här var valet då jag och många andra slutade säga ifrån. Valet när vi satt på middagar och var tysta när människor i vår omgivning var främlingsfientliga. Det här var valet då rasismen spred sig till varenda IKEA-säng i hela landet.

Jag hoppas att ni sov gott i natt, på era IKEA-sängar. För idag vaknar vi för sista gången upp i ett Sverige som inte befinner sig i kaos. För imorgon, oavsett valresultat, kommer vi vakna i ett nytt slags land.   

Ett Sverige där en plötsligt maktgalen Ulf Kristersson kommer att bli statsminister. Det har han gjort klart för hela svenska folket. Han säger att om alliansen blir mindre än de rödgröna är han ändå inte beredd att släppa fram Stefan Löfvén som statsminister. Det betyder att om alliansen blir större än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Om alliansen blir mindre än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Enda troliga scenariot är då att ta makten med stöd från Sverigedemokraterna.

Det här är alltså valet när Sveriges nästa statsminister lär ta makten med hjälp av rasister.

Och han kommer att jubla.

Konflikträdslan är starkare än mina värderingar

Gick och beställde sushi igår. ”Jag äter här, tack”, sa jag.

Jag fick maten i en take away-låda. Förmådde mig inte säga till dem att ge mig en vanlig tallrik så jag kunde äta i restaurangen som jag sa att jag skulle göra när jag beställde. Istället gick jag till en parkbänk en bit bort och åt skamset sushin som packats för hemtagning.

Jag tror inte personalen hade blivit arga om jag bett dem lägga upp sushin på en tallrik. Men jag vill inte vara till besvär. Det blir bäst så. Bättre att jag blir besviken på er än att ni blir besvikna på mig, tänker jag samtidigt som jag slafsar i mig sushin från take away-lådan som jag inte ville ha men som jag ändå har eftersom jag var för konflikträdd för att säga till.

Nyligen ringade Andrev Walden i en tweet fint in känslan av konflikträdsla:

”Peak konflikträdsla nyss när jag beställde (och betalade) för en bamse med mos, fick en bamse med bröd och sa ”perfekt”. Äter nu bamse med bröd och undrar hur långt under beställningen de hade kunnat gå utan min protest. Ett korvbröd med ketchup? En servett vikt som en svan?”.

Jag hade accepterat en servett som inte var vikt som en svan också.

Det kan tyckas harmlöst att vara en ängslig själ som inte vill ställa till med trubbel för medmänniskor. En kille man är sams med och som inte säger emot. Men konflikträdslan finns med mig när det är allvarligare konflikter än om jag ska äta maten från en tallrik eller från en take away-låda.

Om jag sitter på en middag och någon i sällskapet (oftast en man, men jag vet inte, eller, jo, jag vet ju, det är oftast en man) säger något rasistiskt, så borde jag naturligtvis höja rösten och fråga varför han säger sådär. Men jag gör det inte. Jag piper. Vill inte förstöra den goda stämningen. Snart kommer ju maten in och om jag gör ett mothugg blir det irriterad tystnad när vi äter och jag hatar tystnaden och därför är jag tyst när han är rasistisk.

Konflikträdslan visar sig vara starkare än mina värderingar. Det gör mig feg eftersom det betyder att jag anser att människor kan vara idioter utan att mötas av protest. Bara idioterna inte är sura på mig.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar