Det är synd om oss utan skägg

Jag står i kön på Coop för att köpa snus (till en kompis, absolut inte till mig själv, om någon i släkten nu råkar läsa). Handsvetten är sedvanligt påtaglig som den alltid blir för mig vid minsta lilla antydan till stressmoment och jag kämpar febrilt med mina tvåliga händer för att få upp legitimationen från plånboken. Jag har börjat göra det den senaste tiden. Högtidligt och demonstrativt tar jag fram mitt ID redan innan expediten ställer frågan jag alltid vet kommer. Ibland får jag till och med instinkten att sträcka fram körkortet och aggressivt vifta med det framför näsan på den stackars kassörskan. Allt för att inte få höra den för mig så ångestladdade ordföljden: ”Har du legitimation?”.

Du som är över fyrtio år och får frågan på Systembolaget skulle givetvis rodna lite, bli smickrad och sen springa hem till din partner och berätta om det fantastiska som precis hände (att be uppenbart överåriga om leg är för övrigt Systembolagets allra smartaste PR-trick, hatten av), men för mig är frågan enbart förknippad med förödmjukelse.

För mig som har som största talang att tycka synd om mig själv är det också ett tacksamt tillfälle att just tycka synd om mig själv när jag får frågan om legitimation, för den får jag nästan uteslutande alltid. Och jag förstår det. Visst, jag är lång som en flaggstång, men vilken sjuttonåring är inte det, och jag rör mig dessutom som en person som inte riktigt har växt i sin kropp med mina oproportionerligt långa ben och armar. Addera därtill min halvtaskiga hy och obefintliga skäggväxt och jag är det perfekta offret att fråga om legitimation.

Hade jag suttit i kassan och sett mig själv stega fram för att köpa snus hade jag också frågat mig om lD. Ändå blir jag lika illa berörd varje gång mina jämnåriga vänner med bättre skäggväxt slipper frågan och jag får den.

Ett skägg hade varit lösningen på mitt stora problem, men i dagsläget är mina skäggstrån lätträknade. Jag har ett komplex på grund av min ansiktshårlöshet. Jag är männen över 50 som blivit skalliga, fast på hakan. Jag ömmar ofta för mina skäggstrån, de är så jävla ensamma. Tänker mig att de sitter där och fryser, med en ocean av hud emellan sig. När jag känner mig ensam får jag påminna mig själv att jag i alla fall inte är lika ensam som mina skäggstrån.

Det enda jag (med reservation för nästan) kan odla är en mustasch. Och nej, inte en Håkan Juholt-mustasch, utan snarare en moppefjunsmustasch. Ni vet mustaschen man kan få bort genom att ömsint dra en frottéhandduk mot överläppen. Ändå brukar jag behålla mina tappra skäggstråskrigare trots att jag vet hur ful mustaschen är. Detta bara för att mina tiotal hårstrån på överläppen fungerar som ett slags bevis för min manlighet. Det fungerar, minst sagt, sådär.

Jag blir oftare leggad med mustaschen än utan mustaschen. Expediten tänker nog att ”ingen över 18 skulle vara så sjuk att behålla den där” och ber därför om mitt ID. Det händer även den här gången, när jag står där på Coop, redo med min legitimation. 

I kassan sitter en tanig ung kille, som med stapplande och ursäktande röst säger: ”Har du legitimation? Det är en ny regel vi fick idag, så vi måste fråga alla, även om jag ser att du uppenbart är tillräckligt gammal för att köpa snus”. Plötsligt ser jag de små ensamma stråna strax över hans överläpp. Han har också en fjunig mustasch. Vi är moppefjunmustasch-kamrater, förenade genom våra bebislena kinder. Med glädje sträcker jag över mitt körkort till honom, och han kollar knappt på det. Han vet att jag är tillräckligt gammal, men högre instanser kräver att han frågar. Han ger tillbaka mitt ID och våra blickar möts. Vi nickar välvilligt, så som jag tänker att soldater som tjänstgjort ihop gör när de stöter på varandra på gatan. ”No one else understands, except us” tänker vi telepatiskt innan vi skiljs åt, jag och min ansiktshårslösa expeditbroder.

Förbud mot mobiler i skolan vore idioti

Visby Senaste tiden har de varit överallt, texterna om att skolan bör införa mobilförbud. Först ut var Alex Schulman i Aftonbladet och inte långt senare stämde helagotland.se-krönikören Anna Wennblad in i hyllningskören.

Den sistnämnda beskriver romantiserande hur fantastiskt det var back in the days när folk hoppade hopprep och faktiskt pratade med varandra på rasterna. De pratade alltså! Otroligt va? För det gör man ju tydligen inte idag. Nu för tiden stjäl mobilerna all uppmärksamhet.

Men det är dags för henne och den svenska befolkningen att väckas ur barndomsminnena, återvända till verkligheten och inse att vi ungdomar faktiskt kan konversera och vara sociala, också i verkliga livet. Antagligen till och med mer än er bara att en del sker via internet, hur obehagligt ni än tycker det är när snuskgubben Alexander Bard nämner det.

Det är nämligen på tiden att sluta vara fega, även om det är lätt för den äldre generationen att drömma sig tillbaka till när det stod en redig karl vid katedern och bedrev riktig undervisning, utan käbbel, långt innan flumskolan. Och det är här problematiken ligger: ni tänker bakåt när man ska tänka framåt. Ni tänker katederundervisning när jag tänker individuellt anpassat lärande. Ni tänker mindre mobil när jag tänker mer mobil.

Mobilerna är ju faktiskt det bästa verktyg vi någonsin haft! Läroböckerna kan slänga sig i väggen! Med mobilerna kan man ladda ner ordböcker, se videor, använda miniräknare eller varför inte anteckna vilka läxor man har, mycket mer effektivt än varenda bok som skrivits (något man i och för sig kan läsa i mobilen). Jag själv har en dator i skolan, har inte använt en penna på hela läsåret och lärde mig genast ta eget ansvar över mina studier. Det är utvecklande, motsatt till vad teknikhatarna verkar tro. Om vi anstränger oss lite, tänker bortom reduktionistiska och verkningslösa förbud, och istället anammar mobilerna så kommer den gyllene vägen att hittas.

Ifall vi istället genomför denna konservativa idé kommer vi både återvända till 1976 och halka efter på arbetsmarknaden. Förslaget om att förbjuda mobiler luktar helt enkelt gammalt, unket och surt, signerat medelålders män och kvinnor.

För hur nostalgiska Anna Wennblad och Alex Schulman än må vara så får man inga jobb genom att kunna hoppa hopprep.

En hälsning till prins Oscar

Visby Hej Oscar! Välkommen till jordelivet. Eller ursäkta, jag bör nog säga ers höghet, det är så du vanligtvis kommer tilltalas i framtiden.

Det kommer eventuellt kännas konstigt till en början, hur folk tittar på dig, hur de förhåller sig nervöst omkring dig, och hur de ständigt uppvaktar dig. Det är för att du inte är som oss andra. Du är kunglig.

Antagligen vänjer du dig, det gör alla, även de som inte föds in i kungahuset. Till exempel din egen pappa, en helt vanlig kille arbetandes på gym som plötsligt fick ta del av alla era faciliteter när din mamma råkade bli kär i honom.

Få inte panik nu, men folk kommer ha förväntningar på dig, eller snarare krav. Du kan exempelvis glömma att få göra bort dig under ungdomsåren, eller arbeta med något du verkligen vill för den delen. Du kanske vill bli artist. Du kanske vill bli författare. Du kanske vill bli statsminister. Det är inte ens att tänka på, du får ju inte ens rösta. Din framtid handlar istället om att gå på dyra middagar, åka på besök till andra länder och klippa band i varuhus.

Om vi ska vara ärliga kommer du däremot som person antagligen vara helt vanlig, inte mer speciell än något annat barn. Men din familj är desto mer speciell. Inte för att det är ert fel, utan på grund av statsskicket vi lever i. Ett statsskick som rent ekonomiskt är bra eftersom ni gör reklam för vårt land.

Men rent moraliskt och etiskt är det fruktansvärt. Monarkin som du tillhör kom till i en tid för längesedan, när mänskliga rättigheter och demokrati inte var att tala om, och påminner oss här ute än idag, på andra sidan, att ni är bättre än oss, större än oss och viktigare än oss.

Det går emot allt vi borde tro på, nämligen ett samhälle där alla är lika värda. Men förhoppningsvis är den tiden snart förbi, och ni får äntligen vara fria, medan vi får möjlighet att uppfostra våra barn om att ingen föds mäktigare än någon annan.

För det hade varit fantastiskt, inte sant, ers höghet?

Gotlandsbåten är ett genialt namn

Visby ”Jag ska med Destination Gotland till Nynäshamn imorgon”. 

Hur många säger egentligen så, om vi granskar oss själva och är brutalt ärliga? Antagligen inga. Istället säger vi gotlänningar att: ”Jag ska med Gotlandsbåten”. Det har vi alltid gjort, i urminnes tider, och kommer antagligen alltid göra, så länge vi lever, även när det handlar om Destination Gotland.

Det sitter liksom i det gotländska DNA:et. Inget tjafs, inget krångel. Jag ska med Gotlandsbåten, det är så det är, inget annat.

Därför drabbas jag av plötslig existentiell kris när det kommer ytterligare ett företag till marknaden, ämnat att konkurrera med Destination Gotland. Och de döper sig till just Gotlandsbåten.

Jag blir konfunderad, för jag vill ju inte behöva byta mellan att säga att jag ska med Gotlandsbåten och Destination Gotland. Om jag bestämt mig för att säga ”Gotlandsbåten” så vill jag säga det. Det är monogami mellan mig och ordet. Vi har ett starkt band som inte får brytas, en slags symbios. Vi är liksom ett, ordet och jag.

Och det kan tyckas vara ett i-lands problem, men båten är ju det heligaste vi gotlänningar har. Det är ämnet som får oss att slita oss i håret, bli galna på varandra, älska varandra, och frukta varandra. Det är livsviktigt för oss.

Detta utan att ens tala om fastlänningarna. Förstår ni hur konfunderade de kommer bli när de till sommaren ska boka sina båtbiljetter och googlar på Gotlandsbåten, och sen är det inte samma bolag som alltid, utan ett annat? De kommer bli galna! Det kommer bli kortslutning i systemet! Det kommer bli ramaskri! Det kommer bli århundradets mindfuck!

Men jag tänker inte ge mig, utan kommer fortsätta säga ”Gotlandsbåten” när jag ska iväg, även om det är med Destination Gotland, och det lär väl ni också göra?

Så vi får helt enkelt leva med att vi gratis kommer ge världens bästa reklam för Gotlandsbåten AB, medan Destination Gotland drabbas när konkurrenterna har ett genialt namn som dagligen kommer användas.

För det är bara att buga och bocka. Grattis, Gotlandsbåten AB, ni har officiellt världens bästa namn.

Men nu måste jag gå, för jag ska med Gotlandsbåten. 

Vi får aldrig sluta att säga ifrån

Visby Det finns en person i mitt twitterflöde som har en otrolig förmåga att provocera. Varje dag, vecka ut och vecka in, fortsätter det. Osympatiska, obehagliga och skrämmande små utlåtanden om allt möjligt.

Ibland skriver hen tvivelaktigt och fördomsfullt om invandrare, eller, som häromdagen, där personen istället hoppade på överviktiga och hävdade att det ALDRIG kan försvaras, oavsett orsak.

Det är, minst sagt, skrämmande uttalanden, och det framkallar djävulen i både mig och många andra. Genast kryllar det av motargument på det sociala mediet, och hens konto blir omedelbart bombarderat med reaktioner, och inte positiva sådana, även från mig själv.

Och mitt i detta oändliga kaos, där folk bråkar och tjafsar, finns det något som är otroligt vackert: att människor fortfarande reagerar när något är fel.

För det är lätt att säga att det bör vara en självklarhet. Att vi, som medmänniskor, har en slags skyldighet att göra våra röster hörda när säger något dumt, men jag tror inte så är fallet. För i dagens allt mer hårdnade samhällsklimat, framförallt på sociala medier, har jag fått en uppfattning om att mycket som är galet får gå obemärkt förbi, eftersom vi härdat.

Därför gladde det mig något oerhört när människor faktiskt reagerade, även om det fanns de som tyckte annat, och ansåg att det var lönlöst att lägga ner energi på personens vrickade åsikter. Och det är det som skrämmer mig.

För vi får aldrig sluta säga emot när något är fel. För vi får aldrig vända ryggen till och låtsats att vi inte ser. För vi får aldrig sluta göra motstånd, oavsett om det är en obetydlig twittrare eller Sverigedemokraterna.

Det är då mörkret vinner.

Jag vill inte att kvinnor är rädda för mig

Visby Det är vinter. Det är kallt. Det är mörkt. Och jag klär jag mig varmt för att inte frysa. Därför har jag både jackan uppdragen till munnen och en halsduk tight lindat runt halsen, vilket tillsammans med min mössa och handskar gör att man bara ser ögonen i vintermörkret. Jag ser nästan ut som en mörkklädd, hotfull, vålnad när jag rör mig strategiskt över isfläckarna för att undvika halkan.

Jag viker ut från gränden där jag bor och hamnar bakom en kvinna som går ett tiotal meter framför mig. Och trots mitt tappra försök att inte halka tappar jag snabbt balansen, men lyckas återfå den efter någon sekund. Sekvensen får kvinnan framför mig att reagera, och hon kollar oroligt över axeln efter mig.

Jag tänker inte mer på det, utan fortsätter över de snöfyllda vintergatorna i min sedvanliga, rappa takt. Snart närmar jag mig också kvinnan, meter efter meter. Hon tittar allt oftare bak mot mig, där jag går med nerböjt huvud och händerna i fickorna. Slutligen är jag bara någon meter bakom och hon ser nu närmast skräckslagen ut. Blickarna avlöser varandra, och hon tar upp telefonen, som att hon är på väg att ringa någon. Till slut spänner hon blicken i marken framför sig, saktar ner drastiskt, och låter mig passera. Hon stoppar sedan undan telefonen.

Först då slår det mig: Hon är rädd för mig. Jag måste genast återupprepa meningen i mitt huvud för att verkligen få in det. Hon är rädd för mig.

Det är en underlig känsla, och jag känner genast hur skammen genomsyrar kroppen. Borde jag kanske sagt något? Eller gjort något? Visat att jag är snäll? Att jag inte är en sådan där? En sådan där som våldtar, en sådan där som är hotfull, en sådan där som vill kvinnor illa. En sådan där som de under We are Sthlm-konserten, där unga flickor kränktes, trakasserades, övergreps och våldtogs av killar i min egen ålder. Men jag är ju inte sådan.

Fast hur ska hon veta? Jag förstår rädslan hon känner, eller, kanske inte. Jag vet faktiskt inte hur det känns att varje dag skrämmas av tanken att bli våldtagen, att varje dag vara orolig för att en obehaglig, ovälkommen hand på bröstet ska dyka upp, att varje dag frukta för sitt liv. Att varje dag vara rädd för den mörkklädde, hotfulle vålnaden. Det måste vara ett helvete.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar