Det är synd om oss utan skägg

Jag står i kön på Coop för att köpa snus (till en kompis, absolut inte till mig själv, om någon i släkten nu råkar läsa). Handsvetten är sedvanligt påtaglig som den alltid blir för mig vid minsta lilla antydan till stressmoment och jag kämpar febrilt med mina tvåliga händer för att få upp legitimationen från plånboken. Jag har börjat göra det den senaste tiden. Högtidligt och demonstrativt tar jag fram mitt ID redan innan expediten ställer frågan jag alltid vet kommer. Ibland får jag till och med instinkten att sträcka fram körkortet och aggressivt vifta med det framför näsan på den stackars kassörskan. Allt för att inte få höra den för mig så ångestladdade ordföljden: ”Har du legitimation?”.

Du som är över fyrtio år och får frågan på Systembolaget skulle givetvis rodna lite, bli smickrad och sen springa hem till din partner och berätta om det fantastiska som precis hände (att be uppenbart överåriga om leg är för övrigt Systembolagets allra smartaste PR-trick, hatten av), men för mig är frågan enbart förknippad med förödmjukelse.

För mig som har som största talang att tycka synd om mig själv är det också ett tacksamt tillfälle att just tycka synd om mig själv när jag får frågan om legitimation, för den får jag nästan uteslutande alltid. Och jag förstår det. Visst, jag är lång som en flaggstång, men vilken sjuttonåring är inte det, och jag rör mig dessutom som en person som inte riktigt har växt i sin kropp med mina oproportionerligt långa ben och armar. Addera därtill min halvtaskiga hy och obefintliga skäggväxt och jag är det perfekta offret att fråga om legitimation.

Hade jag suttit i kassan och sett mig själv stega fram för att köpa snus hade jag också frågat mig om lD. Ändå blir jag lika illa berörd varje gång mina jämnåriga vänner med bättre skäggväxt slipper frågan och jag får den.

Ett skägg hade varit lösningen på mitt stora problem, men i dagsläget är mina skäggstrån lätträknade. Jag har ett komplex på grund av min ansiktshårlöshet. Jag är männen över 50 som blivit skalliga, fast på hakan. Jag ömmar ofta för mina skäggstrån, de är så jävla ensamma. Tänker mig att de sitter där och fryser, med en ocean av hud emellan sig. När jag känner mig ensam får jag påminna mig själv att jag i alla fall inte är lika ensam som mina skäggstrån.

Det enda jag (med reservation för nästan) kan odla är en mustasch. Och nej, inte en Håkan Juholt-mustasch, utan snarare en moppefjunsmustasch. Ni vet mustaschen man kan få bort genom att ömsint dra en frottéhandduk mot överläppen. Ändå brukar jag behålla mina tappra skäggstråskrigare trots att jag vet hur ful mustaschen är. Detta bara för att mina tiotal hårstrån på överläppen fungerar som ett slags bevis för min manlighet. Det fungerar, minst sagt, sådär.

Jag blir oftare leggad med mustaschen än utan mustaschen. Expediten tänker nog att ”ingen över 18 skulle vara så sjuk att behålla den där” och ber därför om mitt ID. Det händer även den här gången, när jag står där på Coop, redo med min legitimation. 

I kassan sitter en tanig ung kille, som med stapplande och ursäktande röst säger: ”Har du legitimation? Det är en ny regel vi fick idag, så vi måste fråga alla, även om jag ser att du uppenbart är tillräckligt gammal för att köpa snus”. Plötsligt ser jag de små ensamma stråna strax över hans överläpp. Han har också en fjunig mustasch. Vi är moppefjunmustasch-kamrater, förenade genom våra bebislena kinder. Med glädje sträcker jag över mitt körkort till honom, och han kollar knappt på det. Han vet att jag är tillräckligt gammal, men högre instanser kräver att han frågar. Han ger tillbaka mitt ID och våra blickar möts. Vi nickar välvilligt, så som jag tänker att soldater som tjänstgjort ihop gör när de stöter på varandra på gatan. ”No one else understands, except us” tänker vi telepatiskt innan vi skiljs åt, jag och min ansiktshårslösa expeditbroder.

Hatet har blivit större än empatin

Visby  

Människor är på flykt och folk dödas i terroristattacker. Men medmänskligheten är borta. Hatet verkar ha segrat.  

Det är en orolig värld vi lever i. Terrordåd har blivit vardag och bomberna i det krigsdrabbade Aleppo avlöser varandra. Vanligtvis är det vid såna här tragiska tillfällen människor kraftsamlar och står enade mot de rasister som försöker vinna politiska poänger. Men den här gången är det annorlunda.

Gemenskapen har uteblivit rasisterna dominerar i flödena. Det är fasansfullt att ta del av hur få som visar sympati för de som flyr från krig, och hur få det är som skänker en tanke till de som dött i Berlin. Nu är det mest hat på sociala medier.

Utvecklingen har skett i takt med att våra politiker blivit allt hårdare mot de som har det svårt. Gränser stängs för människor på flykt och en skärpt asyllag gör det svårare för ensamkommande att få stanna i Sverige. Och när våra makthavare plötsligt står på samma sida som trollen börjar människor visa sina rätta ansikten.

Bilder kablas ut på krigsdrabbade syrier som är skadade och hemlösa. De flyr för sina liv, men det finns ingen empati på andra sidan av skärmen. På Facebook och Twitter är tongångarna hårda och en stor del av kommentarerna är negativa. ”Det där är terrorister, de borde dö!”, ”falska bilder som falsk media sprider!”, är bara ett axplock av vad som nämns.

Samtidigt uppmanar ledarskribenter efter terrordådet i Berlin till att reagera med rädsla istället för att känna sorg och se framåt. Att uppmana till rädsla är att uppmana till konflikt. Det är som att hälla bensin på eld, och de främlingsfientliga får ännu mer energi och sprider ännu mer hat. 

Jag förstår människors oro, ingen känner sig nog särskilt trygg när folk dödas bara några timmar från Sveriges gränser. Men hur kan hatet och rädslan vara så starkt att ni inte känner medlidande? Gör er politiska ståndpunkt att ni av princip inte har några känslor?

Det är som om hatet har blivit större än empatin.  

Donald Trumps seger öppnar upp för Jimmie Åkesson som statsminister

Stockholm Sexism, rasism, homofobi, och förnekelse av den globala uppvärmningen.

Det är en olustig känsla att inse att det är USA:s kommande presidents värdegrunder, och det är en olustig känsla att inse att den personen heter Donald Trump.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad. Men samtidigt är det inte första gången en befolkning röstar på alternativ där medmänsklighet och fri rörlighet är ord som inte tycks finnas med i vokabulären. Vi har sett det i Frankrike, vi har sett det i Storbritannien, vi har sett det i Sverige och vi ser det nu i USA. Där populistiska politiker som gör skillnad på folk och står för stängda gränser växer sig allt starkare. Men det är så det blir när väljarna röstar på de som skriker högst utan att lyssna på vad som egentligen sägs.

Och den som skrek högst i detta val var onekligen Donald Trump, som ständigt gett pompösa löften utan att för den delen berätta hur de ska infrias. Men det är tydligen en sådan person amerikanarna vill ha. En sådan som i svävande former hävdar att han ska ”make america great again”, bland annat genom att stoppa invandringen och genom att strunta i klimatavtal.

Han är helt enkelt en farlig person, som nu har tillgång till både kärnvapen och till världens mäktigaste ekonomi. Han är en person som tvivlar på demokratins grundregler, och han är en person som inte heller tvekar att samarbeta med den tvivelaktiga ledaren Vladimir Putin. Det är sannerligen oroande för hela världen, och hur det kommer gå kan bara framtiden utvisa. Och istället för att ta ett steg fram med den första kvinnan som president har vi nu tagit två steg bak. För mänskligheten verkar inte lära sig av sina misstag, och fortsätter rösta fram farliga ledare.

Men samtidigt bör vi svenskar vara försiktiga med att såga den amerikanska befolkningen längs fotknölarna. För sanningen är att det år 2018 är val i Sverige, och att Jimmie Åkesson då blir Sveriges statsminister känns skrämmande nog plötsligt inte omöjligt.

Överlevnadsguiden för gotlänningar i Stockholm

Stockholm I slutet av augusti flyttade jag till Stockholm efter att ha bott på Gotland hela mitt liv. Det har minst sagt varit en omställning och varje dag har situationer uppstått där jag på olika sätt gjort bort mig för att ingen lärt mig hur man beter sig i en storstad. Därför har jag nu utformat den ultimata guiden för hur gotlänningar ska bete sig (och inte bete sig) i Stockholm.

För det första har vi det här med kollektivtrafiken. Stockholmarna älskar sin kollektivtrafik. Den har en närmast ikonisk status och det är av yttersta vikt att inte göra bort sig när man reser i den, för då syns det direkt att man är en utböling. Då är man smuts. Man får arga blickar och det snackas skit bakom ryggar. Och min insats hittills har inte direkt varit fläckfri.

Det första jag gjorde under min tunnelbanedebut var att stå på vänster sida i rulltrappan. Något som är ABSOLUT förbjudet. Det är inte som på HM i Visby där man kan stå lite hur som helst, utan här är det blodigt allvar. Vänster sida används alltså för de som har bråttom (det vill säga in princip alla i Stockholm), och höger sida används för de som vill stå still (det vill säga vi normala som faktiskt njuter av våra rulltrapp-åkturer). Det går inte heller att skylla sin ovana på att man är ifrån Gotland. Då möts man av en avskyvärd blick som indikerar att man bör avlägsna sig från platsen illa kvickt. Tro mig, det har hänt flera gånger.

Det här med privat sfär existerar inte heller. Det är inte som på Gotland där man kan lägga väskan på sätet bredvid för att undvika människor. Här måste man istället trängas och har tur om man ens får sittplats. Ofta är det också proppat med människor, och likt packade sillar står man där och känner både en och två kroppslukter. Det är som en mardrömslik Almedalsvecka fast året om.

Men det är inte bara rent praktiskt det kan bli problematiskt för gotlänningen i Stockholm, utan man bör även räkna med att få svara på några standardfrågor som kommer ställas av bokstavligen varenda person du pratar med. Därför är det bästa om man redan från början har inövade svar för en så smärtfri konversation som möjligt.

Den första frågan som jag nu hört fler gånger än vad som är hälsosamt är:
Vad gör ni på Gotland när det inte är sommar?

Mitt första tips är att man innan sitt svar tar tre djupa andetag för att lugna ner sig (den första instinktiva reaktionen är självfallet att kalla personen för en idiot och skrika att Gotland faktiskt existerar veckorna när det inte är Stockholmsveckan eller Almedalsveckan). Sedan bör man lugnt och metodiskt förklara att vi på Gotland gör precis det alla andra gör varje dag, och att vi faktiskt har en lokalbefolkning som lever och jobbar här när turisterna åkt hem. (Om personen du samtalar med gapar förvånat så bli inte rädd, det brukar ta ett tag innan svaret sjunker in).

Sist men inte minst har vi den fråga som kommer hemsöka dig i århundraden. Den fråga som du kommer drömma mardrömmar om resten av ditt liv. Den fråga som gör att du får blödande skavsår i båda öronen. Den fråga som du kommer svara på flera gånger än antalet slag ditt hjärta kommer slå under ditt liv, nämligen:
Varför pratar du inte gotländska?

Lyckligtvis kommer den som faktiskt har en klingande gotländska kunna undvika den här frågan. Men vi andra som inte gör det tvingas dagligen stå ut med den. Det tragiska är dock att det inte finns något bra svar. Man kan skylla på dialektdöden, men då hamnar man snart i en trettio minuter lång diskussion om någon obskyrs dialekts tragiska öde, och det vill man inte. Så mitt förslag är bara att säga att man inte vet och hoppas att det inte uppstår en stel tystnad (vilket det dock alltid gör).

Så där är den. Den ultimata guiden till hur du ska klara dig i Stockholm som gotlänning. Texten jag önskade att jag läste innan min flytt. Förhoppningsvis räddar jag nu någon vilsen själ som känner sig orolig i storstaden. Lycka till nu, och glöm inte att stå på rätt sida i rulltrappan!

Sommaren är över

Visby Ni känner va? Att det är nära? Slutet.

På Instagram skriver folk ”sista dagen på semestern” och på TV visas en solfilm där man genom tydliga siffror ser att solen för varje dag är uppe under lite kortare tid än dagen dessförinnan. Det är så sorgligt att det inte är sant. Att det nu är augusti. Att sommaren plötsligt snart är över.

Varje år är det samma visa, under midsommarafton försöker jag intala mig själv och mumlar tyst: ”Gör dig beredd, nu kommer det mörkna tidigare och tidigare, så lyder naturens lag, det är inget att vara deprimerad över”, men det är lönlöst. Det är som att försöka förbereda sig inför en död. Man vänjer sig aldrig och blir lika ledsen varje gång det händer.

Samtidigt ömmar jag för sommaren numera. De senaste dagarna har jag sett hur sargad den är. Det är en sliten årstid vi har att göra med. Den är redo att ge upp men är kvar ett litet tag till för att behaga oss, som ett gammalt lidande djur. Och jag vill barmhärtigt ta slut på dess elände som tack för den trogna men alldeles för korta tjänst den stått för.

Men skilsmässan blir heller inte bättre av att vi i ärlighetens namn haft en kanonsommar. Den har varit otrolig. Soligt, varmt och färre regndagar än man kan räkna till på handens fem fingrar. Det gör att jag inte riktigt kan acceptera höstens intrång. Jag hatar den, och gör allt i min makt för att sommaren ska bära med mig lite till. Jag liksom tittar bort och tänker på annat när jag ser de första gulnade löven som gett upp kampen och nu ligger där stillsamt på marken, inväntandes den bitande nordiska kylan.

Och inom ett ögonblick är vi ju snart där igen, i helvetet. När världens mörkaste vinter i världens mörkaste land anlänt. När man vaknar på morgonen och inte vet om det är natt eller dag. När man måste spendera en halvtimme med att få bort isen från bilrutan. När man knappt kan andas pågrund av snöstormen som blåser dig rätt i ansiktet. Det är vad som stundar.

Men jag hoppas ni njuter av sommarens sista dagar, för ni känner va? Att det är nära? Slutet.

Vi män beter oss som djur

Visby Häromdagen var jag på en nattklubb och såg Daniel Adams-Ray spela. Det var trångt, och vi i publiken stod som packade sillar på dansgolvet, knappt benägna att röra oss. Från min plats hörde jag sedan hur Daniel från scenen beklagade sig över de tragiska våldtäkterna som just nu sker runt om i Sverige där kvinnor tycks bli sexuellt ofredande på varenda festival. Killarna i folkhavet vrålade snart och gav glada tillrop över statementet. Men det visade sig att det där mest var tomma ord för att imponera på artisten.

För plötsligt förändrades stämningen i lokalen, och när en av de mest välkända låtarna gick igång var det något helt annat som dominerade: nämligen det manliga, sjuka beteendet.

Samma killar som nyss fördömde när män uppför sig som svin började istället genast leta efter sina byten för kvällen och hoppade dit för att lägga in en stöt. På vägen delades både en och två armbågar ut för att komma fram i folkvimlet vilket ledde till att en tjej tillslut sa ifrån. Då möttes hon av en arm runt axeln och en kåt blick, som om han var redo att hoppa på henne vilken sekund som helst.

Spektaklet fortsatte efter konsertens slut, och när jag och min flickvän skulle röra oss utåt för att ta luft blev det allt skevare. Likt hyenor slickade sig männen om munnen och försökte röra henne lite vart de ville, och en annan gång slet en främmande person åt sig hennes hand och kysste den intensivt.

Problemet är dock att även jag uppförde mig illa. För när de där killarna kollade in min flickvän och rörde henne blev jag någon helt annan. Jag blev en person med rubbat psyke, klöste efter dem som en tiger och väste elakt, gång efter gång. Jag skyddade liksom min ägodel och spanade ständigt efter potentiella faror och lät testosteronet pumpa ut i min kropp. Det är lika äckligt det.

Och det som då slår mig är att inte en enda gång är det en tjej som beter sig sådär under kvällen. Inte en enda gång är det en tjej som våldför sig så på en kille. Inte en enda gång är det en tjej som är hotfull och sexuell utan att den andra vill. Att vi män då ens har mage att vara kränkta för att kvinnor är rädda för oss är ett under. Det är inte så konstigt med tanke på hur vi agerar. Men varför är jag ens förvånad? Vi är ju bara ett gäng kåta djur. 

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar