Det är synd om oss utan skägg

Jag står i kön på Coop för att köpa snus (till en kompis, absolut inte till mig själv, om någon i släkten nu råkar läsa). Handsvetten är sedvanligt påtaglig som den alltid blir för mig vid minsta lilla antydan till stressmoment och jag kämpar febrilt med mina tvåliga händer för att få upp legitimationen från plånboken. Jag har börjat göra det den senaste tiden. Högtidligt och demonstrativt tar jag fram mitt ID redan innan expediten ställer frågan jag alltid vet kommer. Ibland får jag till och med instinkten att sträcka fram körkortet och aggressivt vifta med det framför näsan på den stackars kassörskan. Allt för att inte få höra den för mig så ångestladdade ordföljden: ”Har du legitimation?”.

Du som är över fyrtio år och får frågan på Systembolaget skulle givetvis rodna lite, bli smickrad och sen springa hem till din partner och berätta om det fantastiska som precis hände (att be uppenbart överåriga om leg är för övrigt Systembolagets allra smartaste PR-trick, hatten av), men för mig är frågan enbart förknippad med förödmjukelse.

För mig som har som största talang att tycka synd om mig själv är det också ett tacksamt tillfälle att just tycka synd om mig själv när jag får frågan om legitimation, för den får jag nästan uteslutande alltid. Och jag förstår det. Visst, jag är lång som en flaggstång, men vilken sjuttonåring är inte det, och jag rör mig dessutom som en person som inte riktigt har växt i sin kropp med mina oproportionerligt långa ben och armar. Addera därtill min halvtaskiga hy och obefintliga skäggväxt och jag är det perfekta offret att fråga om legitimation.

Hade jag suttit i kassan och sett mig själv stega fram för att köpa snus hade jag också frågat mig om lD. Ändå blir jag lika illa berörd varje gång mina jämnåriga vänner med bättre skäggväxt slipper frågan och jag får den.

Ett skägg hade varit lösningen på mitt stora problem, men i dagsläget är mina skäggstrån lätträknade. Jag har ett komplex på grund av min ansiktshårlöshet. Jag är männen över 50 som blivit skalliga, fast på hakan. Jag ömmar ofta för mina skäggstrån, de är så jävla ensamma. Tänker mig att de sitter där och fryser, med en ocean av hud emellan sig. När jag känner mig ensam får jag påminna mig själv att jag i alla fall inte är lika ensam som mina skäggstrån.

Det enda jag (med reservation för nästan) kan odla är en mustasch. Och nej, inte en Håkan Juholt-mustasch, utan snarare en moppefjunsmustasch. Ni vet mustaschen man kan få bort genom att ömsint dra en frottéhandduk mot överläppen. Ändå brukar jag behålla mina tappra skäggstråskrigare trots att jag vet hur ful mustaschen är. Detta bara för att mina tiotal hårstrån på överläppen fungerar som ett slags bevis för min manlighet. Det fungerar, minst sagt, sådär.

Jag blir oftare leggad med mustaschen än utan mustaschen. Expediten tänker nog att ”ingen över 18 skulle vara så sjuk att behålla den där” och ber därför om mitt ID. Det händer även den här gången, när jag står där på Coop, redo med min legitimation. 

I kassan sitter en tanig ung kille, som med stapplande och ursäktande röst säger: ”Har du legitimation? Det är en ny regel vi fick idag, så vi måste fråga alla, även om jag ser att du uppenbart är tillräckligt gammal för att köpa snus”. Plötsligt ser jag de små ensamma stråna strax över hans överläpp. Han har också en fjunig mustasch. Vi är moppefjunmustasch-kamrater, förenade genom våra bebislena kinder. Med glädje sträcker jag över mitt körkort till honom, och han kollar knappt på det. Han vet att jag är tillräckligt gammal, men högre instanser kräver att han frågar. Han ger tillbaka mitt ID och våra blickar möts. Vi nickar välvilligt, så som jag tänker att soldater som tjänstgjort ihop gör när de stöter på varandra på gatan. ”No one else understands, except us” tänker vi telepatiskt innan vi skiljs åt, jag och min ansiktshårslösa expeditbroder.

Lägg ner Almedalsveckan

Visby Det är storm i Visby under lördagen. Regn rinner längs kullerstenarna intill Almedalen och vinden piskar i ansiktet som om det vore november. Samtidigt ser jag några arbetare som kämpar för att färdigställa en monter. Jag ömmar för männen som sliter hårt för att kostymnissarna i morgon ska stå där och frossa i gratis bubbel.

Men av vilken anledning kommer kostymnissarna stå där? Almedalen är ju inte vad det en gång var. Det började med att Olof Palme 1968 i all enkelhet ställde sig på ett lastbilsflak vid kruttornet och höll ett tal. Sedan 1991 har alla partiledare varit på plats. Det blev en vecka av yttersta vikt, där viktiga reformförslag presenterades och politiken var i fokus. Men för några år sedan hände något.

Politiken förpassades till periferin, och allt fler företag började ordna navelskådande seminarium under veckan. Nu har Almedalen blivit en plats där elitister svansar efter varandra, och inte en plats där de viktigaste politiska diskussionerna förs.

Och det slår mig att vi borde lägga ner politikerveckan och få slut på eländet en gång för alla.

För under några få dagar arrangeras tusentals seminarium i Almedalen, och alla är helt ointresserade om vad som händer bortom den egna hagen. Man ser hur paneldeltagarna sneglar på klockan och räknar på hur långt det är kvar till att första roséflaskan korkas upp. Det är en veckolång after work på steroider. Och frågan är om deltagarna är i Almedalen för att dricka sig redlösa eller för att nå ut med ett viktigt budskap?

Jag ser hur Edward Blom på Instagram beklagar sig över att han inte kan närvara, och skriver ”tänk på mig när ni dricker er första klunk rosé”. Jag ser hur Viggo Cavlin (före detta chefredaktör på Resumé) ger tips på hur man kommer in på rätt mingel. Jag ser hur tidningen Dagens Opinion publicerar en lista över de 100 personer man helst ska skaka hand med. Det har utvecklats till en kukmätning utan dess like.

Vanliga medborgare behöver inte detta jippo längre. Folket är ju inte ens bjudna. Genom hotellpriser som lättat från jordytan har deltagarna reducerats till medieeliten och politikeliten. 

Därför blev jag för en kort sekund stolt över vår statsminister Stefan Löfvén. Han vågade sätta sig emot veckan och berättade att han inte skulle åka ner till Visby. Men sen läser jag att han via länk ska intervjuas av Niklas Svensson i Expressens räkning. Han deltar alltså ändå, bara via länk. Antingen gör man som statsminister ett ställningstagande och bojkottar helt och hållet, eller så åker man dit och dricker sig salongsberusad och strosar omkring i Visbys gränder som alla andra. Det är bara att välja.

Men den främsta anledningen till att lägga ner Almedalsveckan är ändå inte personerna som åker till Almedalen och sen twittrar om det så att alla andra i Almedalen kan se det. Nej nej.

Nu har nämligen Almedalsveckan visat på en monumental principlöshet. Nordiska Motståndsrörelsen ska få delta. Det är nazister. Fullblodsnazister. Antisemiter. Ta in det, att Region Gotland upplåtit mark åt detta våldsförespråkande parti under politikerveckan. Vi har ingen anledning att ge dem som motarbetar demokratin några demokratiska plattformar. Det är helt oacceptabelt, och är bara ännu ett tecken på att Almedalsveckan blivit ett okontrollerbart monster som måste stoppas. 

Men det spelar kanske ingen roll vilka oroväckande krafter som är i Almedalen. Bara deltagarna får sitt rosévin.

Studenten påminner mig om separationsångesten

Jag står på gatan utanför min lägenhet och hör ett muller från fjärran. Bas som gör att marken skakar. Det kommer närmare, men innan jag börjar oroa mig för att det är en jordbävning så svänger ett studentflak runt husknuten. Studenterna ser lyckliga ut. De är höga på livet och berusade av femtvåor. Ur den höga musiken utkristalliserar jag att någon skriker: ”Fan vad skönt att skolan är över, vi kommer aldrig återvända dit!”. Jag ler lite åt kommentaren, även om min igenkänning är lika med noll.

Jag hatade nämligen att ta studenten. För jag hatar avslut. Det är en separationsångest som hängt med mig under hela livet. När det sista provet var skrivet och betygen var satta försvann mina klasskamraters ångest. Men min tillkom. För jag var tvungen att säga adjö, både till skolan och till mina vänner. Det enda jag ville var att återvända så fort skolan var slut.

Men på studenten stod vi ändå alla där, i våra finaste kläder och bredaste leenden och lovade varandra att vi skulle ses under sommaren, även om vi visste att så inte var fallet. Även om vi visste att vi snart endast skulle vara bekanta som hälsar lite stelt i mataffären.

Men det är inte bara i samband med skolavslutningar som separationsångesten gör sig påmind. När sommaren nu ankommit börjar jag redan förbereda mig för att säga adjö till den. Min vakna tid går nu bara åt till att räkna ned till när dagarna blir mörkare igen. ”Två veckor kvar till sommarsolståndet”, muttrar jag.

Det är likadant när jag är på semester utomlands. Jag börjar räkna över alla möjliga saker. Hur många toarullar kommer jag hinna använda innan jag åker hem till Sverige? Hur många dopp i havet har jag egentligen kvar? Och hur många totala måltider hinner jag med under de sista dagarna innan flyget går hemåt?

Det blir kortslutning, och det är alltid samma visa när vi ska åka. Vi är försenade till flyget och mitt sällskap skriker att taxin väntar, men ändå går jag runt och tar frenetiskt kort på hotellrummet, som att det ska hjälpa mig att minnas. Sedan springer jag ner till havet. Försöker ta in omgivningen en sista gång. Tänker att just här kommer jag aldrig vara igen. Sedan spottar jag i sanden. Lämnar mitt DNA på platsen. Som en hanhund som kissar och markerar att han varit där.

Jag tänker att min obehagliga ritual är för minnens skull, även om det bara är för att minimera min separationsångest. Samma separationsångest som jag kände under studenten. 

Dåligt lokalsinne- handikappet det inte talas om

Det är sommar och mina kusiner besöker vårat landställe. Vi bestämmer oss för att cykla till en pool bara ett par hundra meter från huset och med tanke på att jag bor i området så blir det naturligt att jag leder vägen. Bara efter några tramptag möts jag av en korsning och tvingas ta ett beslut. Höger eller vänster. Jag inser att jag inte har en aning. Jag hittar inte, trots att jag cyklat vägen ett femtiotal gånger tidigare. Det slutar med att mina kusiner får åka före och visa mig hur vi ska åka.

Hela mitt liv består av sådana små korta scener där min bristande rumsmässiga orientering lyser igenom. Problemet är att jag inte lyckas lägga landmärken och byggnader på minnet, och går istället i min egna lilla värld, avspärrad från yttre intryck.

Jag har dock lärt mig leva med mitt dåliga lokalsinne. Exempelvis ligger alltid en mobilladdare i fickan eftersom mobilen behöver ström tre gånger per dag efter mitt frenetiska användande av Google Maps. Och sedan ser jag alltid till att inte gå först i gruppen. 

Men ibland tar jag mod till mig och försöker. Med högt huvud stegrar jag fram och går först i ledet. Det brukar inte bli så lyckat. Antingen går jag fel inom några minuter, eller så blir det orolig stämning där bakom och man hör hur det tjitt-tjattas.”Han borde nog inte gå först”, hör jag, och det dröjer inte länge innan någon passerar mig ordlöst, och återigen går jag där, förnedrad, längst bak av mina vänner.

Med tanke på teknologins utveckling överlever jag ändå, men utan en gps är jag ingenting. Om jag levt för sisådär några hundra år sedan hade jag antingen gått vilse under jakt, slukats av skogen och dött i min ensamhet, eller heroiskt lyckas ta mig tillbaka till byn, men då utan byte eftersom jag hade tvingats äta upp det under den (för mig) långa hemfärden, vilket hade resulterar i ett besök hos bödeln.  

Som tur är lever jag i en annan tid där jag inte behöver avrättas på grund av min omgivningsblindhet, men problem kan fortfarande uppstå. Ni kan bara ana hur det gick för mig under orienteringen i skolan. En gång blev jag hämtad av min lärare mitt ute i ingenstans och en annan gång lyckades jag komma in på en orienteringsbana nästan en mil från den rätta.

Och jag kan gå vilse i min lokala mataffär samtidigt som min familj och mina vänner hittar på semesterorten efter en dag. Men hur jag än försöker så bär jag mig inte åt hur man lär sig. Att tänka på omvärlden som en karta, eller att titta bakåt på vägen man precis gått på, tycks inte fungera. 

Det dåliga lokalsinnet är ett handikapp som aldrig når de offentliga rummen. Men det kanske inte är så konstigt att vi inte får göra våra röster hörda, vi hittar ju ändå inte dit.

Våga prata om psykisk ohälsa!

Jag ligger krökt över min toalett och spyr. Det kommer inte mycket förutom kroppsljud av ren ångest. Enorma kväljningar som ekar i natten. Attackerna har börjat komma på senare tid. Allt oftare tappar jag fotfästet och tror att jag ska dö. Det börjar med en tryckande smärta över bröstet som sedan övergår till okontrollerat gråtande. När jag återfår kontrollen över min kropp måste jag spy på direkten. 

Den är närvarande i mitt liv, ångesten. I rulltrappan, i skolan, i tunnelbanan, och framförallt hemma i lägenheten. Det är där jag sänker garden, andas ut, och låter känslorna jag hållit inne komma ut. Bland folk gör jag allt för att dölja min psykiska ohälsa. Det är för tabu att prata om.

Men varför vågar jag inte? Varför känner jag att ångesten är något jag bör hålla för mig själv? Att kunna berätta om sin psykiska ohälsa borde vara lika självklart som att berätta om sin förkylning eller brutna tå. I Sverige är psykisk ohälsa ett av de vanligaste hälsoproblemen och bland de mest förekommande orsakerna till sjukskrivning. Trots det är det knappast något som tas upp i fikarummen runt om i landet.

Vi har en ny generation som mår sämre än någonsin. Andelen ungdomar som lider av oro, sömnproblem och ångest har mer än dubblats sedan 80-talet. 4 av 20 i min gamla gymnasieklass led alltså av psykisk ohälsa. Men ingen vågade prata om det. 

En anledning till att jag personligen inte pratar öppet om hur jag egentligen mår är den förringning som präglar synen på den psykiska ohälsan. När jag väl tar mod till mig att faktiskt berätta för människor i min närhet om att jag inte alltid mår helt bra möts jag av flyktiga och undvikande blickar. Och när jag säger till dem att jag funderar på att gå till en psykolog fryser de till is och säger ungefär: ”Nej, nej, nej, sånt där gör bara mentalsjuka. Gå ut och ta lite frisk luft så ska du se att det blir bättre”.

Med det sagt är det förståeligt att det är tabu att prata om psykisk ohälsa när omgivningen behandlar en som en utböling och helt förbiser att personen i fråga faktiskt mår dåligt. Det är just den mentaliteten som måste bort. Rädslan för att prata om det inre. Det är inte längre bara mentalsjuka som behöver prata. Alla behöver det. Det är ett strukturellt problem som många lider av.

Psykisk ohälsa måste bli ett accepterat samtalsämne för att fler ska våga öppna upp sig om sin ångest och få hjälp. För jag vill kunna gå till en psykolog utan att känna rädsla för att tala om det. Så våga berätta om hur du mår för dina nära och kära.

Våga bryta tabun.

Rosling gjorde det obegripliga begripligt

Hans Rosling under föreläsningen i Visby. Bild: Dennis Pettersson

1500 gymnasielever i en nedsläckt idrottsarena. Föreläsning med folkhälsoprofessorn Hans Rosling. Få av oss brydde sig om vem vi skulle se för att vara ärlig, vi var mest glada över att få ett avbrott från skolans outhärdliga lektioner. När lamporna tändes stod en liten gubbe där framme på scenen. Rosling hade orange pullover, vit skjorta med för stor krage och ett par illasittande kostymbyxor. Han såg inte mycket ut för världen.

Två timmar senare satt 1500 elever i masshypnos och gapade. Helt tagna av det vi precis sett.

Just det ringar in Hans Roslings storhet. Han kunde göra vad som helst begripligt för vem som helst. Med bilder, rekvisita och praktiska exempel lyckades han även få de mest ointresserade av människor att förstå vad han menade via nya perspektiv och med en unik pedagogik.

Det var inte statistik om folkhälsan vi såg framför oss på den enorma projektorskärmen. Det var konst. Det var underhållning. Han fick fakta att dansa.

Hans Roslings död är inte bara en tragik för hans nära och kära, utan också för den pågående debatten. I en tid där ledaren för den fria världen slänger sig med termer som ”fake news” och ”alternativ fakta” så stod Hans Rosling för motsatsen. Allt baserat på fakta, inget baserat på tyckande. När det talades om kris i världen pekade Rosling istället på de framsteg som gjorts de senaste decennierna, och bevisade att jorden faktiskt är en rätt dräglig plats att leva på.

Det är vår skyldighet att föra det budskapet vidare.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar