Vi tar inte betalt för allt - ännu

I dag måndag kom nyheten att den stora tidningskoncernen Mittmedia ska börja ta betalt, alltså hårdlåsa, (plusmärka kallar de det) allt lokalt material på sina nyhetssajter.

Mittmedia är en av landets största koncerner med stora och välkända varumärken som Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Dalarnas Tidning, LT Södertälje, LT Östersund, Norrtelje Tidning och många fler.

Vi på Helagotland.se får emellanåt kritik för att en del av vårt material är låst för digitala prenumeranter, något vi började med i början av förra sommaren. Vissa invändningar handlar om att vi skulle vara i princip ensamma i landet om att göra så, vilket naturligtvis inte är fallet.

Snart är det i princip bara kvällspressen och de renodlade gratis/annonssajterna som inte tar betalt för sin journalistik.

Anledningen att Mittmedia fattar detta beslut är såklart ekonomiskt i slutändan. Koncernen har det tufft ekonomiskt, och något måste göras.

Men man saknar inte argument för sin sak. Att lokaltidningarnas viktigaste säljargument är just lokal journalistik är självklart. Och uppdraget är också viktigt, inte minst ur en demokratiaspekt. Vem ska bevaka det som händer utanför storstäderna om inte de lokala mediehusen?

– Under de här två åren har vi fått så pass många nya prenumeranter att vi är inte längre är beroende av att ha ett visst innehåll öppet. Och vi vet att innehåll om sådant som händer lokalt är lokaltidningarnas stora usp. Därför ser vi det som helt logiskt att välja denna väg framåt, säger Li L’Estrade, innehållsutvecklingschef till Medievärlden och syftar på att man i två år haft en betalmodell.

Trogna läsare av Helagotland.se som inte vill betala de 99 kronor i månaden det kostar att ta del av den journalistik som vår nya redaktion GT/Helagotland.se tillsammans med Gotlands Allehanda producerar har säkert märkt att vi börjat låsa mer material aktivt, istället för att låta det ligga bakom en frekvensmodell.

Och om detta har jag skrivit förut.

Li L'Estrade säger vidare i intervjun att man testat och utvärderat, och att man inte kunnat se några dramatiska tapp i trafiken på de sajter där man hårdlåst materialet.

Den analysen är jag böjd att hålla med om, för samtidigt som Helagotland.se låst fler artiklar har vi, faktiskt, ökat vår genomsnittstrafik både på desktop och mobil, samtidigt som vi har landets bästa lokala räckvidd med 84.4 procent (Orvesto augusti).

Vi har dock inga konkreta planer på att hårdlåsa allt vi gör. Ännu, ska jag lägga till. För det vi ser är en tydlig trend där fler och fler medieföretag vågar ta betalt för det arbete man gör, och att läsarna/kunderna också är beredda att betala för lokal journalistik med kvalitet.

En uppvisning i medmänsklighet

Migrationsverket öser beröm över gotlänningarna efter den första flyktingvågen.

Jag förstår det. För det jag ser är en uppvisning i medmänsklighet.

Människor som oombedda anstränger sig för att ta emot de som flytt från krig och våld, som samlar in kläder och förnödenheter, som finns där som stöd och hjälp.

Det här är naturligtvis avgörande på fler än ett sätt. Det är avgörande för de som kommer att någon bryr sig om dem. Att bara sätta dem i en förläggning någonstans bortom bergen bakom skogen och tycka att det är klart är knappast någon hjälp.

Avgörande för Gotland på lång sikt, att vi kan få några av dessa människor att stanna kvar, bosätta sig här och på så vis hjälpa vårt samhälle till en bättre morgondag.

Avgörande för oss som gotlänningar att vi kan se varandra i ögonen och känna stolthet över att vi gjord vad vi kunnat.

Men det akuta problemet är en sak, det har vi visat att vi hanterar. Det finns tak över huvudet, det finns människor som osjälviskt hjälper.

Men det är en dag i morgon också, och för den finns ingen plan. Helagotland.se skriver i dag om ersättningen som betalas ut till de semesterbyar som tillfälligt gjorts om till asylboenden. Det är inga fantasisummor, 200 kronor om dagen.

Därför har avtalen med Migrationsverket skrivits till våren, för det är då säsongen börjar för det här företagarna som tjänar sitt dagliga levebröd att hyra ut till turister. Då för helt andra summor än 200 kronor per skalle.

Det här förstår man så klart. Men det är ändå bekymmersamt, för var ska dessa människor ta vägen då?

Det är en fråga som Migrationsverket brottas med, och i dag finns inget bra svar på den frågan. 

Tills dess får vi gotlänningar göra det vi är bra på. Fortsätta vara medmänskliga, omtänksamma och ansvarsfulla.

Därför måste vi öppna våra hjärtan

De kom i natt, efter veckor och i vissa fall år på flykt.

Med sina saker i plastkassar, med fådda kläder i höststormen. Där var de som rest ensamma, där var familjer och små barn.

Jag tittar på bilderna och undrar vad de har varit med om. Vilka saker de har sett. Vedermödorna.

Främst är det barnen jag tittar på, och jag ser mina döttrar i dem. Jag ser deras pappor som försöker hålla trygga armar om dem, papporna som vill vara deras trygghet i allt det nya som de inte förstår.

Jag ser mig själv i dem också, försöker tänka mig in i deras situation. Hur hade jag gjort, om det var min stad som bombats sönder, min framtid som stod på spel?

Jag hade gjort vad som krävdes. Allt som krävdes. Så klart. Att vara förälder är universellt. Att kämpa för sitt liv är universellt. Vi människor gör vad vi måste, helt enkelt.

Egentligen är det självklart, kan man tycka. Även för oss som har hus och hem och ett fint land att bo i som inte har varit i krig på hundratals år. Självklart att vi ska hjälpa de som inget har. Vi är alla världsmedborgare.

Men riktigt så enkelt är det inte för alla. Rädslan finns överallt, även hos oss. Man kan se den i kommentarsfälten, man kan läsa om den på hatsajterna. Man kan se den i opinionsundersökningarna där SD går stadigt framåt.

Det må ta emot, men man måste ha respekt för den rädslan också. Och man måste bemöta den med resonemang och med tålamod. Det är inte lätt, tonläget i den här debatten är så högt att man inte hör vad som sägs emellanåt. Det skriks åt båda håll.

Argumenten mot är kända. Det finns inga pengar, inga jobb, inga bostäder och vid Sveriges gränser införs nu gränskontroller. Kristdemokraterna vill införa "transitzoner", ett ord som låter så extremt otrevligt att man knappt tror att det finns.

Och det här kan man lyssna på, och förstå på sätt och vis vari rädslan ligger. Vi som bor här får det sämre än vi hade det innan. 

Men å andra sidan, vi hade det väldigt bra. Och vi har det fortfarande så oändligt mycket bättre än de som bär sina saker i plastkassar utan hem att återvända till.

Alternativet kan inte finnas, att vi stänger om oss med en sköt dig själv och skit i andra-mentalitet. För vad finns kvar av oss då? Kan vi se oss i spegeln efter det? Kan vi leva med oss själva i vetskapen att vi inte gjorde allt vi kunde för de här människorna?

Jag tittar på bilderna och jag ser mig själv bland fäderna som försöker skydda sina familjer. Ser mina döttrar. 

Vi gör vad vi måste. 

Och vi gör vad vi kan. 

Välkomna till Gotland. Jag hoppas att ni ska finna frid, och att ni kan få sova om nätterna.

Grillchips är en grym frukost

Sådärja. Fyra veckor nästan utan kolhydrater till ända.

Jag har mer eller mindre lovat att rapportera hur det här experimentet har avlöpt.

Svaret är: Inte särskilt bra.

Det är nämligen så här govänner, om ni inte redan visste det, att kolhydrater och socker är roligt. Att äta mat utan är tråkigt. Det går inte att sammanfatta på ett enklare sätt än så, och då kan kostmänniskorna säga vad de vill.

Däremot kan man ägna en tanke åt hur mycket socker man stoppar i sig, och jag är säker på att jag kommer dra ned på den konsumtionen. Det blir mindre godis framöver. Och kanske inte chips framför tv:n var och varannan kväll.

Men i lördags när jag vaknade efter att ha firat av kollegan Dage (vi firade ordentligt och sent och ja ni fattar att jag kanske inte var så på topp på förmiddagen) då bestod frukosten av en påse grillchips med tillhörande dip och en iskall cola.

Inte så lchf, men mycket svårslaget.

Det finns ingen keso- och avokadoröra i världen som kan toppa det.

 

Jag älskar kolhydrater

Vecka tre utan kolhydrater. Det är märkligt att ett liv som kostar så mycket kan kännas så fattigt.

När jag lägger av med det här är det enbart på grund av tristess.

Hur kan man tycka att tillvaron är kul utan öl och ostbågar och choklad?

Eller bara en så enkel sak som min mellanfil med skivad banan och flingor till frukost. Hatar avokado och keso och ägg.

Men jag knegar på, och det går ganska bra trots allt tycker jag.

På den positiva sidan hamnar definitivt att jag är jämnare i blodsockret. Inga dippar på förmiddagarna, ingen matkoma efter lunchen.

Sen har vi fler positiva saker. Många fler. Eh...

Det finns säkert något mer positivt, men jag kommer inte på något på rak arm.

Negativa saker är desto lättare att hitta.

Förutom att det är dyrt som fan att inte äta kolhydrater och att jag saknar en hel del goda saker så saknar jag ännu mer min uthållighet. Jag är svag som en sjögurka.

Lyckades ta mig runt en mil i helgen utan att bryta ihop, och det är ju ett framsteg mot förra veckans haveri när jag fick gå hem med gråten i halsen.

Men jag har ingen kraft, ingen explosivitet. Jag har kört några pass på gymmet och det är snudd på pinsamt. CRX och Bur kallas passen, och det är modernt och tufft gymspråk för cirkelträning. Har orkat lyfta lika mycket som jag gjorde som tioåring.

 

Målet är inte att gå ned i vikt, som sagt, och tur är väl det för då hade jag varit helt knäckt. 79,7 stod vågen på förrförra måndagen, nu 79,1. Det är i princip ett toabesök som skiljer. Ett fiasko ur den synvinkeln.

Lever jag då som en asket? Nej, det gör jag väl inte. Bless me father for I have sinned.

Vi hade lagfest i helgen med fotbollen och då rådde undantagstillstånd. Det blev en hel del många öl.

Jag har även druckit whisky. Jag har ätit ett (1) pommes frites. Men annars har jag nog varit duktig.

 

Jag har aldrig varit en kostmänniska, så detta är helt nytt för mig. Jag har ätit det som jag varit sugen på, och det har funkat bra eftersom jag gjort av med med kalorier än jag stoppat i mig.

Men kostmänniskor är speciella. De är lite som fotbollsfans. Lättkränkta och allvetande. Jag har hamnat i diverse märkliga diskussioner där jag tvingats försvara det här experimentet mot kostmänniskor med ytterst bestämda åsikter om ditten och datten.

Jag kan inte försvara någonting. Det här är ett experiment. Jag vet inte vad som är rätt.

Av allt att döma är low carb skit, om ni frågar mig. Några andra dieter vet jag inget om och bryr mig inte det minsta faktiskt.

Men jag ska hålla ut mina fyra veckor, jag hinner ändra mig. Det hinner också bli fred på jorden och jag hinner även vinna drömvinsten på lotto.

Men det är inte omöjligt.

Återkommer i ärendet.

 

Till sist. Apropå gym. Jag har varit på väldigt många såna, Men Form City liknar faktiskt inget annat jag sett. Extremt snyggt får jag säga. Som en grotta. Fast stylish. Mycket imponerad av allt utom musiken.

Gymmusik är fruktansvärd generellt förvisso, så det får jag kanske ha överseende med.

Nu skulle ändå jag vilja påstå att inredningen är mer hårdrock än nåt annat, så kanske skulle man låta Palten välja musiken också och inte bara måla snyggt på väggarna?

Jag bröt ihop och gick hem

En vecka drygt nu utan socker och kolhydrater.

Det har fått effekter som jag inte kunde förutse. Jag visste nånstans innerst inne att jag var sockerberoende, som de allra flesta.

Men jag hade inte fattat hur svårt det är att sluta. Det närmaste jag kommer är att likna det vid den gången jag försökte sluta snusa.

Fast det var i och för sig tio resor värre, ska erkännas. det höll i nio dagar, och om det äventyret kan ni läsa HÄR (länk).

Men jag har haft ganska svåra abstinensbesvär. Jag har blivit otålig och irriterad och jobbig. Jag har mått dåligt, fått huvudvärk och blivit omotiverat törstig.

Dessutom deprimerad av att sitta och kolla film med kidsen och inte få äta av deras popcorn.

Men tydligast är att jag har precis noll uthållighet.

Jag är i ganska bra form för att vara jag just nu, springer milen med lätthet under 50 minuter och har känt mig ganska stark.

I söndags tänkte jag testa milen igen, för första gången sedan det här kolhydratexperimentet inleddes.

Och jag tog slut. Totalt. Efter sex kilometer.

Jag fattade inte vad som hände. Efter tre kilometer började jag mathallicunera, hamburgare flög förbi och det låg chokladkakor i buskarna.

Efter fem kilometer var jag gråtfärdig. Efter sex tänkte jag att nä nu skiter jag i det här och tog upp telefonen för att hitta närmaste genväg tillbaka till Svaidestugan.

Ett sånt nederlag.

Men så i går, måndag, hände något märkligt. Klockan tio på förmiddagen brukar jag vara helt knollrig av hunger och går och nallar bjudgodis i repan. Men plötsligt känner jag inget sug längre. När det är lunchdags klockan tolv är jag egentligen inte så hungrig, men äter ändå.

Det här är mycket besynnerligt.

Knappt tre veckor kvar nu. Ska bli kul att se om jag orkar springa en mil snart igen när min kropp ställt om sig från att gå på snabba kolhydrater till långsamt fett.

Nån viktnedgång har jag dock inte märkt. Men det är som sagt inte målet.

LÄS OCKSÅ: Jag är en slarver och en syndare, men tillfreds ändå

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar