Vem är det som klåpar med min bro?

Fem i tolv, bara några dagar innan den nya kryssningskajen ska invigas, då kommer nyheten att den permanenta gångbron över Färjeleden inte kan byggas.

Man har missat en detalj. Detaljplanen. (Läs mer HÄR)

Den stålkonstruktion som blev den tillfälliga lösningen, och som står där nu, den är en god kandidat till Gotlands fulaste konstruktion. Och nu blir det av allt att döma kvar, kanske ända till 2021.

Att ändra detaljplaner kan som bekant ta tid.

Man kan kunna tycka att en sån här sak, en ganska avgörande sak, som att om man får bygga en bro eller inte skulle kunna ha uppmärksammats lite tidigare, så att processen hade kunnat sättas igång.

Vad våra kryssningsbesökare möts av nu nere på hamnen är knappast Venedig om man säger så. En grusplan, en extremt ful stålkonstruktion, några oljecisterner. När de klivit av sin lyxiga båt väntar, efter denna intagande utsikt, en klättring uppför trapporna, sedan nedför trapporna. 
Och efter det en lång vandring mot staden, där man dessutom ska korsa den vältrafikerade Giutebacken.
Det finns en hel del problem med den här infrastrukturen kan man säga.

Om man bortser från det rent estetiska i den tillfälliga bron, vilket är nästan omöjligt, men om man försöker, återstår det praktiska.

Den genomsnittlige kryssningsturisten är ingen elitidrottsman. Medelåldern är hög. Många är rörelsehindrade. Man behöver inte vara rörelsehindrad förresten för att tycka att klättringen uppför och nedför trapporna till bron är tung, men en rullstol, krycka eller rullator gör knappast saken lättare.

Nåja. Taxi- och bussbolagen firar nog med tårta i dag i alla fall. Alltid någon som blir glad.

Därför måste vi öppna våra hjärtan

De kom i natt, efter veckor och i vissa fall år på flykt.

Med sina saker i plastkassar, med fådda kläder i höststormen. Där var de som rest ensamma, där var familjer och små barn.

Jag tittar på bilderna och undrar vad de har varit med om. Vilka saker de har sett. Vedermödorna.

Främst är det barnen jag tittar på, och jag ser mina döttrar i dem. Jag ser deras pappor som försöker hålla trygga armar om dem, papporna som vill vara deras trygghet i allt det nya som de inte förstår.

Jag ser mig själv i dem också, försöker tänka mig in i deras situation. Hur hade jag gjort, om det var min stad som bombats sönder, min framtid som stod på spel?

Jag hade gjort vad som krävdes. Allt som krävdes. Så klart. Att vara förälder är universellt. Att kämpa för sitt liv är universellt. Vi människor gör vad vi måste, helt enkelt.

Egentligen är det självklart, kan man tycka. Även för oss som har hus och hem och ett fint land att bo i som inte har varit i krig på hundratals år. Självklart att vi ska hjälpa de som inget har. Vi är alla världsmedborgare.

Men riktigt så enkelt är det inte för alla. Rädslan finns överallt, även hos oss. Man kan se den i kommentarsfälten, man kan läsa om den på hatsajterna. Man kan se den i opinionsundersökningarna där SD går stadigt framåt.

Det må ta emot, men man måste ha respekt för den rädslan också. Och man måste bemöta den med resonemang och med tålamod. Det är inte lätt, tonläget i den här debatten är så högt att man inte hör vad som sägs emellanåt. Det skriks åt båda håll.

Argumenten mot är kända. Det finns inga pengar, inga jobb, inga bostäder och vid Sveriges gränser införs nu gränskontroller. Kristdemokraterna vill införa "transitzoner", ett ord som låter så extremt otrevligt att man knappt tror att det finns.

Och det här kan man lyssna på, och förstå på sätt och vis vari rädslan ligger. Vi som bor här får det sämre än vi hade det innan. 

Men å andra sidan, vi hade det väldigt bra. Och vi har det fortfarande så oändligt mycket bättre än de som bär sina saker i plastkassar utan hem att återvända till.

Alternativet kan inte finnas, att vi stänger om oss med en sköt dig själv och skit i andra-mentalitet. För vad finns kvar av oss då? Kan vi se oss i spegeln efter det? Kan vi leva med oss själva i vetskapen att vi inte gjorde allt vi kunde för de här människorna?

Jag tittar på bilderna och jag ser mig själv bland fäderna som försöker skydda sina familjer. Ser mina döttrar. 

Vi gör vad vi måste. 

Och vi gör vad vi kan. 

Välkomna till Gotland. Jag hoppas att ni ska finna frid, och att ni kan få sova om nätterna.

Grillchips är en grym frukost

Sådärja. Fyra veckor nästan utan kolhydrater till ända.

Jag har mer eller mindre lovat att rapportera hur det här experimentet har avlöpt.

Svaret är: Inte särskilt bra.

Det är nämligen så här govänner, om ni inte redan visste det, att kolhydrater och socker är roligt. Att äta mat utan är tråkigt. Det går inte att sammanfatta på ett enklare sätt än så, och då kan kostmänniskorna säga vad de vill.

Däremot kan man ägna en tanke åt hur mycket socker man stoppar i sig, och jag är säker på att jag kommer dra ned på den konsumtionen. Det blir mindre godis framöver. Och kanske inte chips framför tv:n var och varannan kväll.

Men i lördags när jag vaknade efter att ha firat av kollegan Dage (vi firade ordentligt och sent och ja ni fattar att jag kanske inte var så på topp på förmiddagen) då bestod frukosten av en påse grillchips med tillhörande dip och en iskall cola.

Inte så lchf, men mycket svårslaget.

Det finns ingen keso- och avokadoröra i världen som kan toppa det.

 

Jag älskar kolhydrater

Vecka tre utan kolhydrater. Det är märkligt att ett liv som kostar så mycket kan kännas så fattigt.

När jag lägger av med det här är det enbart på grund av tristess.

Hur kan man tycka att tillvaron är kul utan öl och ostbågar och choklad?

Eller bara en så enkel sak som min mellanfil med skivad banan och flingor till frukost. Hatar avokado och keso och ägg.

Men jag knegar på, och det går ganska bra trots allt tycker jag.

På den positiva sidan hamnar definitivt att jag är jämnare i blodsockret. Inga dippar på förmiddagarna, ingen matkoma efter lunchen.

Sen har vi fler positiva saker. Många fler. Eh...

Det finns säkert något mer positivt, men jag kommer inte på något på rak arm.

Negativa saker är desto lättare att hitta.

Förutom att det är dyrt som fan att inte äta kolhydrater och att jag saknar en hel del goda saker så saknar jag ännu mer min uthållighet. Jag är svag som en sjögurka.

Lyckades ta mig runt en mil i helgen utan att bryta ihop, och det är ju ett framsteg mot förra veckans haveri när jag fick gå hem med gråten i halsen.

Men jag har ingen kraft, ingen explosivitet. Jag har kört några pass på gymmet och det är snudd på pinsamt. CRX och Bur kallas passen, och det är modernt och tufft gymspråk för cirkelträning. Har orkat lyfta lika mycket som jag gjorde som tioåring.

 

Målet är inte att gå ned i vikt, som sagt, och tur är väl det för då hade jag varit helt knäckt. 79,7 stod vågen på förrförra måndagen, nu 79,1. Det är i princip ett toabesök som skiljer. Ett fiasko ur den synvinkeln.

Lever jag då som en asket? Nej, det gör jag väl inte. Bless me father for I have sinned.

Vi hade lagfest i helgen med fotbollen och då rådde undantagstillstånd. Det blev en hel del många öl.

Jag har även druckit whisky. Jag har ätit ett (1) pommes frites. Men annars har jag nog varit duktig.

 

Jag har aldrig varit en kostmänniska, så detta är helt nytt för mig. Jag har ätit det som jag varit sugen på, och det har funkat bra eftersom jag gjort av med med kalorier än jag stoppat i mig.

Men kostmänniskor är speciella. De är lite som fotbollsfans. Lättkränkta och allvetande. Jag har hamnat i diverse märkliga diskussioner där jag tvingats försvara det här experimentet mot kostmänniskor med ytterst bestämda åsikter om ditten och datten.

Jag kan inte försvara någonting. Det här är ett experiment. Jag vet inte vad som är rätt.

Av allt att döma är low carb skit, om ni frågar mig. Några andra dieter vet jag inget om och bryr mig inte det minsta faktiskt.

Men jag ska hålla ut mina fyra veckor, jag hinner ändra mig. Det hinner också bli fred på jorden och jag hinner även vinna drömvinsten på lotto.

Men det är inte omöjligt.

Återkommer i ärendet.

 

Till sist. Apropå gym. Jag har varit på väldigt många såna, Men Form City liknar faktiskt inget annat jag sett. Extremt snyggt får jag säga. Som en grotta. Fast stylish. Mycket imponerad av allt utom musiken.

Gymmusik är fruktansvärd generellt förvisso, så det får jag kanske ha överseende med.

Nu skulle ändå jag vilja påstå att inredningen är mer hårdrock än nåt annat, så kanske skulle man låta Palten välja musiken också och inte bara måla snyggt på väggarna?

Jag bröt ihop och gick hem

En vecka drygt nu utan socker och kolhydrater.

Det har fått effekter som jag inte kunde förutse. Jag visste nånstans innerst inne att jag var sockerberoende, som de allra flesta.

Men jag hade inte fattat hur svårt det är att sluta. Det närmaste jag kommer är att likna det vid den gången jag försökte sluta snusa.

Fast det var i och för sig tio resor värre, ska erkännas. det höll i nio dagar, och om det äventyret kan ni läsa HÄR (länk).

Men jag har haft ganska svåra abstinensbesvär. Jag har blivit otålig och irriterad och jobbig. Jag har mått dåligt, fått huvudvärk och blivit omotiverat törstig.

Dessutom deprimerad av att sitta och kolla film med kidsen och inte få äta av deras popcorn.

Men tydligast är att jag har precis noll uthållighet.

Jag är i ganska bra form för att vara jag just nu, springer milen med lätthet under 50 minuter och har känt mig ganska stark.

I söndags tänkte jag testa milen igen, för första gången sedan det här kolhydratexperimentet inleddes.

Och jag tog slut. Totalt. Efter sex kilometer.

Jag fattade inte vad som hände. Efter tre kilometer började jag mathallicunera, hamburgare flög förbi och det låg chokladkakor i buskarna.

Efter fem kilometer var jag gråtfärdig. Efter sex tänkte jag att nä nu skiter jag i det här och tog upp telefonen för att hitta närmaste genväg tillbaka till Svaidestugan.

Ett sånt nederlag.

Men så i går, måndag, hände något märkligt. Klockan tio på förmiddagen brukar jag vara helt knollrig av hunger och går och nallar bjudgodis i repan. Men plötsligt känner jag inget sug längre. När det är lunchdags klockan tolv är jag egentligen inte så hungrig, men äter ändå.

Det här är mycket besynnerligt.

Knappt tre veckor kvar nu. Ska bli kul att se om jag orkar springa en mil snart igen när min kropp ställt om sig från att gå på snabba kolhydrater till långsamt fett.

Nån viktnedgång har jag dock inte märkt. Men det är som sagt inte målet.

LÄS OCKSÅ: Jag är en slarver och en syndare, men tillfreds ändå

En helt osockrad utmaning

Just nu snurrar det i huvudet. Jag mår inte bra.

Trots både snus och kaffe och en stadig frukost är det som att hjärnan liksom fyrtaktar (den som haft en dåligt inställd Crescent Compakt fattar...). Det stämmer inte, helt enkelt.

Vadan detta då då?

Jo jag gjorde misstaget att läsa en artikel i det utmärkta magasinet Filter om kolhydrater i söndags. Om hur de påverkar kroppen. Om hur man på sikt mår bättre utan. Jag är inte den som brukar hoppa på olika hälsoråd, och jag har fnyst åt dieter av alla de slag.

Ändå bestämde jag mig för att prova, som ett experiment. Jag stryker sockret, potatisen, pastan, majsen. Och allt annat jag kommer på som innehåller kolhydrater. Frukosten med fil, banan och flingor är utbytt till ägg, avocado och keso, till exempel.

Märk väl att jag inte gör det här för att gå ned i vikt, jag har bara kanske fyra trivselkilon extra. Jag vill bara kolla hur jag kommer må, prestera och sova.

Lägesrapporten nu dag fyra (av den utlovade fyraveckorsperioden) är: Jag mår för jävligt.

Jag kunde inte föreställa mig att det skulle påverka mig så hårt att lägga om kosten. Jag formligen vräker i mig mat, men ändå är det inte tillräckligt.

Nu hör det till saken att jag var (är) en storkonsument av kolhydrater och socker. Mycket godis. Massor av chips. En hel del öl. Potatis och pasta varje dag. Jag är inte en särskilt sund matmänniska egentligen, jag gillar goda saker och har inte sett någon anledning att hålla igen.

Var det här kommer sluta vet jag inte. Jag är inte heller känd för att ha någon vidare karaktär när det gäller att motstå frestelser. När jag slutade snusa höll det nio dagar.

Dessutom är det svindyrt att inte äta kolhydrater, märker jag. Det är ett inte särskilt oväntat men likafullt ovälkommet faktum.

Jag återkommer med rapporter om hur det går. Och har ni inte läst senaste Filter, gör det.

 

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar