Utan detta kommer vi aldrig lyckas

Jag var på Kraftskivan i onsdags, ett slags nätverksträff arrangerad av Företagarna som syftar till att på olika sätt utveckla Gotland. Ett nyttigt initiativ, och en bra uppslutning från näringsliv, region och länsstyrelse.

Rent konkret diskuterades det mycket kring hur Gotland ska kunna attrahera kompetenta människor, både att få dem att flytta hit och att får dem att stanna kvar.

I min grupp pratade vi mycket om att Gotland måste synas i rätt sammanhang på fastlandet, besöka olika jobbmässor och lärosäten för att tala om vad vi har och vad vi kan erbjuda i form av livskvalitet, miljö och arbetsplatser.

Vad vi inte pratade särskilt mycket om var bostadsproblematiken, vilket vi kanske borde ha gjort. I dagens Gotlands Allehanda berättar familjen Grundström om hur de tvingades lämna Gotland efter att i ett års tid förgäves sökt efter en permanent lägenhet.

Enhetschefen för tillväxtfrågor Nils-Erik Selin sa i artikeln att ”Att hjälpa folk att få bostad är inget vi ägnar oss åt på Region Gotland”.

Samtidigt har Inflyttarbyrån lagts ned, och vi vet alla att Gotlandshems bostadskö är ett haveri där tio år inte är orimlig väntetid för en bostad.

Om Gotland ska en chans att lyckas locka hit kompetens räcker det inte med bilder på raukar i motljus, fin statistik om skolor och rapporter om livskvalitet. För om människor inte har någonstans att bo blir det väldigt svårt att flytta.

Det kommer fler delar i GA:s serie om bostadskrisen på Gotland, och ett tips är att ansvariga på regionen bör läsa den noga.

 

En annan sak som brukar komma upp i diverse diskussioner av Kraftskivans slag är att media borde skriva fler positiva nyheter. Jag har jobbat här sedan 2007, och är relativt luttrad vid det här laget och jag vet hur mekanismerna fungerar.

Hundra positiva artiklar är lika många som en negativ, eftersom det är den man lägger på minnet.

Med detta sagt så kan vi naturligtvis bli ännu bättre på att lyfta fram positiva exempel, och vi lägger en hel del tid på det redan i dag när vi spånar jobb och reportageidéer. Näringslivet får stort utrymme och vi blir alltid lika glada när vi kan berätta framgångshistorier som den om det lilla creperiet i Stenkyrka, om nya satsningar på måltidsturism, eller framgångsrika gotlänningar i världen.

Har ni goda exempel, bra historier eller bara en idé om en person som jobbar hårt i det tysta, tveka inte att höra av er till oss. Chansen är stor att vi kommer att uppmärksamma det!

 

En annan idé som bollades vid matbordet var att vi borde vinjettera näringslivsmaterialet i tidningen, eller ha fasta sidor för detta.

Det kommer dock inte att hända eftersom vi vet att det bästa sättet att exkludera läsare är att sätta vinjetter på saker. Vill man nå många och kunna överraska är det mer effektivt att låta material samsas på ”vanlig” nyhetsplats.

Däremot har vi vår sida Affärslivgotland.se som är en undersida till Helagotland.se där ekonomi och näringslivsmaterial samsas.

Fredagen den 6 september är det dessutom höstpremiär för Mediabaren, även det en del i Gotlands Medias satsning på näringslivsfrågor.

Den här gången får ni inte missa det! Vi har superfina gäster. Eller vad sägs om vår nya landshövding Anders Flanking? Han får sällskap av Marie Loob, tidigare vice vd på Svenska Spel och nu ny hälsodirektör på Region Gotland, och Magnus Frej, superentreprenören i Fårösund som på kort tid genomfört flera spännande satsningar!
Vi öppnar klockan 17 på Wisby Strand, programmet börjar 17.30. Fri entré såklart som vanligt och alla är välkomna.

Kan du inte komma dit så kan du följa programmet live på Helagotland.se, och även titta i efterhand!

 

Börja med att skänka kärlek

 

Det är något med hur han ligger. Pojken.

Med huvudet nedåt, mot vattnet. Lite hopkrupen. Handflatorna, som nyss kramade en mamma eller en pappa, som höll i en fotboll, som klappade takten till en sång, handflatorna vända uppåt. Som om han sover.

Jag har en dotter som brukar sova på det sättet, med rumpan i vädret. Kanske är det henne jag ser i den där bilden, som gör att det knyter sig i magen på mig, som skaver.

Och insikten av att lille Aylan inte alls sover. Han ligger med ansiktet nedåt i sanden, i vattenbrynet och är alldeles död. Jag ser hans kläder och de små skorna. Någon har klätt på honom, för inte så länge sedan. Kanske var det hans favorittröja. Kanske fick han skorna i födelsedagspresent. Kanske skrattade han då och var lycklig, och ville sova med skorna på som barn vill när de får något de älskar.

Jag vet inte det här, jag bara tänker, för den här bilden på Aylan gör något med mig.

Inte bara med mig.

Att dela bilder på döda människor är inte okomplicerat. Men i Aylans fall känns det berättigat. Som fotografen som tog bilden sa, "allt jag kunde göra var att ta bilden och låta den lille pojkens skrik bli hört".

Det är dags nu. Kunde vi rädda bankerna kan vi rädda flyktingarna sa Angela Merkel och hon har så rätt. Vi verkar alltför ofta bry oss om bostadsbubblor och Kinakriser när verkligheten står alldeles utanför dörren och vill in. När verkligheten är en liten pojke som ligger död i vattenbrynet där han istället borde ha lekt tafatt med vågorna.

Jag är trött på hatet nu, på människor som Julia Caesar, på Sverigedemokraterna, på de i mitt facebookflöde som delar rasistpropaganda från hatsajterna. Det är dags att säga ifrån.

Någonstans måste vi ändå tro på att det goda kan vinna. Vi som vet hur man stavar till ordet solidaritet är fler och starkare. 

Vi kunde rädda bankerna. Vi kunde inte rädda Aylan. Men det finns fler som honom. Barn som kommer att drunkna i sin pappas famn med favoritskorna på sig.

Vi kan inte låta det ske.

Gör vad du kan. Och kan du inte skänka pengar, så kan du skänka lite kärlek. Du kan inse att det faktiskt inte behöver vara svårare än att välkomna de asylboenden som ska öppnas på Gotland, till exempel. Då har du gjort något. Och det kostar gratis.

Mina fem bästa gotlandstips!

Den här krönikan skrev jag till Kappelshamns fina klubbtidning KIKaren.

I sin helhet innehåller den också en hyllning till Jonas Gatu, den förre Visby IBK-spelaren som nu spelar fotboll i Kappelshamn. Hela krönikan kan ni läsa HÄR (extern länk).

 

Jag hade lovat mig själv att aldrig tälta igen.

Mina minnen av tältnätter är traumatiska, eller åtminstone inte så där rosaskimrande direkt. Ni vet, man vaknar svintidigt på morgonen av att solen ligger på, det är fyrahundra grader varmt och en luftfuktighet på 99 procent. tar man ett djupt andetag så drunknar man.

Stel i ryggen och allmänt ledbruten krånglar man sig ur sovsäcken, kissnödig, famlar efter dragkedjan och tackas av att kondensen från tälttaket regnar ned och gör allt dyngsurt.

Väl ute för att slå sin parabel är allt blött av dagg, fötterna fulla av gräs och sand omöjliggör varje tanke på att försöka gå och lägga sig igen. Förresten är ju allt blött och äckligt i alla fall, så där sitter man halv sex på morgonen och undrar vad i hela friden man gett sig in på.

Därför var det med dubbla känslor jag faktiskt köpte ett tält i somras. jag hade lovat barnen att campa, och såna löften låter de mig knappast glömma.

Men jag märkte några väsentliga skillnader, faktiskt, som motvilligt fått mig att inse att det där med tält inte är en alltigenom ond upplevelse.

Tekniken har så att säga gått framåt, i moderna tält finns det både ventilation och avsaknad av kondens. Det finns till och med ett slags förtält. Jag vill inte sträcka mig så långt som att säga att det är bekvämt, men det är i alla fall uthärdligt även om själva konceptet med liggunderlag och sovtäcken fortfarande får mig att känna mig 83 år gammal när jag vaknar.

Och vaknar gör man fortfarande i svinottan, men har man valt sin tältplats nära havet kan man ju ta det där morgondoppet som hurtbullarna envisas med att spamma facebook med hela somrarna.

Och det är ju faktiskt inte så dumt.

Två av sommarens totalt sex tältnätter hade vi för övrigt på Kappelshamns mysiga camping. Promenadavstånd till restaurang, fina toaletter och en kiosk med glass är ungefär allt man behöver.

Att det sen var i princip omöjligt att slå ned tältpinnarna i marken (det finns exakt en centimeter jord, sen är det berghäll eller nåt) får jag ha överseende med.

Vi lär komma tillbaka nästa år. Då ska jag försöka tajma in en lördag så att jag kan vara med i sockenbastun, något jag haft som projekt väldigt länge utan att det blivit av.

 

* Jag har upptäckt några nya sidor av Gotland den här sommaren, delvis tack vare tältet faktiskt.

Här kommer min lista på värda utflyktsmål som kanske inte är helt självklara för alla.

1) Östergarnsholm. Det krävs båt för att ta sig dit, men det går turer från Herrvik om man bokar i förväg. Vi tog dock tvåmänningen ut och det blev sommarens absolut bästa dag som avslutades med formidabel middag på rökeriet i Kattvik. Om ni åker till Holmen, missa inte badgrottan på västsidan då!

2) S:t Olofsholm. Jag hade inte varit där, antagligen på grund av att det är en återvändsväg. Men otroligt fint var det, och ett mysigt badställe.

3) Hallshuk. Sött litet fiskeläge och fina promenadvägar. Det går utmärkt att bada i hamnen!

4) Follingbo kalkbrott. Nära stan och varmt. Man måste inte åka till Blå lagunen för att få kvalitetsbad i fint vatten. Rekommenderas under algsäsongen!

5) Västergarn. Toppenställe med barnen. Att hoppa från piren är en succé. Dessutom mycket lugnare än Tofta. Långgrunt och fint vatten.

 

Pajasfasoner av Radio Gotland

För inte alls så länge sedan skulle vi i mediabranschen tiga ihjäl våra konkurrenter.

Vi slog knut på oss själva för att slippa nämna andra mediers namn. När jag slutade på Expressen för åtta år sedan kallade vi ännu Aftonbladet för Den Andra Tidningen. Inget nederlag var större än att tvingas ge största konkurrenten kredd i spalterna.

Det var samma sak när jag började som nyhetschef på Gotlands Tidningar. Att nämna Gotlands Allehanda för att de hade haft ett fantastiskt scoop var det absolut värsta som fanns. Eller Radio Gotland för den delen.

Men den delen av mediekartan har ritats om helt, och det har gått fort. I spetsen, som med nästan allt, har kvällstidningarna gått. Nu är det inte ovanligt att man ser Expressen kredda Aftonbladet på förstasidan när det är stora nyheter på gång.

Det här beror naturligtvis på att man i dag är ensam om en nyhet i några sekunder, eller i bästa fall minuter. Saker sprids som en löpeld över internet, och illusionen att man kan blunda för sina konkurrenter hör svunna tider till.

På nyhetssajterna pratar vi om djuplänkar, eller hårdlänkar. Det är länkar som är inbäddade i texten där man skriver varifrån uppgifterna kommer, läsaren kan enkelt trycka sig vidare till ursprungsartikeln och få en helhetsbild av vad det är som har hänt.

På Helagotland.se har vi som policy att alltid kredda tydligt, och alltid med djuplänkar. Det är en trovärdighetsfråga. Att plocka uppgifter utan att tydligt ange vad de kommer från håller inte, sanningen är bara knapptryck bort och läsarna är smartare än så.

Dessutom är det ju så att konkurrensen i dag inte ser likadan ut som tidigare. Vi lever på våra besök, våra sidvisningar, och att bolla trafik är något alla vinner på. Inte minst läsarna.

Det här är något som fungerar bra, oftast. Förutom när det gäller Radio Gotland.

Dramat på Terra Nova är det kanske det tydligaste exemplet på länge. Helagotland.se var överlägset först med nyheten om knivmannen på Terra Nova.

När vår fotograf var på plats och fick bilderna när ambulanspersonal hämtade den skjutne knivmannen hade Radio Gotland inte ens startat bilen. Vår första version låg ute 29 minuter innan radion fått ihop en torftigt rewritad notis med huvudsakligen material från vår artikel. Dock helt utan att ange var uppgifterna kom ifrån, istället skrev man svepande ”uppgifter i media”, något som också upprepades i nyhetssändningen.

Uppgifter i media kan ju vara ganska mycket, om man tänker efter. Flashback är ett media till exempel. Avpixlat. Exponerat. Trovärdigheten där kan dock ifrågasättas.

Men Radio Gotlands trovärdighet naggas också i kanten när man så flagrant struntar i källhänvisning på material de inte skaffat fram själva.

Jag påpekade detta i ett inlägg på facebook i går, och senare på kvällen lade också radion ut en vettig version med en tydlig källhänvisning och en länk.

Jag frågade Helena Bremberg, högste chef för Radio Gotland, varför man inte gjort så med en gång. Hon skulle kunna ha svarat ”slarvigt av oss, jag ber om ursäkt, vi ska bättra oss”.

Men nej. Och jag blev egentligen inte förvånad. Det är nämligen så att på alltför många public service-redaktioner sitter känslan av att ”vi kan inte göra fel” så pass hårt i väggarna att en sådan ursäkt är omöjlig.

Så också på Radio Gotland.

Varför det är så vet jag inte, men det kan ha något att göra med att man tycker att licensfinansierad verksamhet är lite finare än andra medier.

Oavsett så satte sig Helena Bremberg direkt i sandlådan och svarade nåt i stil med ”mendurå”.

Jahapp.

För det första vet hon alltså uppenbarligen inte vad hon pratar om eftersom vår policy för hur vi källhänvisar har funnits ett bra tag. För det andra, vilket är avsevärt mycket värre, ser hon inga problem med radions trovärdighet när man svepande hänvisar till ”uppgifter i media”.

Det är pajasfasoner, rent ut sagt, och synnerligen oprofessionellt.

Vi får väl helt enkelt låta Radio Gotland få leva vidare i tron om att de kan vara ensamma om nyheter om de vill. De är redan hopplöst avhängda när mediekartan ritats om. För ett år sedan var Helagotland.se mer än tio gånger så stor som Radio Gotlands sajt, och sedan dess har vi ökat med ungefär 50 procent i unika besökare. Vår position som Gotland ledande nyhetssajt är ohotad.

Med en lokal räckvidd som är lika stor som Expressens och Aftonbladets tillsammans borde jag alltså inte bry mig om hur lilleputtradion källhänvisar. Radions trovärdighetsproblem är inte mina. Men jag kan nog tycka att lite ödmjukhet kan vara på sin plats när man gång efter annan blir frånåkt på händelsenyheterna.

Och för sina läsares och lyssnares skull borde man kliva ned från sina höga public service-hästar, för sikten är tydligen inte så bra där uppifrån.

 

Nu checkar jag ut!

Sådärja. Vi väntade en lång och mörk vinter och en kall och frusen vår.

Äntligen är den här. Sommaren.

Eller?

Tolv grader varmt är det ute nu, jag cyklade till jobbet med handskar på mig den 10 juli. Jag vet inte, man ska väl inte klaga för det finns alltid de som har det värre, i-landsproblem och det är, men alltså vad är det här för skit?

Nu börjar i alla fall min semester, och i år har jag garderat mig tycker jag. Sex veckor. Det vore ju skam om det inte kom åtminstone några små högtryck glidande söderifrån.

Nästa vecka blir det Gröna Lund, nästa helg AC/DC, men sedan är bladet oskrivet för återstående fem veckor. Lite segling, en och annan öl. 

Vill ni prata jobb hänvisar jag till Simon Frid vecka 29 och 30, och Anna Sofia Hakeberg vecka 31-34.

Ha en fin sommar. Kör som folk. Ses i höst.

Men plocka upp er egen skit!

OBS. Texten är tillfogad en liten men viktig fotnot längst ned.

 

Sopkriget på Tofta strand rasar vidare. I går skrev vi på Helagotland.se om det senaste initiativet från reklambyrån Hills vd Lars Andersson där han uppmanar företagare att skänka pengar för att se till att soptunnorna ställs ut och töms.

Alltså... jag tycker en del saker om detta.

För det första, Lars Anderssons initiativ är lovvärt. Soptunnor behövs. Men det skulle verkligen inte behövas att han, som inte har något att göra med Tofta strand, går ut och startar den här insamlingen.

För det andra. Hur svårt ska det vara att ta med sin egen skit hem? Släpar man dit den så får man väl ta bort den? Det gäller inte bara på Tofta strand, det gäller överallt. Har jag picknick i skogen så lipar jag inte över att det inte finns soptunnor, utan tar med mitt skräp.

För det tredje. Det är alltid populärt att spy galla över Region Gotland och vad man gör och inte gör. Det har jag också gjort vid ett och annat tillfälle. Men det här är inte regionens strand. Den är samfälld. Det finns gott om företag som tjänar ganska grova pengar runt den här stranden.

Att de borde göra sitt för att sköta renhållningen och soporna är väl inget konstigt?

Personligen tolkar jag Lars Anderssons utspel i går mer som ett debattinlägg om hur tramsig hela den här diskussionen är än som ett seriöst förslag att verkligen lösa problemet. Kanske problemet faktiskt blir löst tack vare detta, då är det ju bra, men poängen är snarare att peka på hur dåliga vi är på samarbete.

Och där kan jag bara instämma. För helt ärligt, såväl besökare som toftaföretagare och region. Nu får ni skärpa er.

PS. Jag blandar inte in toalettfrågan i ovanstående resonemang. För där tycker jag faktiskt att Region Gotland kunde stå till tjänst med bajamajor. Det borde kunna vara en förhandlingsfråga? Ni fixar soporna, vi tar toaletterna? Eller?

 

FOTNOT. Bara en stund efter att den här bloggen publicerades kom ett pressmeddelande från Tofta strand med budskapet att tvisten är löst, för den här sommaren.

Samfälligheten har tillsammans med Gotlands Förenade Besöksnäring och Region Gotland kommit överens om att ha tre ställen för avfall. Vid Toftas stora parkering, vid Strandpensionatet och vid Gnisvärds badplats.

"Det är en kortsiktig lösning" skriver man i pressmeddelandet.

Men det är i alla fall en lösning. Och om folk dessutom börjar plocka upp efter sig så finns det väl inga problem längre?

 

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar