Hjältarna som ordnar saker på landet

STENKYRKA Många är de som kämpar och sliter och ordnar saker utanför Visby, för att skapa upplevelser och evenemang som gör Gotland till en fantastisk plats att besöka.

I Visby, det är bara att erkänna, där har arrangörer mycket gratis. Besökarna kommer dit förr eller senare oavsett vad, eftersom Visby är Visby och har en ringmur och allt det där.

Men de små orterna på landet, det är inga självklara besöksmål.

I lördags åkte jag till Stenkyrka, en tämligen sömnig socken som jag sällan har någon anledning att besöka i annat syfte än att döma fotboll på Gullbjerge IP.

Mina förväntningar var nog inte särskilt högt ställda inför festivalen Monsters of Rauk. Men visst, man måste ge saker en chans.

Och nu är det bara att lyfta på kepsen. Vilket alldeles utomordentligt trevligt arrangemang! Allt från entrén till scenen, området, hamburgarna, ordningsvakterna, ljudet (LJUDET! Har varit på många många festsivaler men det här var något i särsklass) höll yppersta klass.

Där ser man vad det lokala engagemanget kan göra. För det var naturligtvis inte bara intitiativtagaren Marcus Edmark som jobbade hårt den här kvällen. 

Vad gäller själva konceptet så är det genialiskt. En festival med bara tributeband. Alla väldigt väl förberedda, och med i vissa fall helt löjligt hög musikalisk klass. Några av öns absolut finaste musiker på scen, och alla går in för det med allvar, ingen slarvar bort det för att det "bara" är en tributefestival på skoj.

Och dessutom gästartister hela vägen från Trollhättan (Metal Warriors - Manowar) och Norge (Painkiller - Judas Priest).

Jag säger respekt.

Destructed Appetite

Förresten. En enda sak var sådär, om jag ska vara ärlig. Att tälta på en gammal majsåker är inte optimalt. Ställ alla husbilar och husvagnar där nästa år, och låt de som inte har några sängar få marken utan stenbumlingar...

En helt osockrad utmaning

Just nu snurrar det i huvudet. Jag mår inte bra.

Trots både snus och kaffe och en stadig frukost är det som att hjärnan liksom fyrtaktar (den som haft en dåligt inställd Crescent Compakt fattar...). Det stämmer inte, helt enkelt.

Vadan detta då då?

Jo jag gjorde misstaget att läsa en artikel i det utmärkta magasinet Filter om kolhydrater i söndags. Om hur de påverkar kroppen. Om hur man på sikt mår bättre utan. Jag är inte den som brukar hoppa på olika hälsoråd, och jag har fnyst åt dieter av alla de slag.

Ändå bestämde jag mig för att prova, som ett experiment. Jag stryker sockret, potatisen, pastan, majsen. Och allt annat jag kommer på som innehåller kolhydrater. Frukosten med fil, banan och flingor är utbytt till ägg, avocado och keso, till exempel.

Märk väl att jag inte gör det här för att gå ned i vikt, jag har bara kanske fyra trivselkilon extra. Jag vill bara kolla hur jag kommer må, prestera och sova.

Lägesrapporten nu dag fyra (av den utlovade fyraveckorsperioden) är: Jag mår för jävligt.

Jag kunde inte föreställa mig att det skulle påverka mig så hårt att lägga om kosten. Jag formligen vräker i mig mat, men ändå är det inte tillräckligt.

Nu hör det till saken att jag var (är) en storkonsument av kolhydrater och socker. Mycket godis. Massor av chips. En hel del öl. Potatis och pasta varje dag. Jag är inte en särskilt sund matmänniska egentligen, jag gillar goda saker och har inte sett någon anledning att hålla igen.

Var det här kommer sluta vet jag inte. Jag är inte heller känd för att ha någon vidare karaktär när det gäller att motstå frestelser. När jag slutade snusa höll det nio dagar.

Dessutom är det svindyrt att inte äta kolhydrater, märker jag. Det är ett inte särskilt oväntat men likafullt ovälkommet faktum.

Jag återkommer med rapporter om hur det går. Och har ni inte läst senaste Filter, gör det.

 

Jag skäms för hela manligheten

Jag dristade mig till att bli upprörd över att tusentals människor i en fotbollsklack skanderade ”låt han dö” när en motståndarspelare skadade sig allvarligt i en match på söndagen.

Jag reagerade i affekt. Jag skrev, ungefär, att vi borde strypa alla bidrag till manlig elitlagidrott eftersom det gång efter annan går åt skogen så fort män samlas runt en fotbollsplan för att titta på andra män spela boll.

Det är lite som att sticka huvudet i ett getingbo, för anhängare av det ena eller andra laget går i omedelbar försvarsställning, likt igelkottar, och börjar prata bort problemen med att klubbarna visst har en fin verksamhet och man jobbar med integration och det är ju en ”liten minoritet” som förstör för alla andra och den kommer man minsann inte åt.

Nej. Man vill inte komma åt den heller, uppenbarligen, eftersom dessa saker händer hela tiden. Någon får en bengal i ansiktet. Någon dör. Någon blir skrämd från vettet i en tunnelbanevagn och någons barn får höra vuxna män skandera horahorahora och gråter när polisen inte vågar öppna dörrarna.

Jag tog debatten, jag försvarade mina åsikter om att jag inte har lust att vara med och sponsra det här genom mina skattepengar.

Men så läste jag Anna Mannheimers krönika i Göteborgs-Posten. Och så läste jag på Helagotland.se om överfallsvåldtäkten i Visby.

Och sakta började jag inse att jag kanske har fel ändå, på sätt och vis. Om fotbollen alltså. För det här är inte ett fotbollsproblem, även om det blir väldigt tydligt för alla att se när apor i flock beter sig som apor i flock.

Om man lyfter frågan några nivåer inser vi att det här är ett mansproblem. För, som Mannheimer skriver, det är alltid män. Som slår och våldtar och skriker horahorahora och ”låt han dö”.

Inget invandrarproblem. Inget klassproblem. Inget fotbollsproblem. Däremot ett strukturellt problem där en liten minoritet förstör för majoriteten. Aporna släpar, för att vara tydlig, mitt kön i smutsen.

Jag har tagit den här debatten också förut, jag har försvarat mig och vägrat gå med på att dras över samma luskam som alla andra män eftersom jag varken slår eller våldtar eller skriker horahorahora.

För det gör jag inte. Jag uppför mig. Precis som det stora antalet fotbollssupportrar som inte skrek ”låt han dö” utan istället applåderade när ambulansen körde ut.

Vill jag bestraffa de som skötte sig vill jag, med det här resonemanget, även bestraffa mig själv eftersom jag är man. Och det vill jag inte.

Det är nu jag lite snyggt skulle rundat av den här bloggen med en lösning, tjusigt paketerad i oantastliga resonemang. Ledsen att göra er besvikna, men jag har ingen sådan.

Jag har bara en kollektiv skuld att bära över att det alltid är mitt kön som ställer till jävelskap. Jag skäms å AIK:s vägnar. Å fotbollens. Jag skäms för hela manligheten.

Arenan är inte en sporthall!

 

För några veckor sedan bestämde vi på Helagotland.se att vi hädanefter inte kallar ICA Maxi Arena för något annat än just en arena. Sporthall för tankarna till en plåtlada i 70-talsmodell, med ribbstolar och plastgolv med ett spindelnät av linjer.

Kaffe i plastmugg och varmkorv. Sprucket ljud i dammiga Jamo-högtalare från 80-talet.

Men arenan på Visborg är något annat.

Främst är det tre saker som göra att den i min värld faktiskt kvalificerar sig till en arena.

1) Jumbotronen. Så coolt det kommer att bli. Och vilka möjligheter för lagen att kunna göra snygga och publika arrangemang.

2) Restaurangen. Med fullständiga rättigheter.

3) VIP-logerna. Snygga och proffsiga.

I en sporthall finns inga av de här sakerna, och den nya arenan är verkligen ljusår från gamla Södervärnshallen. I helgen är det stor invigning, och tre av våra representationslag satsar hårt på sina evenemang.

Hårdast av alla faktiskt Visby Ladies som annars inte gjort sig kända för storslagna kringarrangemang. Med bästa tiden, fredag kväll, har man gått all in med kända artister och husband.

Nu kommer det förvisso att kosta en hel del pengar, ska man knata dit med familjen och en biljett kostar 195 i förköp blir det mycket pengar, men jag hoppas att det här experimentet ändå faller väl ut. Friskt vågat, hälften vunnet heter det ju.

Dock, samma kväll har även Visby Roma hemmapremiär i ishallen. Förvisso mot bottengänget Tierp som man ska slå med 10-0, men ändå.

Visby Ladies ska ändå, sett till satsningen, vinna helgens publikfajt mellan representationslagen. Endre har också ett bra läge med lördag kväll i arenan, medan Visby IBK drog nitlotten och hoppas att folk inte är för bakfulla och sportmätta på söndagseftermiddagen.

I sammanhanget kan jag påminna om hur det var förra säsongen i Södervärnshallen.

Visby IBK hade högst snitt med 550 personer, Endre på andra plats med 411 och Visby Ladies ohjälpligt sist med 280.

När vi summerar säsongen 2015-16 kommer alla tre ha avsevärt högre siffror att visa, det är jag övertygad om. Och det är arenans förtjänst.

Nu ska bara Region Gotland lära sig att sluta kommunicera ”sporthall” i sina beslut och pressutskick också…

 

 

MP och SD roligast på fullmäktige

Att låta Spendrups investera 100 miljoner i ett nytt bryggeri i Visby hamn är naturligtvis helt rätt beslut.

De som sade nej till att sälja den gamla hamnterminalen är de som vanligtvis brukar säga nej till saker, det vill säga SD, V, MP och Fi.

Jag följde med stort intresse debatten i fullmäktige och kunde inte låta bli att förundras över några saker.

Att SD:s Kaj Lundmark ens gick upp i talarstolen får anses vara något unikt. SD lokalt har ju annars gått helt under radarn och snarast profilerat sig som ett parti som inte tycker något om något. Förutom om invandring och flyktingar då.

Men nu, nu skulle Lundmark tycka till och det blev stor komik av alltihop. Han raljerade över att Gotlands Bryggeri faktiskt brygger nästan allt öl i Grängesberg, och att det skulle vara en anledning till att de inte borde få köpa.

Ja... alltså. Vad ska man säga? Hela tanken med att bygga ett nytt bryggeri är ju att det öl som marknadsförs som gotländskt också ska bryggas här?

Moderaten Simon Härenstam kunde inte hålla sig från att kommentera detta på Facebook efter mötet:

"Kaj från SD känner i dagens regionfullmäktige sig lurad eftersom Norrlands Guld inte tillverkas i Norrland.

Jag vill inte göra honom ledsen men måste ändå berätta att chokladen Geisha inte görs i Japan och wienerbröd görs inte i Österrike..."

Det var också intressant att höra vad Miljöpartiet tror attraherar turister. Ett bryggeri med showroom och servering på bästa läget i Visby gör det inte, enligt dem. Däremot tror man stenhårt på att Ojnareskogen kommer locka tusentals besökare och även leda till fasta jobb. Det här noterar även Eva Bofride i dagens välskrivna ledare i GT.

Noterbart också att Miljöpartiet talade EMOT att sanera den förgiftade marken. För dem är miljöfrågor alltså något ytterst selektivt och som man kan använda lite hursomhelst för att få igenom sin vilja. Ibland måste det saneras eller stoppas eller göras Natura 2000-områden. Ibland inte. 

Det är svårt det där med politik.

 

Börja med att skänka kärlek

 

Det är något med hur han ligger. Pojken.

Med huvudet nedåt, mot vattnet. Lite hopkrupen. Handflatorna, som nyss kramade en mamma eller en pappa, som höll i en fotboll, som klappade takten till en sång, handflatorna vända uppåt. Som om han sover.

Jag har en dotter som brukar sova på det sättet, med rumpan i vädret. Kanske är det henne jag ser i den där bilden, som gör att det knyter sig i magen på mig, som skaver.

Och insikten av att lille Aylan inte alls sover. Han ligger med ansiktet nedåt i sanden, i vattenbrynet och är alldeles död. Jag ser hans kläder och de små skorna. Någon har klätt på honom, för inte så länge sedan. Kanske var det hans favorittröja. Kanske fick han skorna i födelsedagspresent. Kanske skrattade han då och var lycklig, och ville sova med skorna på som barn vill när de får något de älskar.

Jag vet inte det här, jag bara tänker, för den här bilden på Aylan gör något med mig.

Inte bara med mig.

Att dela bilder på döda människor är inte okomplicerat. Men i Aylans fall känns det berättigat. Som fotografen som tog bilden sa, "allt jag kunde göra var att ta bilden och låta den lille pojkens skrik bli hört".

Det är dags nu. Kunde vi rädda bankerna kan vi rädda flyktingarna sa Angela Merkel och hon har så rätt. Vi verkar alltför ofta bry oss om bostadsbubblor och Kinakriser när verkligheten står alldeles utanför dörren och vill in. När verkligheten är en liten pojke som ligger död i vattenbrynet där han istället borde ha lekt tafatt med vågorna.

Jag är trött på hatet nu, på människor som Julia Caesar, på Sverigedemokraterna, på de i mitt facebookflöde som delar rasistpropaganda från hatsajterna. Det är dags att säga ifrån.

Någonstans måste vi ändå tro på att det goda kan vinna. Vi som vet hur man stavar till ordet solidaritet är fler och starkare. 

Vi kunde rädda bankerna. Vi kunde inte rädda Aylan. Men det finns fler som honom. Barn som kommer att drunkna i sin pappas famn med favoritskorna på sig.

Vi kan inte låta det ske.

Gör vad du kan. Och kan du inte skänka pengar, så kan du skänka lite kärlek. Du kan inse att det faktiskt inte behöver vara svårare än att välkomna de asylboenden som ska öppnas på Gotland, till exempel. Då har du gjort något. Och det kostar gratis.

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar