Gotlandsbåten blir aldrig verklighet

Helagotland.ses scoop stämde. Det vi kunde berätta först av alla redan på tisdagkvällen var sant.

Först av allt: Att Gotlandsbåten ställer in all trafik 2015 är en förlust för Gotland. Man kan raljera hit och dit över hur saker och ting har skötts, och jag återkommer till det, men faktum kvarstår att Gotlandsbåtens idé fungerade så länge den levde. Det vill säga fram till att trafiken 2014 ställdes in.

Konkurrenssituationen gjorde att Destination Gotland kom med biljettkampanjer med priser på 80-talsnivå. Marknadsföringen gjorde att Gotland fick exponering på ett helt nytt sätt. Allt detta sammantaget bidrog till att lyfta besöksnäringen, och med andra ord hela Gotland.

Sedan gick allt åt helvete.

Med detta sagt, så finns det faktiskt ingen ände på hur illa hela det här projektet har skötts. Från start till nu. Det är en enorm prestigeförlust för alla inblandade, från Pigge Werkelin till Julia Bendelin till Lars Meijer och alla andra som haft en extremt hög svansföring genom hela projektet.

Det är en förlust för Västervik. Det är en förlust för Gotlands besöksnäring. Det är en förlust för resenärerna. Det är en förlust för alla hundratals aktieägare som satsat pengar i ett projekt som havererat. Det finns faktiskt ingen vinnare alls, förutom möjligtvis Destination Gotland som började gnugga händerna redan i somras och som nu rimligtvis alstrat så mycket värme att de kan driva en färja fram och tillbaka till Nynäs.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men som jag ser det var dödsstöten för projektet att man anlitade en grekisk redare med ekonomiska problem för att hitta billiga Princess T. En båt som aldrig blev klar, som aldrig kom. Detta var en medveten risktagning, har Pigge Werkelin själv erkänt i en intervju med magasinet Horisont.

Ett högt spel. Ett spel med aktieägarnas pengar. Och fallet blev hårt.

Jag tror inte att Gotlandsbåten någonsin blir ett seriöst projekt efter detta. Jag tror tyvärr att det är kört, eftersom någonstans måste pengarna komma ifrån, och nu borde de vara slut. Eller?

För här finns många frågor jag skulle vilja ha svar på.

  1. Hur mycket har detta kostat?

  2. Vem har betalat?

  3. Hur mycket pengar har lånats ut till Gotlandsbåten? Av vem? Werkelinbolagen? Och i så fall till vilken ränta? Har Gotlandsbåten varit ett lönsamt projekt för vissa, trots att det varken blivit trafik eller ens en båt? Frågan måste ställas.

  4. Vad tycker alla de som satsat pengar i bolaget om att styrelsen spelat bort deras insats genom att chansa på en grekisk redare med stora ekonomiska problem?

Med en pågående process i Allmänna reklamationsnämnden också hängande som ett svärd ovanför styrelsebordet ser jag inte hur Gotlandsbåten på sikt ska kunna undvika konkurs. Men det är också en fråga som styrelsen måste besvara: Hur ska framtiden se ut?

Media på Gotland i allmänhet och kanske Helagotland.se i synnerhet har fått kritik av företrädare för Gotlandsbåten för att vi skrivit om det här fiaskot. För ett fiasko blev det, det kan ingen neka till i dag.

Det är en märklig attityd. För om jag svarar för Helagotland.ses bevakning så kan det inte finnas någonting att anmärka på, eftersom Gotlandsbåten hela vägen fram till att trafiken 2014 faktiskt fått extremt mycket bevakning. Allt från färjans nya namn, till första bilderna på båten och så vidare.

Sedan blev man missnöjd över att vi ställde relevanta frågor när trafiken uteblev. Missnöjda över att människor kommenterade våra artiklar i vårt debattforum. Till den saken hör att många av kommentatorerna var synnerligen väl insatta, och faktiskt hade en hel del relevant att tillföra. Och att många var missnöjda, det kan knappast ha kommit som en överraskning.

Men det är jobbigt att inte kunna styra debatten så klart.

Jag hoppas att Gotlandsbåten lägger korten på bordet. Jag hoppas att man öppet berättar om hur det kunde bli på det här sättet.

Och jag hoppas också att bolaget överlever detta, och att det på sikt blir trafik. Men i dag ser jag inte hur det skulle vara möjligt.

I så fall finns det, som sagt, bara förlorare precis överallt förutom hos Destination Gotland.

 

 

Bakskammen - den nya ångesten

Flygskam, klimatskam, bilskam, köttskam. Det är mycket att skämmas för dessa dagar.

Förra veckan dök dock en helt ny sorts skam upp i mitt liv - bakskammen.

Dottern skulle bidra till den stora julmarknaden i skolan, eller rättare sagt: dotterns föräldrar skulle bidra för det är ju så det blir oavsett ambitioner om att inte curla sina ungar.

Jag lovade i ett svagt ögonblick att baka två sockerkakor. Jag är grym på sockerkaka. Dessutom är det det enda jag kan baka utan att behöva handla tusen grejer och leta recept.

Men så gick dagarna och helt plötsligt var det bara två dagar kvar och jag hade "glömt" att jag hade kvällsåtaganden och paniken slog till. Bakskammen.

Skulle jag vara den förälder som inte levererade? Skulle jag tvingas baka sockerkaka vid midnatt?

Min lösningsfokuserade kollega, vi kan kalla honom Johan, hade dock svar på tal: "Åk och köp sockerkaka i affären och packa om, ingen kommer märka det".

Så fick det bli. Nu blev det chokladkaka förvisso men jag hade inte mage att packa om och låtsas att det var hembakt. Jag vet inte om jag i och med detta lyckades behålla någon slags värdighet, men där gick i alla fall gränsen.

Jag tror inte att jag är ensam om att drabbas av den här bakskammen, inte med tanke på den enorma mängd hembakt som ska produceras till diverse marknader, loppisar, idrottsevenemang och friluftsdagar varje år.

Bakskam. Ännu ett ord som det där med att vara förälder introducerat i mitt liv.

Vem ska bli Årets gotlänning?

Slutet på året innebär alltid summeringar av olika slag. Så inte minst för oss i mediabranschen.

Ni kommer att få se årets månader summeras när det lackar mot jul, och ni kommer att få se diverse olika årskrönikor i alla tänbara format.

Men ni kommer också att få se vilka kandidater ni kan rösta på till det fina priset Årets gotlänning som GT delar ut!

Men innan dess behöver vi er hjälp, för inga vet bättre än ni vilka personer som borde lyftas fram.

Vem tycker du har gjort sig förtjänt av att kallas Årets gotlänning? Vem har gjort något extraordinärt under året som gått? Kanske en prestation, eller något som lyft Gotland på ett oväntat eller fint sätt? Någon som tillfört ett värde, eller något som inte tidigare funnits?

Årets gotlänning 2018 blev ishockeyspelaren Johan Larsson, och han fick sitt pris vid landshövdingens sommarfest i juli.

I år är det dessutom nya spännande namn i juryn sedan Cecilia Schelin Seidegård och Paul Dino Larsson lämnat. Malena Bendelin och Mats Ladebäck kommer att fylla deras skor.

Så ta chansen nu! Till och med onsdag 27 november kan ni mejla era bidrag till juryns ordförande Ulrica Fransson, redaktionschef på Gotlands Media, ulrica.fransson@gotlandsmedia.se.

 

Turbulent kring Gotlands Lucia

Jag älskar luciatraditionen. Jag är inte så kristen av mig, men för mig handlar inte lucia heller särskilt mycket om religion, trots psalmerna och att Gotlands lucias stora högtid är i domkyrkan.

Det handlar om en stunds stillhet och eftertanke. Lite ljus i mörkret. Hopp om bättre tider.

Därför är jag glad och stolt över att Gotlands Tidningar kan arrangera Gotlands lucia för 80:e året. Många ska tackas för att evenemanget går att genomföra. Rolf Herman Wahlgren och Karolina Lyngstad som brinner för detta och styr ihop allt praktiskt. Sponorerna Linds Växthus och Järn AB Södertorg. Gotlands Medias platschef Johan Mattisson.

Det har varit turbulent kring Gotlands lucia de senaste åren. För två år sedan kapades omröstningen flera gånger, och vi tvingades införa det vi pratat om länge men aldrig genomfört, nämligen att lotta bland kandidaterna om vem som ska vara lucia.

Vi har genom åren fått viss kritik för att det är en omröstning, och det kan man ju tycka vad man vill om. Omröstningar engagerar, men känns något otidsenligt tycker jag.

Det har inte heller varit lätt att hitta kandidater till luciatåget. De senaste åren har vi i princip fått jaga efter personer som vill och har tid att vara med. Förra året fick den sjunde platsen fyllas av Rolf Wahlgrens lilla dotter, förvisso ett charmtroll men ändå ett exempel på att många vill ha luciatraditionen men få vill vara med.

I år är det jubileum, och då har Karolina Lyngstad gjort ett stort arbete med att få tidigare luciakandidater att ställa upp:

Ebba Kellström från Fårö (kandidat 2016), Lisa Björkegren, Atlingbo (2014), Alva Hansson, Levide (2014), Emilia Björnlund, Lärbro (2016), Angelica Siggelin, Hemse (2017), Ellen Broström, Träkumla (2017), Karolina Lyngstad, Dalhem (2009).

Programmet blir också lite annorlunda för att de ska hinna med. Vi har valt att fokusera på äldreboenden och sjukhem, platser där vi känner att luciornas besök gör mest nytta och sprider mest glädje.

Men för allmänheten blir det i domkyrkan som vanligt, klockan 19.00 den 13 december! Kom i tid, för det brukar bli fullt.

LÄS MER: Så blir Gotlands lucia 2019

 

PS! Du glömmer väl inte att nominera till Årets gotlänning? Skicka ett mejl med vem du tycker är värdig det fina priset till mig på mats.pettersson@helagotland.se eller till juryns ordförande Ulrica Fransson på ulrica.fransson@gotlandsmedia.se

Ibland vill jag bara stänga av allt

Om jag inte hade haft det jobb jag har så hade jag provat att stänga av sociala medier. Helt.

Flera personer i min närhet har valt bort Facebook och Instagram eftersom det tar för mycket tid och inte tillför något av värde.

Det där med "värde" kan man diskutera naturligtvis, och för mig i min yrkesroll går det inte att bortse från vikten av att följa med i diskussioner och följa olika företag och diskussioner.

Men rent privat?

Jag är skeptisk.

Jag tycker mig också se en skillnad i hur vi använder exempelvis Facebook nu jämfört med för några år sedan. I dag är det fler inlägg som bara syftar till att marknadsföra olika saker, på bekostnad av det privata som från början var det som väckte mest engagemang. 

Därvidlag skiljer jag mig inte från mängden. Jag använder Facebook för att dela jobbrelaterade saker och lobba för olika frågor som engagerar mig. När jag någon gång delar privata saker ser jag vilken effekt det får på mig, för då fastnar jag i hamsterhjulet. Jag kan inte låta bli att kolla hur många som gillat, vem som gillat och om någon kommenterat, vilket tar tid och om jag ska vara ärlig inte ger mig någonting.

De personer jag känner som stängt sociala medier säger sig heller inte sakna dem.

Jag har fattat ett aktivt beslut att försöka minska min skärmtid när jag inte är på jobbet. Vilket är lättare sagt än gjort ska jag vara ärlig att säga.

Första steget var att införa mobilförbud i sängen. Egentligen en självklarhet då all forskning jag sett tycks visa på samband mellan svårt att sova och skärmtittande i sovrummet. 

Hur resonerar du? Tar sociala medier för mycket av din tid? Och vad gör du i så fall åt det?

 

 

Hylla den som hyllas bör

Det konstiga är att det dröjde ända till 2019 innan mediebranschen på Gotland ordnade en egen gala för att hylla duktiga medarbetare och lokal journalistik.

Det finns galor för det mesta i dag, vi bevakar många av dem och skriver alltid om allehanda pristagare från alla tänkbara branscher. Men det blir lite som bagarens barn antar jag. 

LÄS MER: Gotlänningen fortsätter att uppmärksamma medier

Nu är detta i alla fall åtgärdat, bättre sent än aldrig. I lördags arrangerades den första Mediegalan, arrangerad av Gotlänningens Tryckeri AB. Det är ingen nyhet att vår bransch är satt under stor press. Journalistiken i allmänhet, och lokal journalistik i synnerhet, är hotad från många håll, inte minst ekonomiskt.

Vikten av att både sätta fokus på hur viktig den lokala journalistiken faktiskt är för vårt samhälle och att också kunna lyfta och hylla duktiga medarbetare, kan inte underskattas.

Åtta kategorier fanns det, och jag är stolt och glad över att kunna kalla dessa värdiga pristagare för mina kollegor.

Vissa kanske lite mer än andra. För mig personligen har Magnus Ihreskog, som fick priset som Årets journalist, betytt otroligt mycket. När jag en gång började på Gotlands Tidningars sportredaktion som resultatnisse var det han som blev idolen och som jag gjorde mitt bästa för att försöka efterlikna. 

Nu kan ingen härma Magnus Ihreskog, men att ha honom som ett slags förebild och riktmärke var antagligen avgörande för mig i min journalistiska karriär som tog mig vidare till stora Expressen och sedan hem igen till den roll jag har i dag som redaktionschef på Gotlands Tidningar och Helagotland.se.

LÄS MER: Pristagaren: "Kanske viktigare än någonsin"

Övriga pristagare blev:

Årets avslöjare: Eva Klint Langland, Gotlands Allehanda.

Årets krönikör: Mien Niklasson, Gotlands Allehanda.

Årets radiopersonlighet: Amanda Heijbel, P4 Gotland.

Årets driv: Christer Bjöhle, Horisont.

Årets kommunikatör: Thomas Zielinski, Länsstyrelsen.

Årets hux (ungefär: minne): Ola Sollerman, Gotlands Tidningar.

Årets överraskning: Mattias Karlsson, Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda men kanske allra mest Helagotland.se där den unika dokumentären om Levide IF kan ses.

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar