Ta det lite lugnt grabbar

Södertälje När jag var 17 var jag på en fest i förorten i Göteborg. En ung tjej 13-14 år var kraftigt berusad och ett gäng killar hade upptäckt att hon var "villig" att erbjuda sex. De ställde sej skrattandes i kö in till garderoben där hon satt. Ett gäng killar alla äldre än henne och det lös ur ögonen på dom.
När jag förstod vad som hände flög jag upp ur soffan och knuffade iväg hela flocken av kåta bockar med sina lemmar hängandes.

Jag gjorde tydligt att den som inte drog iväg skulle jag banka skiten ur. De skingrades snabbt eftersom jag var en riktig stökig jobbig ung man och såg lite skamsna ut.
Kanske kränkte jag flickans rätt att bestämma över sin kropp, eller kanske skyddade jag henne från en situation som inte var bra. 

Det var inte en sekund jag tänkte att jag ville utnyttja flickan. Min direkta känsla var att skydda henne. Varesej hon ville det eller inte så va det min reflex från ryggmärgen då jag brottsligt eller inte upplevde situationen olämplig.
För mej är känslan att flickan både var berusad och kanske hade sexuell självskada(ej upphetsande) och det var viktigare än mina behov av "sex".

Vad är det med män? Tänk efter lite först och även om en tjej kanske vill så våga chansa att ändå sluta. Ibland behövs lite marginaler och det är inte hela världen att ni missar en chans.

Det är en fälla många män ofta går i har jag märkt att sex blir så otroligt viktigt att de tror att ju mer de försöker desto mer kommer de få. Det är otroligt fumligt och tjänar inget syfte. Få kvinnor känner en attraktion i en desperat man som med alla medel och fumligt ”smicker” försöker få henne i säng. Backa ett steg och låt henne få visa att hon vill med lite luft så hon hinner andas. Är du osäker så strunta i det, för vill hon så kommer hon vilja ännu mer om du backar och vill hon inte så kommer hon DEFINITIVT inte vilja mer för att du försöker mer.

Idag är sådana händelser som spårar ur vardagsmat och som vi senast häromdagen i Fittjavåldtäkten återigen kan se hur rätten jobbar febrilt med att skydda förövare får nog vi andra kliva fram och ta det ansvar våra lagar sviker. Vad är ni rädda för?
Inga kvinnor ska vara oskyddade och särskilt de som är utsatta i missbruk, fel klädda, lättfotade, diagnoser eller på annat sätt "beklämmande omständigheter" där vidriga försvarsadvokater har fritt spelrum att med alla medel fria förövare. 

Nu har det ju vart mycket fokus på den nya lagen om samtycke eftersom våra politiker lyckats ana att något inte står rätt till i och med #metoo rörelsen till stor del. En lag jag själv var skeptisk till en början då fortfarande ord kommer stå mot ord och mitt förtroende för svensk lag i sexualbrottsmål är mycket lågt. Men när jag tänker efter så är ju lagen dels förebyggande och fyller en funktion i fall där en person som utsätts paralyseras vilket är en högst normal reaktion på våld eller annan hotfull situation. För det sitter inte programmerat i vår ryggrad att slå tillbaka när något överväldigar oss.

Vi kanske blir lite mer medvetna om den andra personens vilja och om hon tex gråter eller reagerar på ett sätt som jag kan fundera på om hon vill så bör jag kanske fråga känns det okej. Hade det verkligen varit så konstigt?

Ett annat argument mot lagen är att det kommer leda till mer fokus på den utsatte. Något som för mej är en helt annan fråga och även osannolikt då redan allt fokus ligger på henne. Istället får rätten lära sej fokusera på det som är relevant i fallet och inte låta det vara ett hinder för nya starkare lagar.

Så ett sista ord till de män som är oroliga att oskyldigt bli fällda vill jag säga att inte oroa sej. Det finns inga typ av fall där vi som män är så skyddade som i sexualbrott. Det är sådan mikroskopiskt liten risk att vi åker dit att vi gott och väl kan dela med oss lite av vårt rättsliga skydd till kvinnan. Det känns väl okej? Är ni fortfarande rädda kan jag hålla er i handen när ni går in i rätten. 

Förortsfeministen

Visby Idag hade jag ett mycket intressant samtal med en person angående frågan med burkinin och polisernas agerande i Frankrike. Självklart blev jag precis som de flesta andra berörd av bilderna. Men nyfiken som jag är så var jag ju tvungen att prata med någon som varken är en vit kränkt man från högern eller en vit kränkt kvinna från Södermalm.

Jag själv är i grunden tveksam till förbud till burkini, burka eller vad det nu må vara. Jag tror helt enkelt att det är fel väg att gå. Men det är vad jag tror och jag är uppväxt med hyfsat stor frihet både som man, svensk och rätt stora muskler. 

Som samhällsdebattör känner jag ändå att jag måste ta ställning i frågan i varje fall på något sätt. Så vill börja med att säga att jag är för burkinin. Jag är för burkinin så länge mannen också solidariskt klär sej i den på stranden med kvinnan. För visst måste det vara skönare att ha bikini eller vara topless, så det borde ju vara rättvist. Jag är för burkinin om mannen, mamman, pappan, brodern, släktingar, vänner och andra accepterar att kvinnan väljer att ta av sej den. Att det sker utan protester, utan utfrysning, fördömande eller värre. 

För visst förutsätter vi att flickan som gör valet har samma förutsättningar som oss andra. För mej får flickor, pojkar eller vad vi nu identifierar oss som klä sej hur vi vill. Dock blir det en fråga om något annat när begrepp som hederskultur kommer in i bilden vare sej den är från islam, någon kristen sekt eller kanske en svartsjuk pojkvän(eller flickvän).

Sara Mohammad är verksamhetsansvarig för riksorganisationen GAPF som arbetar mot hedersvåld. En organisation som startade till minne av Sveriges mest uppmärksammade fall utav hedersmord på Fadime och Pela. Två unga starka kvinnor som försökte bryta sej loss och gå sin egen väg. Tyvärr kunde samhället inte skydda dom. Vi misslyckades.

Jag inleder samtalet med min tes att främlingsfientliga krafter har kapat och skaffat sej ett monopol i många frågor som berör integrationen. Vänstern svarar upp med att förneka allt utan undantag i princip. Något som enligt mej gör arbetet med integration svårt eftersom vi inte med ett öppet sinnelag ser klart i alla frågor. Pajkastningen stärker båda sidors svartvita bild av problematiken och förnekar samtidigt möjligheterna trots många gånger de godaste intentioner.  

När jag säger att jag upplever att vi är på väg ett steg tillbaka i frågan svarar Sara med att det snarare är sju steg bakåt. Hon säger att de känner sej svikna av politiker och media som lyser med sin frånvaro i frågan. Inget politiskt parti alls har vågat ta en klar ställning, utan enbart vissa enskilda politiker har vågat agera. Att vanliga människor har okunskap kan hon förstå, men våra politiker och media borde veta bättre.

Hon berättar också om vad hon kallar för förortsfeministen. Kvinnan som reser sej mot de skäggiga gubbarna som gömmer sej bakom religionen. En uppkäftig självständig kvinna som bryter mot starka krafter i motvind. Hon blir bespottad och kallad hora. Ofta beskylls de kvinnor som bryter mot hederskulturen som någon form av rasister då de vågar ifrågasätta den egna kulturen.

För henne handlar det inte om en religion då kristendomen för 1000 år sen gjorde samma sak, utifrån texterna. Det står omoderna saker i alla religiösa texter menar hon. Inte behöver man tillämpa allt i texterna. I slutänden handlar det om att kontrollera kvinnans kön, tro inte något annat.

Kvinnor stenas, får frätande syra på sej eller piskas vilket resulterar i världens tystnad. För henne är det hyckleri hur vi istället gör en världsnyhet av bilden med kvinnan i burkinin. Som att burkinin skulle vara en symbol för frihet. För henne är burkinin en symbol för kvinnoförtryck. 

Saudiarabien som är ett så rikt land är för henne ett exempel på att det handlar om andra krafter än fattigdom. Vi vill gärna trycka på att får vi bort fattigdomen så försvinner hederskulturen. Men hon menar på att det till stor del handlar om andra krafter än det.

Idag är det i vissa länder inte tillräckligt med den lilla strimman man ser ut genom burkan, utan det är även på gång att täcka ena ögat. Vad säger detta egentligen?

Det märks när jag talar med henne att hon brinner för frågan och känner en enorm frustration över situationen idag.

Det är tufft att vara kvinna i Sverige många gånger, det kan jag utan tvekan hålla med om. Men förortsfeministen måste nog vara den som står allra längst ner. Hon har ju i princip ingen på sin sida.

Hon berättar om Olof Palmes tal om vikten av kvinnans frigörelse. Hur hon ser att samhället för många kvinnor hade varit bättre om vi faktiskt följt Palmes principer. Jag lyssnar på klippet och visst är det så att han gör det så enkelt och klart i sitt tal vad det faktiskt handlar om. Han må ha varit klumpig i mångas öron, men han sa vad han tyckte och krånglade inte till det med massa moderna politikerretorik.

 

https://www.youtube.com/watch?v=-2mt9eszmHo

Impad av alla lärare

Precis där jag själv vill vara Jag funderar lite på hur det är att vara lärare idag. Elevers rättigheter, friheter att forma och vara delaktig i skolan på olika nivåer i smått som stort. Demokrati. Bra, men är allt bra i det? 

Elever som har diagnoser som ska passa in i dessa demokratiska processer, hur går det? Något som alla nog har begripit idag är att barn med ADHD har stort behov av att ha ett tydligt ramverk och kunna förutsäga vad som ska hända. Något som går ganska dåligt ihop med hur skolan ser ut idag. Måste vara jättetufft för en lärare att möta detta och försöka få ihop de olika barnens behov. 

Men skolan passar ju förvisso bra med den allmänna synen vi har på samhället om individualism och självförverkligande.

För oss som jobbar med ”struliga” ungdomar möter vi lite samma sak. Socialstyrelsen har ungefär samma riktlinjer kring ungdomar och deras rätt till mobiler, uttrycka sej fritt/respektlöst, delaktighet mm. Rättigheter som visserligen känns bra för de unga i stunden, men samtidigt gör det svårt för oss som jobbar med dom samt ofta bara hjälper den unga att få rätten att sabba sitt liv.

Jag gör som jag ofta gör när jag vill ha svar på vissa frågor och vill ha lite sunt förnuft. Jag ringer mormor och frågar henne hur skolan var förut, om det var bättre förr. Mormor är en stark kvinna med skinn på näsan och säger precis vad hon tycker.

Hon berättar att det var disciplin i skolan och att det aldrig var något stök. Lärarna hade ett stort mandat på gott och ont. Hon hade under ett par år i mellanstadiet en lärare som var mycket elak och gjorde livet tufft för henne och det fanns ingen möjlighet att klaga. Men när hon fick nya lärare som såg henne förändrades allt. Men disciplinen fanns där och hon tycker att skolan var mycket bra, även om det fanns avarter i form av dåliga lärare.

Hon menar på att ökningen av diagnoser idag till viss del består i att vår skolform passar dåligt för just dessa elever. Det är gränslöst och barn mår dåligt av det. Mormor anser att det idag i hela samhället saknas ett gemensamt ansvar. Folk kastar cigaretter på gatan, ingen bryr sej. Hon pratar om gäng i Göteborg och saker som inte existerade på hennes tid. Hon är orolig vart samhället är på väg.

Men det måste börja tidigt i skolan om de ska kunna lära sej. Hon har idéer att folk som går på bidrag kunde t.ex. hjälpa till att plocka upp cigaretter på gatan eller andra jobb och bidra till samhällsnyttan. Det finns behov och vi har resurser så att de får känna sej behövda och göra nytta. Detta gäller såväl invandrare som kanske väntar uppehållstillstånd som svenskar. Få inte panik nu att mormor säger såhär hon är ju trots allt 84 år och från en annan generation.

Så tänker min mormor. Jag tror att skolan på många sätt var bra förut, men det fanns mycket dåligt. Idag är vi åtminstone snälla mot barnen, men kanske lite för ”snälla”. Lärarna kanske skulle få lite mer mandat genom strukturen och att det inte ska bygga enbart på personliga egenskaper utan ett stabilt regelverk. I rätten till demokrati måste det också ingå ett ansvar och att också få lära sej ta hänsyn till andra, så tycker jag. Så kanske lite mer av det som var förr kombinerat med det vi har idag. Ta bort det dåliga och lägg till det bra. Behöver kanske inte vara antingen eller?

Jag själv hade en extremt tuff lärare i högstadiet som var gammal brottare och boxare. En grottman skulle kanske någon säga. Trots att min klass bestod av uteslutande skolans stökigaste elever, så hade vi en enorm respekt för honom.  Han hade hjärta och var tuff i en kombination. En klass full med små busgrabbar ala ADHD som satt fogligt på sina stolar. Han satte gränser och det fungerande, men jag är säker på att få andra lärare hade hans förmågor. En skola behöver nog bygga på en stark organisation som kan hantera det vi har idag snarare än på individen.

Lasse min gamla lärare har betytt enormt för så många elever. Sista gången jag träffade honom var på en begravning för en av hans gamla elever, som blev mördad i Göteborg för några år sen. Jag tror han förstod allvaret i hans arbete.

Som Emerich Roth (överlevare från flertalet koncentrationsläger)säger är skolan den enda plats som kan hjälpa och fostra eleven när familjen inte räcker till.

Nu mobbas vi inte i höst va?

Visby Det var tidigt tidigt 90-tal och jag gick över skolgården där det var stojigt och massa aktivitet. Jag går med en vän samtidigt som vi möter en flicka. Tjejen ifråga har ett litet ”annorlunda(jo vi har ju en ganska snäv bild om hur vi ska vara)” utseende, vilket min vän och många andra brukade skoja om. Han ropar en ramsa till henne om hennes utseende, som tydligen ska vara rolig. Jag ser hur hon i vad som ser ut som förnedring och skam böjer ner sin blick. För mej känns det som kroppen ska sprängas inifrån. Jag vill säga till min vän, men antar att jag tappar fattningen och går bara därifrån med honom.

Jag var precis som min vän respekterad i skolan och ingen satte sej på mej, så visst hade jag kunnat säga ifrån. Känslan jag fick av händelsen har följt med mej genom åren. Den har faktiskt inte avtagit ett smack. Varje gång jag tänker på situationen tänker jag på hur det kändes för henne. En ung tjej som precis som alla andra vill passa in. Särskilt i den känslig åldern och att då möta den typen av förnedrande bekräftelse, måste ha tagit. Fan att jag inte sa ifrån!

Nu börjar snart skolan igen för eleverna här på Gotland. Jag undrar hur många som blir utsatta för mobbning. Hur ser deras tid i skolan ut och hur är förväntningarna inför vad som kommer?

Något jag lärt mej är att den bistra verkligheten fortfarande kan se ganska illa ut. Vi har mål och handlingsplaner, men i många fall så kan det ändå få fortgår elakheter.

För mej är känslan av att ett barn sitter själv på skolgården utan vänner tillräckligt illa. Men att barnet/ungdomen sen blir retad och nedtryckt är något jag vägrar acceptera.

Att blunda är för mej detsamma som att deltaga faktiskt. Oftast så tror jag det är en fråga om attityd att inte lägga sej i kombinerat med konflikträdsla. Helt övertygad att det förstärks av vårt individualistiska tänk generellt i samhället. Omtanke, generositet och lite tåga borde sättas högre på agendan i normen. Lite mindre JAG, äga strunta i andra.

Ett förslag är att skicka ert barn som är utsatt till en kamsportklubb. Det ligger i kampsportens natur att den man är utanför klubben glöms bort på mattan och man får chansen att träna för uppbyggnad både själslig och fysisk. Redo att möta verkligheten med ett stärkt självförtroende. Finns massa klubbar som drar igång nybörjarträning nu i slutet av sommaren. Blir ju samtidigt fin motion och det är ju inte alla som trivs i de traditionella idrotterna. 

Självklart borde det inte ligga hos det utsatte att lära sej hantera sura vindar, men det är väl knappast någon nyhet att samhällets skyddsmekanismer brister.

Till er som mobbar, lägg av! Till oss som göder mobbaren med sin tystnad, säg ifrån. En liten handling, men det kan betyda allt för det utsatte och oss själva.

(Det går bra att maila mej om ni är nyfikna på kampsport eller vill ha tips för kanske ert barn/ungdom om vad som kan passa i form av klubb och stil)

Kram till alla

Livsfarlig kapitalism

Nära Dubbes grav Idag åkte jag hem från ett jobb efter två dygn på ett ungdomshem. Det har varit två givande dygn med galet mycket skämtande och även en del allvar.

Att arbeta med målgruppen ”ungdomar på vift” är sällan ett slätstruket vanligt jobb. När man åker från jobbet och fått kramarna som man nästan alltid får av ungdomarna, så är det lite blandade känslor. Såklart är det skönt att vara ledig, men samtidigt så tänker man på ungdomarna. Kan givetvis inte gå in mer specifikt kring jobbet av hänsyn till ungdomarna och såklart tystnadsplikten. Så det jag pratar om här är en generell beskrivning.

Medparten av de som placeras unga, kommer komma ut och falla tillbaka igen. Det är helt enkelt så att det krävs så enormt mycket för att bryta det negativa. När jag pratar om negativt så är det ur vårt perspektiv. För ungdomarna är det negativa det mest logiska valet, då det erbjuder identitet och lindring. Särskilt kortsiktigt. Tänk dej själv att du hänger på kanten av en klippa, ja då hade du också varit beredd att ta till drastiska medel för att överleva. Visst tänker man nog kortsiktigt i det läget också.

Från området där jag själv växte upp så slutade det illa för medparten av mina vänner. Ungefär en av tre är döda och i oftast av överdos, mord eller andra onaturliga orsaker. Resten åker ut och in på fängelse eller institutioner och jo det är sorgliga livsöden. Även med massa pengar och makt så slutar det alltid illa. Farligare gäng, dummare droger, en skuld, polisen ellert vad den nu må vara. En efter en hamnar dom under jorden och jag har svårt att tänka mej att det var deras tanke som barn och ungdomar när de rände runt och sökte kickar och gemenskap.

Det var mycket få som lyckades integreras i samhället. För jo det är just integration ungdomarna behöver, då de står långt utanför samhället och har gjort så ända sen de var barn och försökte begripa skolan med sina diagnoser och tunga väskor.

(Förtydligande integration i detta fallet syftar på utanförskap inte integration av invandrare, men det kanske ni hajade)

Varje krona som läggs på vården av dessa ungdomar borde få gå till just det de är avsedda för. Hög bemanning av personal, utbildning, god arbetsmiljö och kvalitet. Men tyvärr idag så nöjer vi oss med att några lagens minsta krav ska uppfyllas och lite papper ligger på sin plats. Det är ett bedrägeri och det kostar både samhället ekonomiskt och människor enormt mycket i form av lidande. Det duger inte med tillräckligt bra, utan det kommer krävas mer.

Chansen att det går bra är såpass liten att det inte finns utrymme för girighet, det går inte ihop. För just den den kronan kan betyda att tre kan räddas istället för två. Den kronan kan ju läggas på att göra det ännu lite bättre. Det ska ju också tilläggas att de flesta hem är, nja minst sagt optimala.

Många gånger drivs ungdomshemmen av personal på golvet som går på knäna och offrar allt för ungdomarna. Idealister som drivs av omtanke och såklart optimala att mjölka tills de är utbrända. Bara där klingar det lite illa ur ett hållbart samhällsperspektiv va? Arbetsmiljö och kvalitet hänger ihop och det är dumt och ineffektivt att offra det ena för det andra. 

Istället borde de tänka långsiktigt, satsa på personalen och verka för den absolut bästa vården. Långsiktighet och hållbarhet där resultatet är ungdomar som kliver ur sina märkta gravar och tar steget ut i det stora Vi.

Vi begriper inte ett jäkla skit om vad alla dessa ungdomar behöver, ändå är det så otroligt grundläggande och enkelt. Vi behöver ställa oss upp och titta ned på spelplanen och sluta krångla till det.

Ida en stark 16 åring

Göteborg, Utby(Miriam Bryants barndomshem) Min blogg idag handlar om en skön ung tjej i Visby, som jag kommit i kontakt med i lite olika sammanhang. Vi har bland annat tränat gym tillsammans där hon har briljerat med sin kämpaglöd. En tjej med en hög integritet och många kloka tankar.

Ida är 16 år och börjar i nionde klass till hösten. Hon tycker om att pyssla med data, lyssna på musik och sjunga, tränar och massa annat. Träningen handlar för henne om att gå ner lite i vikt, ha kul och lite allmänt för hälsan.

Vad som är uppenbart är att hon sitter i rullstol, men för henne är det viktigt att inte vara annorlunda. Kanske självklart, men inte alltid så lätt. Vissa saker är ofrånkomliga och skiljer sej rent praktiskt för henne gentemot många andra, som att hon har assistenter med sej.

Hon möter praktiska hinder i vardagen lite överallt, men mycket för henne bygger på en inställning att hitta lösningar. Det är bara en fråga om hur det ska lösas, även om hon berättar att hon tröttnar på det ibland. Särskilt då bl.a. vissa butiker är dåligt anpassade. Hon har exempel på butiker i Visby, men väljer att inte hänga ut dem trots att jag propsar på det. Hon är övertygad om att i de flesta fallen handlar det mest om okunskap. 

Ida kan ibland tycka att det är lite väl mycket fokus på hennes rullstol. Hon är ju en tjej som vem som helst, bara lite andra förutsättningar.

I hennes tidigare skolor har det fungerat sämre än skolan hon går idag. Ofta var det brist på tålamod från lärarnas sida och hon kände sej lite minimerad. Många gånger hade det kunnat fungera bättre bara lärarna hade tänkt till lite och haft med hennes behov lite mer i planeringen. Små enkla saker kan underlätta avsevärt. Vi pratar lite om likheter mellan hennes situation och andra unga med t.ex. adhd, där anpassningar till individens behov missas i skolan.

Det skiljer en hel del mellan vilka lärare hon har, även i skolan hon går i idag. Vissa har lättare än andra att möta henne i hennes behov. Kunskap och planering är otroligt viktigt.

Dock anser hon att Sverige har blivit bättre på att se varje individ. Särskilt om man jämför med andra länder. Hon har ju upplevt en del tokigt när hon varit utomlands.

Ida har en positiv inställning till framtiden, samtidigt som hon har en viss oro för hur det ska gå. Att hon får stöd och assistans i framtiden är nödvändigt. Men trots detta ser att hon kanske inte kommer behöva hjälp i samma utsträckning hela livet, då hon blir äldre och mer självständig.

Helst vill hon jobba med barn inom förskola eller något med djur som hundar kanske. Hon hade gärna blivit veterinär, men tror det blir för svårt med tanke på sin situation. Här påpekar jag för henne att hon har lång tid på sej. 

Ida är en skön tjej med många talanger, det märks. Hon är förnuftig och har väldigt mycket att dela med sej av. Hon har lite egna tankar på att kanske starta en egen blogg. Något jag hoppas blir av, om hon vill. Bra med lite unga friska åsikter som kan berika gammal okunskap.

Lycka till Ida, vi hörs och jobbar vidare på vårt grymma träningsprogram.

 

Namn: Kalle Fritz
Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare
Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com

Bloggar