Sopa det inte under mattan!

I tryggheten

Idag är jag och träffar en vän Jeanine på Kupan i Visby, för ett samtal om hennes bakgrund. Skälet till mötet är att jag själv är nyfiken av mej och tycker det är viktigt att olika människors historia får komma fram.

Jeanine bor med sin familj i Visby och jobbar som undersköterska inom vården. En utbildning hon gått i Sverige. Det är ett utåt sett normalt liv, men det har sett annorlunda ut för några år sen innan hon kom till Sverige.

Hon kommer ursprungligen från Burundi ett land som bl.a. drabbades av inbördeskrig 1993 och kanske mer känt genom Rwanda, men dock samma konflikt bara mindre uppmärksammad.

Jeanine jobbade med mödravård i Burundi då det var lugnare perioder och har alltid haft ett intresse att jobba med människor.

När hon var yngre var hon mycket intresserad av hälsa och idrott, men det var svårt som kvinna att få utöva idrott. Det var män som ansågs lämpliga för idrott och familjen satsade på pojkarna.

Det har alltid varit oroligt i Burundi, även efter inbördeskriget som efter 2005 officiellt anses ha upphört. Har det inte varit fullt inbördeskrig har det handlat om förföljelse på individnivå och ofta haft politiska motiv.

Efter att hennes man blev obekväm och utpekad som upprorsman, då han verkade för demokrati och rättvisa efter kriget fick familjen fly från landet. Detta trots att Burundi sades vara en demokrati.

Till skillnad från Rwanda var det få som blev åtalade för krigsbrott och många av dem fick viktiga politiska poster. Det betyder att Burundi aldrig fick samma chans som Rwanda att gå vidare och utvecklas i en demokratisk riktning.

I Sverige byggde familjen upp sitt liv och var alla engagerade av att jobba för demokrati och utveckling i Burundi och även integration i Sverige.

Hon berättar att även om livet går vidare i Sverige så glömmer man aldrig vad som hänt. Utåt verkar man glad, men efter allt man upplevt går det inte att glömma. Förlora sin familj, vänner och ofta se de dödas framför sina ögon går inte att glömma.

Som kvinna är det väldigt tufft i krig då man är den som står barnet närmst och måste hantera barnets rädsla samtidigt som sina egna.

Men nu har saker har förändrats och det är mycket instabilt i Burundi igen. Presidenten sitter kvar på sin plats i strid med de regler som sattes upp för att landet ska utvecklas demokratiskt. Det beslutades att en president inte fick sitta mer än två mandatperioder, men Nkurunziza presidenten har genom något som kan liknas en egen konstruktion av systemet beslutat att ställa upp i val igen då han anser att tidigare period inte räknas.

Jeanine berättar att alla får information från alla håll därnere om vad som sker. Människor registreras, de försvinner och det som sägs offentligt är ett spel för galleriet. Regimen får folk att tystas och frågas de ut så säger de att allt är bra av rädsla för vad som ska hända. Fängelserna är överfulla av människor som anses obekväma på ett eller annat sätt.

Under vårt samtal märker jag vilken ilska hon bär på av det som sker idag. Det är en maktlöshet och frustration av att det återigen upprepas samma grymheter och brist på rättvisa. Gamla oläkta sår går upp igen och pengar används för att locka till handlingar som vi kunde hoppas var historia i landet.

Hon berättar att det situationen inte uppmärksammas rättvist i våra medier idag. Det var en liten period det uppmärksammades, men hon upplever att det är som locket lagts på idag. Men det behövs hjälp, människor behöver skyddas därnere nu. Situationen behöver uppmärksammas och vi måste påverka politiker att agera.

När jag googlar på Burundi dyker det direkt upp information från Amnesty om misstänka massgravar som syns på satellitbilder och stämmer väl överens om vittnesuppgifter. För mej låter det väldigt illa och obehagligt. Hur känns det inte då för de människor som upplevt krigets fasa och ser hur historian upprepar sej.

Vill vi få stopp på flyktingströmmar bör vi verka för fred och demokrati, istället för att sälja vapen och flörta med stormakterna. Vi kanske bör fråga oss om det faktiskt finns ett genuint intresse att faktiskt få stopp på krigen och hur vi själva är delaktiga. Att säga att vi tror på fred räcker inte, det är handling som räknas. För få krig utkämpas idag där landet själv skapat konflikten. Det är gamla kolonialmaktens efterspel, USA/Sovjetunionen, dagens stormakters schackspel som utspelas på mindre spelplaner.

Jag hoppas att våra gotländska politiker tar sej tid att lyssna på kvinnor som Jeanine och inser att det är dålig hållbarhet i att blunda för omvärlden. Det svider i form av mänskligt lidande såväl som ekonomiskt.

En kram till Jeanine för att hon vågar och klarar prata om vad som faktiskt sker.

Det är inte så jäkla lätt

Södertälje Tänkte skriva några rader om självförsvar och då främst för kvinnor men självklart gäller samma principer oavsett kön.

Kvinnor är ju överrepresenterade när det kommer till sexuellt våld och våld i nära relationer så jag tycker ämnet är särskilt aktuellt i de frågorna.

Vill börja med att poängtera att vi inte löser dessa enorma problem med självförsvar. 

Då jag själv har lång erfarenhet som kampsportare men också upplevt många ytterst våldsamma situationer även utanför kampsporten har jag ju en del erfarenhet och då inte bara teoretisk. Rent psykologiskt så är det mer komplicerat än vad dom flesta verkar tro och därför vill jag belysa processerna lite.

Jag har sett att det finns en hel del kurser med självförsvar för kvinnor och en stor del av kampsporten har fokus just på självförsvar. Superbra och särskilt om de hålls av någon med riktig erfarenhet och kunskap.

Det grundläggande vi kan ha med oss är att de flesta personer som utsätts för ett överväldigande våld kommer reagera med att stänga av. Det blir helt enkelt en så stor chock att du kommer paralyseras och först efteråt kommer du börja tänka varför gjorde jag inte på ett annat sätt.

Detta är något man såklart kan delvis träna bort men det tar väldigt lång tid och det skiljer sej väldigt mycket från person till person hur man påverkas. Kampsporter som tränas med hög kontakt har större effekt än tex klassiska budosporter som är mer mjuka. Det är helt enkelt så att man måste få känna lite på chocken för att välja sej vid det.

Exempel på effektivt självförsvar även om sporterna inte alltid kallas för självförsvar: MMA, brasiliansk jiujits eller brottning som är stilar med hög teknik eller kontroll och även fungerar på marken.  Utöver det boxning eller kick/thaiboxning där man vänjer sej vid chock och samtidigt kan skada den som överfaller, dock har dessa stilar mindre effekt om man hamnar på mark. Finns även krav-maga som har lite av varje men också tränas specifikt för självförsvar

Menar absolut inget respektlöst mot gamla budotraditioner men man måste bemästra tekniken extremt mycket om man ska kunna hantera en mycket aggressiv person. Detta är något som blev tydligt när sporten MMA utvecklades och olika kampsporter möttes. Det var effektiva stilar av brottningsvarianter där man kan gå all in som slog ut allt och när alla lärt sej det så lades fullkontakt i form av boxning och kickboxning till.

Även om man tränar en teknik länge så kommer situationen alltid vara oförutsägbar och framförallt kommer chocken bli extrem för den som utsätts. En paralyserande känsla som tar över kroppen och tankarna snurrar.

Även om man tränat en tuff kampsport är man sannolikt inte än beredd att möta ett extremt våld så snabbt som man tror. Skillnaden är att man åtminstone har fått en medvetenhet om det och i och med det en större möjlighet att värja sej.

Nu säger jag inte att jag har erfarenhet av detta men när man som indrivare(torped) går in i en lägenhet aggressivt utan tvekan kommer alla förstenas och slänga upp pengarna. Men skulle man tveka så skulle man med bra mycket större sannolikhet kunna mötas av ett våldsamt motstånd.

Sammanfattningsvis handlar det om att bli medveten om vad som händer när man utsätts för våld och att det är den psykologin man behöver jobba med.

Gapa och skrik, flaxa med armar/ben så att du chockar din överfallare med ett överväldigande motstånd. Dock är detta den mest ovanliga reaktionen, men det förvaret som enligt mej fungerar bäst. Chocka tillbaka!

När vi talar om brottsoffer och varför de inte gjort något motstånd så kan vi ha med oss att deras reaktion är det absolut mest normala, men få verkar förstå detta. Det är ett utmärkt skäl till att lagar kring samförstånd vid sex faktiskt är viktigt.

Sen kan man ju tänka att om alla är snälla så behövs inget självförsvar

Det var inte kul

Slite Jag har vart uppe i Slite och jobbat på Cementa under storstoppet genom en entreprenör där. Det har varit några givande veckor med mycket slit och jag har fått känna på den gotländska arbetsandan. Precis som när jag var inne på Arla genom en utbildning jag gick i början av min tid på ön så slog det mej vilka kämpar man möter varje dag. Enformigt slitit arbete men en del i något större.

Gänget jag jobbat med uppe på Cementa har vart grymma och det har mestadels varit kul att få slita fysiskt efter flera år av mentalt uttröttande arbete med ungdomar. 

Men allt var ju inte helt tipptopp och tyvärr var det en händelse som verkligen fick mej att tänka. Visst blir det lätt lite ”grabbig” mentalitet när man bara jobbar med män i en fysiskt miljö. Har ju själv jobbat en del på byggen och andra mansdominerade arbetsplatser förr så inget unikt.

Vi sitter och fikar och en ung kille som inte ingår i det ordinarie teamet plockar upp sin mobil och ska visa vad han verkar tycka är roliga klipp. Han visar personen jämte sej som skrattar och av någon märklig anledning är det viktigt för honom att visa mej.

På klippet är det en naken kvinna som blir förnedrad och ja sexuellt torterad. Han skrattar och direkt när jag ser klippet känner jag hur det kokar i mej. Finns inget med klippet jag upplever som kul utan istället tycker jag vansinnigt synd om kvinnan hur hon blir utsatt.

Jag förklarar för grabben med telefonen att jag inte förstår varför man kollar på sådant och att jag tycker det är sjukt. Jag blir så arg att jag får gå därifrån då jag känner att jag inte riktigt kan hantera det.

För mej är det obegripligt hur man kan sitta och titta på något sådant och skratta. Min första tanke är att jag vill hjälpa kvinnan ur situationen. Men kanske är folk så avtrubbade idag att allt som fångas på video är förbrukningsmaterial för nöje. Porr är ju bara porr och så fort man sätter en kamera framför en situation och ger kvinna betalt så är det bara porr och inte prostitution eller tortyr.

Det väcker flera frågor hos mej och jag vet inte om grabben ville ha någon slags machopoäng för att visa värst saker för grabbarna eller om han bara helt enkelt är en elak person som uppskattar andras smärta. Kanske var han ett sådant barn som gillade att rycka ben av spindlar eller dränka kaninungar som liten.

Jag vet ärligt inte och jag har så svårt att förstå hur man kan se så olika på saker. Men vad jag vet är att det inte är macho att sitta och skratta åt hur en kvinna förnedras och plågas. För mej är det en väldigt liten man som gör en sådan sak. Ett fånigt litet barn som behöver växa upp och lära sej älska kvinnor.

I ren protest satte jag mej vid ett annat bord några dagar och gjorde klart och tydligt att jag inte ville ha med grabben med telefonen att göra. Kan låta fånigt men jag kommer aldrig ställa upp på sådant så ett par dagar efter höll jag mej för mej själv varje rast och gjorde klart för alla vad jag tyckte om händelsen. Jag var ju på jobbet för att jobba inte för att se något som jag faktiskt mådde dåligt av.

Blir inget ryggdunkande från mej och jag hoppas andra män gör likadant för att sitta och skratta med eller vara tyst med en snusprilla upptryckt i munnen känns ganska mesigt.

Som man kan man kosta på sej att någon gång försvara en kvinna. Jag hade bra samtal med andra män i arbetsgruppen som hade bra kvinnosyn vilket för mej värmde rejält. För det är inte bara förövarna som är problemet utan det är den kultur vi skapar på hur vi ser och hur vi behandlar kvinnor. Det mesta kan stoppas om någon vågar ta det första steget.

Jag vill se fler män som säger ifrån och visar tåga. Det är för mej så vackert och charmigt att jag nästan konverterar och blir gay.

Vill tillägga att jag upplevde Cementa som en fin arbetsplats med seriöst arbetsmiljötänk och händelsen jag berättar om är enenskild händelse och inte vad jag upplevde som en kultur.

Svett och stål för alla

Visby Visby har ett stort utbud av gym och man undrar ibland hur alla går ihop, men med tanke på hur fulla alla är så är det sannolikt inga problem.

När det kommer till valet av gym så beror det ju såklart på vad man prioriterar. Är det priset, själva gymmet, pass eller hur fräscht det känns.

Jag har ju testat alla gymmen och kan säga att faktiskt fungerar alla gym för mej men det är ett som har lite mer av det jag söker.

Gym1 är ett gammalt etablerat gym i Visby av den gamla skolan, bra priser, rätt utrustning och genom Kim som äger det idag utvecklas det ständigt. Ett annat plus är ett bra sortiment av kosttillskott vilket var en liten räddning då Gymgrossistens butik i Visby lades ner.

Det är också en härlig blandning av folk i alla åldrar från unga till pensionärer. Så även om det finns en gammal machostämpel på gymmet så släpper man den tanken rätt fort när man ser mixen därinne. Äldre i 78-80 årsåldern, unga tjejer och killar, biffar och allt däremellan.

Är man lite osäker på att komma igång är det bara att kontakta Kim som kan hjälpa dej. Han är otroligt engagerad och hjälper mer än gärna till.

En annan grej som ligger rätt i tiden är att de startat lite styrkelyft på gymmet. Något som blivit en växande sport i fitnessindustrin sannolikt mycket på grund av sociala medier. Styrkelyft är tre olika moment knäböj, marklyft och bänkpress.

Det är härligt med ett så pass gammalt gym och det finns så mycket gymkultur i lokalerna. På ett sätt är det som att tiden stått stilla och man får en tillbakablick från de gamla kämparna som Arnold eller Lee Haney som la grunden till gymkulturen. Gamla legender som pryder lokalens väggar i svartvitt. En subkultur som idag har blivit för alla då hälsoaspekten och möjligheten att utveckla sin kropp har blivit allmänt tillgänglig.

Gym1 har bara gym så vill man ha pass är det Form, Visby träningscenter eller Friskis som gäller. Det nya gymmet på Öster vågar jag inte uttala mej om än då jag inte vet så mycket om det.

 

Ta det lite lugnt grabbar

Södertälje När jag var 17 var jag på en fest i förorten i Göteborg. En ung tjej 13-14 år var kraftigt berusad och ett gäng killar hade upptäckt att hon var "villig" att erbjuda sex. De ställde sej skrattandes i kö in till garderoben där hon satt. Ett gäng killar alla äldre än henne och det lös ur ögonen på dom.
När jag förstod vad som hände flög jag upp ur soffan och knuffade iväg hela flocken av kåta bockar med sina lemmar hängandes.

Jag gjorde tydligt att den som inte drog iväg skulle jag banka skiten ur. De skingrades snabbt eftersom jag var en riktig stökig jobbig ung man och såg lite skamsna ut.
Kanske kränkte jag flickans rätt att bestämma över sin kropp, eller kanske skyddade jag henne från en situation som inte var bra. 

Det var inte en sekund jag tänkte att jag ville utnyttja flickan. Min direkta känsla var att skydda henne. Varesej hon ville det eller inte så va det min reflex från ryggmärgen då jag brottsligt eller inte upplevde situationen olämplig.
För mej är känslan att flickan både var berusad och kanske hade sexuell självskada(ej upphetsande) och det var viktigare än mina behov av "sex".

Vad är det med män? Tänk efter lite först och även om en tjej kanske vill så våga chansa att ändå sluta. Ibland behövs lite marginaler och det är inte hela världen att ni missar en chans.

Det är en fälla många män ofta går i har jag märkt att sex blir så otroligt viktigt att de tror att ju mer de försöker desto mer kommer de få. Det är otroligt fumligt och tjänar inget syfte. Få kvinnor känner en attraktion i en desperat man som med alla medel och fumligt ”smicker” försöker få henne i säng. Backa ett steg och låt henne få visa att hon vill med lite luft så hon hinner andas. Är du osäker så strunta i det, för vill hon så kommer hon vilja ännu mer om du backar och vill hon inte så kommer hon DEFINITIVT inte vilja mer för att du försöker mer.

Idag är sådana händelser som spårar ur vardagsmat och som vi senast häromdagen i Fittjavåldtäkten återigen kan se hur rätten jobbar febrilt med att skydda förövare får nog vi andra kliva fram och ta det ansvar våra lagar sviker. Vad är ni rädda för?
Inga kvinnor ska vara oskyddade och särskilt de som är utsatta i missbruk, fel klädda, lättfotade, diagnoser eller på annat sätt "beklämmande omständigheter" där vidriga försvarsadvokater har fritt spelrum att med alla medel fria förövare. 

Nu har det ju vart mycket fokus på den nya lagen om samtycke eftersom våra politiker lyckats ana att något inte står rätt till i och med #metoo rörelsen till stor del. En lag jag själv var skeptisk till en början då fortfarande ord kommer stå mot ord och mitt förtroende för svensk lag i sexualbrottsmål är mycket lågt. Men när jag tänker efter så är ju lagen dels förebyggande och fyller en funktion i fall där en person som utsätts paralyseras vilket är en högst normal reaktion på våld eller annan hotfull situation. För det sitter inte programmerat i vår ryggrad att slå tillbaka när något överväldigar oss.

Vi kanske blir lite mer medvetna om den andra personens vilja och om hon tex gråter eller reagerar på ett sätt som jag kan fundera på om hon vill så bör jag kanske fråga känns det okej. Hade det verkligen varit så konstigt?

Ett annat argument mot lagen är att det kommer leda till mer fokus på den utsatte. Något som för mej är en helt annan fråga och även osannolikt då redan allt fokus ligger på henne. Istället får rätten lära sej fokusera på det som är relevant i fallet och inte låta det vara ett hinder för nya starkare lagar.

Så ett sista ord till de män som är oroliga att oskyldigt bli fällda vill jag säga att inte oroa sej. Det finns inga typ av fall där vi som män är så skyddade som i sexualbrott. Det är sådan mikroskopiskt liten risk att vi åker dit att vi gott och väl kan dela med oss lite av vårt rättsliga skydd till kvinnan. Det känns väl okej? Är ni fortfarande rädda kan jag hålla er i handen när ni går in i rätten. 

Gotland blir PRIDE

Visby Nu är årets pridevecka här på Gotland och vi alla får chansen i att ta del i att visa att vi tycker att fler grupper i samhället ska få må lika bra som många av oss andra. De ska få känna sej inkluderade, accepterade, slippa mobbning, slippa hot och våld och allt det som de för något så privat som deras sexuella läggning blir utsatta för.

Om jag tänker mej in i att min lillebror skulle ha en läggning där männens omklädningsrum blir fel eftersom han i hjärtat är en kvinna och damernas blir fel eftersom han i kroppen är man. Jag tänker mej att han står utanför orolig och rädd för reaktioner när han väljer. Ensam utsatt och rädd för arga vargars blickar och glåpord som bränner i hjärtat ensam.

Det skulle krossa mitt hjärta att se honom stå där och jag antar att jag borde kunna känna samma empati för alla människor som i för oss så små val förmodligen får en klump i magen av ångest dagligen för vår okunskap och bristande förmåga att inkludera.

Så hatten av för prideveckan och underbart att det satsat så mycket även här på Gotland. För priderörelsen är ju något som verkligen gör skillnad. Vi ställer oss jämte den ensmamma personen som behöver oss.

Jag har ju själv aldrig begripit varför vissa känner sej hotade av andra sexuella läggningar. Jag kan förstå att okunskap kan få oss att göra saker vi själva inte förstår påverkar andra, men att bara rent hata någon för något vi inte ens har med att göra. Ja då blir det något vi andra faktiskt har med att göra och det känns på sin plats att offentligt visa sitt ställningstagande.

Sen hade jag velat se ett liknande engagemang även för barn/vuxna med diagnoser och psykisk sjukdom. De är ju fortfarande en grupp som vi på höjd medicinskt visar att vi står bakom. Det blev ju ännu mer tydligt för mej under den senaste sexualbrottsrättegången jag va på här på ön där mannens försvarsadvokaten använde diagnos hos ett barn som en förmildrande omständighet. För ras eller sexuell läggning hade han åtminstone inte idag direkt kunnat hävda som bidragande skäl för friande dom. Fast…kanske ska låta det vara osagt? 

Hur det än är så är pridefenomenet något superfint och alla tjänar på att va lite snälla och bry sej. Det kan inte skada eftersom homosexualitet idag är avskrivet som smittsamt sjukdomstillstånd i Sverige. Fast åker vi några mil österut så blir det smittsamt igen. Förhoppningsvis är det lättare att bota okunskap än en sjukdom så öppnar vi öronen lär vi bli något friskare.

”Jag är inte emot bögar, men de ska fan inte stöta på mej då smäller det”. Det är väl typ det vanligaste uttalandet jag hört av grabbar om andra homosexuella grabbar. Va inte så fega nu utan säg nej om det inte lockar för de homosexuella grabbarna lär väl vara lika bra som oss att ta ett nej så varför oroa er? #metoo

Namn: Kalle Fritz
Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare
Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com

Bloggar