Fokus på förövaren

Stockholm Efter att ha pratat med så många flickor/kvinnor har jag kommit till slutsatsen att jag är tacksam att jag inte är kvinna.

Män drabbas i högre utsträckning av våld på stan och vissa andra saker, men det står inte i närheten i proportion av den skiten kvinnan möts av. Våldet i hemmet, sexism och våldtäkter etc. Ett ofta dolt förtryck som finns över hela världen.

Jag tror att en av dom sakerna vi måste lyckas med är att byta fokus på skammen. Skammen behöver läggas på honom som våldtar och inte på offret. Men tyvärr är det inte så och resultatet är att skammen blir som ett lock som trycker ner kvinnan och skyddar mannen.

Det är ett system som finns över hela världen att mannen tar sej rätt att nyttja makt och våld för att trycka ner och få igenom sin lag.

Det är inte mitt ansvar som man att rätta andra män. Det är inget kollektivt ansvar som bara för att jag föds som man ska behöva bära. Inte mer än att det skulle vara mitt ansvar som människa att bry mej om en värld i krig eller svält. Inte heller mer än att en invandrare skulle ha större ansvar än en ”svensk” om en annan invandrare gör ett fel. Men jag kan och kanske borde jag ändå av egen vilja göra något åt det som är fel.

Jag själv jobbar ju i motvind när jag försöker förändra då synen idag är att jag är en vit machoman och helt fel person att ha en åsikt. Men tänk då på att det är i första han andra män jag vänder mej till. Unga förvirrade män som försöker hitta sin plats.

Min tro är att vi inte ser utanpå om en man är en liten råtta till våldtäktsman utan det kan lika gärna vara ingenjören med glasögon som macho-Johan på gymmet.

Problemet ligger i första hand hos mannen och det är där vi behöver hitta lösningen. På samma sätt som om vi ser ett problem inom en annan stor grupp. Vi män behöver uppfostra varandra och markera var vi står. Manlighet är inte att kränka en kvinna det är att respektera en kvinna och hennes rätt till sina egna kropp.

Att han inte skulle förstå ett nej är skitsnack då det märks tydligt om en kvinna vill eller inte. Kom igen nu sluta tramsa självklart märker man det på en bråkdels sekund. Även om hon skulle vara uppspikad på väggen, ber om smisk och annat som verkar modernt sen filmen ”Fifty shades of Grey” hade premiär så vet ALLA män om hon vill eller inte. Det märks på hennes blick, kroppsspråk och det märks såklart rent fysiskt.

Jag kan som man påverka folk i min närvaro med att markera min hållning, jag kan ingripa om jag ser något som känns fel, kan lära unga om respekt för kvinnans integritet och jag kan göra mycket annat som står i motsats till alla märkliga, vidriga, omanliga handlingar av egoism.

Vad jag också kan göra som bloggare är att plocka fram kvinnors historier så att dom inte blir bortglömda. Varje kvinna som utsätts är ett offer och mannen är förövaren. Kom ihåg att ingen skam ska ligga hos kvinnan. Som det ser ut idag så är helt sjukt det än är varje kvinna en hjälte som vågar trots vårt skamfulla misslyckade system. Ett system som totalt misslyckats med det som det egentligen skulle göra. Skipa rättvisa!

Här är en berättelse jag fick häromdagen av en ung kvinna vid namn My. En av galet många jag fått ta del av senaste tiden. Snälla förstå hur illa det är och hur viktigt det är att något görs.

My

1. Jag har blivit våldtagen av en svensk. Av en svensk? Ja det är sant! Ja och detta jävla rättssystemet är helt åt HELVETE. Christer som är min våldtäktsman sa till polisen. Att vi hade sex. Att han körde in sin kuk i min fitta. Ja och de gjorde han också. Så vi har ju haft sex MEN jag ville INTE. jag sa nej och knuffade bort honom. Och bad han sluta flera ggr om. Jag reste mig upp men han knuffade ner mig igen. Han lyssnade inte på mitt NEJ. Han ville liksom inte ta det. Jag har svaga minnesluckor av händelsen. Orden som ibland kan spöka i mitt huvud är många men en mening minns jag så väl. Konstigt nog. "Äter du p-piller" med gråten i min hals hör jag mig själv svara " vadå da? Nä de gör jag inte " han drar ut den och jag känner mig som den äckligaste person i världen. Jag har ont och känner mig spräckt. Sönder knullad. Förstörd. Jag finns inte mer. Han tog en del av mig och försvann. Så det var inte på bådas villkor. Och vad kallas det då? Jo våldtäkt!! Jag fattade inte de då och inte efter 6 månader heller. Men jag kämpade. Det polisen gjorde sen va att lägga ner det för att de fanns "inga bevis." Men okej vadå inga bevis. " inga bevis på att vi haft sex?" Jo Men inte att jag INTE ville. För då hade jag rivit honom bitit eller dragit i håret. Fram och tillbaka hos polisen. Min våldtäktsman i häktet. Känslan att Inte våga gå ut på dagen. För att då kunde ju " dom andra" som va på hans sida se mig. Och vad skulle dom göra med mig då? Jag hade aldrig kunnat försvara mig. Eftersom det nu (då) inte fanns något längre kvar att ta ifrån mig. Enligt brottsofferjouren hade jag just vid de ögonblicket den stunden den största mardömen i mitt livs historia hamnat i chock. Tack vare all drama med slagen. Kränkt. Varit med om inbrott. Mobbning i alla år och Utfrysning. Och hotad för livet. Och nu våldtäkt. " ja det är inte konstigt att kroppen stänger av och hamnar i chock. Ja nä men de är klart att jag ville bli våldtagen också. Det var ju de som fattades. Jag gjorde motstånd men han va för stark och jag chockad och svag. 2. Men va lugn det är inte bara detta utan jag har blivit antastad också. redan i 2-3 klass av utländska. Och senare genom åren. Där Jag också självklart sagt likadant att dom ska sluta. Men nej. Fick sluta på min praktik t.ex. för att slippa det. Där han en turkisk kille gned sig mor mig när han skulle gå förbi mig i köket på cafét. Att vi som offer ska behöva inte bara bli utsatta för själva dådet (eller hur man säger) själv händelsen OCH leva med det efteråt. Utan vi ska behöva leva med att vi (jag) ska behöva flytta oss (på mig). När de är han i denna situation som ska bli av med händer och fötter. Ihopsydd mun. O.s.v. för de är så det känns. Jag ville inte och klarade inte av ta i mig själv efter våldtäkten. Klarade inte av att tvätta mig själv. Idag är jag anti rött och babyblå. (Ljusblått) och massa mer saker som är svåra än idag efter ca 5 år. Men sen kan jag vara ett levande tex. På att Jag är inte sexmissbrukare. Jag tog inte mitt liv även om jag har försökt flera ggr under mitt livs gång. För de sa dom hos brottsofferjouren att man kunde b.la bli. Men jag är tacksam att jag lever även om jag än idag kämpar med mina ätstörningarna, självskadebeteende. jag kan ha sex även om det ibland/ganska ofta kommer upp känslan ögonblicket som att de skulle vara han igen . Som att jag är där igen o blir våldtagen. Och att jag drömmer mardrömmar. Men vi kvinnor. Måste hålla ihop. Streck på dig. Jag vet att det är svårt. Men du är inte ensam. Jag finns där. Det låter jätte fel och dumt. Men Jag är en stolt psykiskt och fysiskt misshandlad tjej på 28 år idag 2017.

Massa kramar och kärlek till alla orättvist behandlade därute och massa förakt och skambeläggande till er s.k. män som någonstans på vägen gick vilse i sin manlighet.

Förortsfeministen

Visby Idag hade jag ett mycket intressant samtal med en person angående frågan med burkinin och polisernas agerande i Frankrike. Självklart blev jag precis som de flesta andra berörd av bilderna. Men nyfiken som jag är så var jag ju tvungen att prata med någon som varken är en vit kränkt man från högern eller en vit kränkt kvinna från Södermalm.

Jag själv är i grunden tveksam till förbud till burkini, burka eller vad det nu må vara. Jag tror helt enkelt att det är fel väg att gå. Men det är vad jag tror och jag är uppväxt med hyfsat stor frihet både som man, svensk och rätt stora muskler. 

Som samhällsdebattör känner jag ändå att jag måste ta ställning i frågan i varje fall på något sätt. Så vill börja med att säga att jag är för burkinin. Jag är för burkinin så länge mannen också solidariskt klär sej i den på stranden med kvinnan. För visst måste det vara skönare att ha bikini eller vara topless, så det borde ju vara rättvist. Jag är för burkinin om mannen, mamman, pappan, brodern, släktingar, vänner och andra accepterar att kvinnan väljer att ta av sej den. Att det sker utan protester, utan utfrysning, fördömande eller värre. 

För visst förutsätter vi att flickan som gör valet har samma förutsättningar som oss andra. För mej får flickor, pojkar eller vad vi nu identifierar oss som klä sej hur vi vill. Dock blir det en fråga om något annat när begrepp som hederskultur kommer in i bilden vare sej den är från islam, någon kristen sekt eller kanske en svartsjuk pojkvän(eller flickvän).

Sara Mohammad är verksamhetsansvarig för riksorganisationen GAPF som arbetar mot hedersvåld. En organisation som startade till minne av Sveriges mest uppmärksammade fall utav hedersmord på Fadime och Pela. Två unga starka kvinnor som försökte bryta sej loss och gå sin egen väg. Tyvärr kunde samhället inte skydda dom. Vi misslyckades.

Jag inleder samtalet med min tes att främlingsfientliga krafter har kapat och skaffat sej ett monopol i många frågor som berör integrationen. Vänstern svarar upp med att förneka allt utan undantag i princip. Något som enligt mej gör arbetet med integration svårt eftersom vi inte med ett öppet sinnelag ser klart i alla frågor. Pajkastningen stärker båda sidors svartvita bild av problematiken och förnekar samtidigt möjligheterna trots många gånger de godaste intentioner.  

När jag säger att jag upplever att vi är på väg ett steg tillbaka i frågan svarar Sara med att det snarare är sju steg bakåt. Hon säger att de känner sej svikna av politiker och media som lyser med sin frånvaro i frågan. Inget politiskt parti alls har vågat ta en klar ställning, utan enbart vissa enskilda politiker har vågat agera. Att vanliga människor har okunskap kan hon förstå, men våra politiker och media borde veta bättre.

Hon berättar också om vad hon kallar för förortsfeministen. Kvinnan som reser sej mot de skäggiga gubbarna som gömmer sej bakom religionen. En uppkäftig självständig kvinna som bryter mot starka krafter i motvind. Hon blir bespottad och kallad hora. Ofta beskylls de kvinnor som bryter mot hederskulturen som någon form av rasister då de vågar ifrågasätta den egna kulturen.

För henne handlar det inte om en religion då kristendomen för 1000 år sen gjorde samma sak, utifrån texterna. Det står omoderna saker i alla religiösa texter menar hon. Inte behöver man tillämpa allt i texterna. I slutänden handlar det om att kontrollera kvinnans kön, tro inte något annat.

Kvinnor stenas, får frätande syra på sej eller piskas vilket resulterar i världens tystnad. För henne är det hyckleri hur vi istället gör en världsnyhet av bilden med kvinnan i burkinin. Som att burkinin skulle vara en symbol för frihet. För henne är burkinin en symbol för kvinnoförtryck. 

Saudiarabien som är ett så rikt land är för henne ett exempel på att det handlar om andra krafter än fattigdom. Vi vill gärna trycka på att får vi bort fattigdomen så försvinner hederskulturen. Men hon menar på att det till stor del handlar om andra krafter än det.

Idag är det i vissa länder inte tillräckligt med den lilla strimman man ser ut genom burkan, utan det är även på gång att täcka ena ögat. Vad säger detta egentligen?

Det märks när jag talar med henne att hon brinner för frågan och känner en enorm frustration över situationen idag.

Det är tufft att vara kvinna i Sverige många gånger, det kan jag utan tvekan hålla med om. Men förortsfeministen måste nog vara den som står allra längst ner. Hon har ju i princip ingen på sin sida.

Hon berättar om Olof Palmes tal om vikten av kvinnans frigörelse. Hur hon ser att samhället för många kvinnor hade varit bättre om vi faktiskt följt Palmes principer. Jag lyssnar på klippet och visst är det så att han gör det så enkelt och klart i sitt tal vad det faktiskt handlar om. Han må ha varit klumpig i mångas öron, men han sa vad han tyckte och krånglade inte till det med massa moderna politikerretorik.

 

https://www.youtube.com/watch?v=-2mt9eszmHo

Impad av alla lärare

Precis där jag själv vill vara Jag funderar lite på hur det är att vara lärare idag. Elevers rättigheter, friheter att forma och vara delaktig i skolan på olika nivåer i smått som stort. Demokrati. Bra, men är allt bra i det? 

Elever som har diagnoser som ska passa in i dessa demokratiska processer, hur går det? Något som alla nog har begripit idag är att barn med ADHD har stort behov av att ha ett tydligt ramverk och kunna förutsäga vad som ska hända. Något som går ganska dåligt ihop med hur skolan ser ut idag. Måste vara jättetufft för en lärare att möta detta och försöka få ihop de olika barnens behov. 

Men skolan passar ju förvisso bra med den allmänna synen vi har på samhället om individualism och självförverkligande.

För oss som jobbar med ”struliga” ungdomar möter vi lite samma sak. Socialstyrelsen har ungefär samma riktlinjer kring ungdomar och deras rätt till mobiler, uttrycka sej fritt/respektlöst, delaktighet mm. Rättigheter som visserligen känns bra för de unga i stunden, men samtidigt gör det svårt för oss som jobbar med dom samt ofta bara hjälper den unga att få rätten att sabba sitt liv.

Jag gör som jag ofta gör när jag vill ha svar på vissa frågor och vill ha lite sunt förnuft. Jag ringer mormor och frågar henne hur skolan var förut, om det var bättre förr. Mormor är en stark kvinna med skinn på näsan och säger precis vad hon tycker.

Hon berättar att det var disciplin i skolan och att det aldrig var något stök. Lärarna hade ett stort mandat på gott och ont. Hon hade under ett par år i mellanstadiet en lärare som var mycket elak och gjorde livet tufft för henne och det fanns ingen möjlighet att klaga. Men när hon fick nya lärare som såg henne förändrades allt. Men disciplinen fanns där och hon tycker att skolan var mycket bra, även om det fanns avarter i form av dåliga lärare.

Hon menar på att ökningen av diagnoser idag till viss del består i att vår skolform passar dåligt för just dessa elever. Det är gränslöst och barn mår dåligt av det. Mormor anser att det idag i hela samhället saknas ett gemensamt ansvar. Folk kastar cigaretter på gatan, ingen bryr sej. Hon pratar om gäng i Göteborg och saker som inte existerade på hennes tid. Hon är orolig vart samhället är på väg.

Men det måste börja tidigt i skolan om de ska kunna lära sej. Hon har idéer att folk som går på bidrag kunde t.ex. hjälpa till att plocka upp cigaretter på gatan eller andra jobb och bidra till samhällsnyttan. Det finns behov och vi har resurser så att de får känna sej behövda och göra nytta. Detta gäller såväl invandrare som kanske väntar uppehållstillstånd som svenskar. Få inte panik nu att mormor säger såhär hon är ju trots allt 84 år och från en annan generation.

Så tänker min mormor. Jag tror att skolan på många sätt var bra förut, men det fanns mycket dåligt. Idag är vi åtminstone snälla mot barnen, men kanske lite för ”snälla”. Lärarna kanske skulle få lite mer mandat genom strukturen och att det inte ska bygga enbart på personliga egenskaper utan ett stabilt regelverk. I rätten till demokrati måste det också ingå ett ansvar och att också få lära sej ta hänsyn till andra, så tycker jag. Så kanske lite mer av det som var förr kombinerat med det vi har idag. Ta bort det dåliga och lägg till det bra. Behöver kanske inte vara antingen eller?

Jag själv hade en extremt tuff lärare i högstadiet som var gammal brottare och boxare. En grottman skulle kanske någon säga. Trots att min klass bestod av uteslutande skolans stökigaste elever, så hade vi en enorm respekt för honom.  Han hade hjärta och var tuff i en kombination. En klass full med små busgrabbar ala ADHD som satt fogligt på sina stolar. Han satte gränser och det fungerande, men jag är säker på att få andra lärare hade hans förmågor. En skola behöver nog bygga på en stark organisation som kan hantera det vi har idag snarare än på individen.

Lasse min gamla lärare har betytt enormt för så många elever. Sista gången jag träffade honom var på en begravning för en av hans gamla elever, som blev mördad i Göteborg för några år sen. Jag tror han förstod allvaret i hans arbete.

Som Emerich Roth (överlevare från flertalet koncentrationsläger)säger är skolan den enda plats som kan hjälpa och fostra eleven när familjen inte räcker till.

Nu mobbas vi inte i höst va?

Visby Det var tidigt tidigt 90-tal och jag gick över skolgården där det var stojigt och massa aktivitet. Jag går med en vän samtidigt som vi möter en flicka. Tjejen ifråga har ett litet ”annorlunda(jo vi har ju en ganska snäv bild om hur vi ska vara)” utseende, vilket min vän och många andra brukade skoja om. Han ropar en ramsa till henne om hennes utseende, som tydligen ska vara rolig. Jag ser hur hon i vad som ser ut som förnedring och skam böjer ner sin blick. För mej känns det som kroppen ska sprängas inifrån. Jag vill säga till min vän, men antar att jag tappar fattningen och går bara därifrån med honom.

Jag var precis som min vän respekterad i skolan och ingen satte sej på mej, så visst hade jag kunnat säga ifrån. Känslan jag fick av händelsen har följt med mej genom åren. Den har faktiskt inte avtagit ett smack. Varje gång jag tänker på situationen tänker jag på hur det kändes för henne. En ung tjej som precis som alla andra vill passa in. Särskilt i den känslig åldern och att då möta den typen av förnedrande bekräftelse, måste ha tagit. Fan att jag inte sa ifrån!

Nu börjar snart skolan igen för eleverna här på Gotland. Jag undrar hur många som blir utsatta för mobbning. Hur ser deras tid i skolan ut och hur är förväntningarna inför vad som kommer?

Något jag lärt mej är att den bistra verkligheten fortfarande kan se ganska illa ut. Vi har mål och handlingsplaner, men i många fall så kan det ändå få fortgår elakheter.

För mej är känslan av att ett barn sitter själv på skolgården utan vänner tillräckligt illa. Men att barnet/ungdomen sen blir retad och nedtryckt är något jag vägrar acceptera.

Att blunda är för mej detsamma som att deltaga faktiskt. Oftast så tror jag det är en fråga om attityd att inte lägga sej i kombinerat med konflikträdsla. Helt övertygad att det förstärks av vårt individualistiska tänk generellt i samhället. Omtanke, generositet och lite tåga borde sättas högre på agendan i normen. Lite mindre JAG, äga strunta i andra.

Ett förslag är att skicka ert barn som är utsatt till en kamsportklubb. Det ligger i kampsportens natur att den man är utanför klubben glöms bort på mattan och man får chansen att träna för uppbyggnad både själslig och fysisk. Redo att möta verkligheten med ett stärkt självförtroende. Finns massa klubbar som drar igång nybörjarträning nu i slutet av sommaren. Blir ju samtidigt fin motion och det är ju inte alla som trivs i de traditionella idrotterna. 

Självklart borde det inte ligga hos det utsatte att lära sej hantera sura vindar, men det är väl knappast någon nyhet att samhällets skyddsmekanismer brister.

Till er som mobbar, lägg av! Till oss som göder mobbaren med sin tystnad, säg ifrån. En liten handling, men det kan betyda allt för det utsatte och oss själva.

(Det går bra att maila mej om ni är nyfikna på kampsport eller vill ha tips för kanske ert barn/ungdom om vad som kan passa i form av klubb och stil)

Kram till alla

Livsfarlig kapitalism

Nära Dubbes grav Idag åkte jag hem från ett jobb efter två dygn på ett ungdomshem. Det har varit två givande dygn med galet mycket skämtande och även en del allvar.

Att arbeta med målgruppen ”ungdomar på vift” är sällan ett slätstruket vanligt jobb. När man åker från jobbet och fått kramarna som man nästan alltid får av ungdomarna, så är det lite blandade känslor. Såklart är det skönt att vara ledig, men samtidigt så tänker man på ungdomarna. Kan givetvis inte gå in mer specifikt kring jobbet av hänsyn till ungdomarna och såklart tystnadsplikten. Så det jag pratar om här är en generell beskrivning.

Medparten av de som placeras unga, kommer komma ut och falla tillbaka igen. Det är helt enkelt så att det krävs så enormt mycket för att bryta det negativa. När jag pratar om negativt så är det ur vårt perspektiv. För ungdomarna är det negativa det mest logiska valet, då det erbjuder identitet och lindring. Särskilt kortsiktigt. Tänk dej själv att du hänger på kanten av en klippa, ja då hade du också varit beredd att ta till drastiska medel för att överleva. Visst tänker man nog kortsiktigt i det läget också.

Från området där jag själv växte upp så slutade det illa för medparten av mina vänner. Ungefär en av tre är döda och i oftast av överdos, mord eller andra onaturliga orsaker. Resten åker ut och in på fängelse eller institutioner och jo det är sorgliga livsöden. Även med massa pengar och makt så slutar det alltid illa. Farligare gäng, dummare droger, en skuld, polisen ellert vad den nu må vara. En efter en hamnar dom under jorden och jag har svårt att tänka mej att det var deras tanke som barn och ungdomar när de rände runt och sökte kickar och gemenskap.

Det var mycket få som lyckades integreras i samhället. För jo det är just integration ungdomarna behöver, då de står långt utanför samhället och har gjort så ända sen de var barn och försökte begripa skolan med sina diagnoser och tunga väskor.

(Förtydligande integration i detta fallet syftar på utanförskap inte integration av invandrare, men det kanske ni hajade)

Varje krona som läggs på vården av dessa ungdomar borde få gå till just det de är avsedda för. Hög bemanning av personal, utbildning, god arbetsmiljö och kvalitet. Men tyvärr idag så nöjer vi oss med att några lagens minsta krav ska uppfyllas och lite papper ligger på sin plats. Det är ett bedrägeri och det kostar både samhället ekonomiskt och människor enormt mycket i form av lidande. Det duger inte med tillräckligt bra, utan det kommer krävas mer.

Chansen att det går bra är såpass liten att det inte finns utrymme för girighet, det går inte ihop. För just den den kronan kan betyda att tre kan räddas istället för två. Den kronan kan ju läggas på att göra det ännu lite bättre. Det ska ju också tilläggas att de flesta hem är, nja minst sagt optimala.

Många gånger drivs ungdomshemmen av personal på golvet som går på knäna och offrar allt för ungdomarna. Idealister som drivs av omtanke och såklart optimala att mjölka tills de är utbrända. Bara där klingar det lite illa ur ett hållbart samhällsperspektiv va? Arbetsmiljö och kvalitet hänger ihop och det är dumt och ineffektivt att offra det ena för det andra. 

Istället borde de tänka långsiktigt, satsa på personalen och verka för den absolut bästa vården. Långsiktighet och hållbarhet där resultatet är ungdomar som kliver ur sina märkta gravar och tar steget ut i det stora Vi.

Vi begriper inte ett jäkla skit om vad alla dessa ungdomar behöver, ändå är det så otroligt grundläggande och enkelt. Vi behöver ställa oss upp och titta ned på spelplanen och sluta krångla till det.

Ida en stark 16 åring

Göteborg, Utby(Miriam Bryants barndomshem) Min blogg idag handlar om en skön ung tjej i Visby, som jag kommit i kontakt med i lite olika sammanhang. Vi har bland annat tränat gym tillsammans där hon har briljerat med sin kämpaglöd. En tjej med en hög integritet och många kloka tankar.

Ida är 16 år och börjar i nionde klass till hösten. Hon tycker om att pyssla med data, lyssna på musik och sjunga, tränar och massa annat. Träningen handlar för henne om att gå ner lite i vikt, ha kul och lite allmänt för hälsan.

Vad som är uppenbart är att hon sitter i rullstol, men för henne är det viktigt att inte vara annorlunda. Kanske självklart, men inte alltid så lätt. Vissa saker är ofrånkomliga och skiljer sej rent praktiskt för henne gentemot många andra, som att hon har assistenter med sej.

Hon möter praktiska hinder i vardagen lite överallt, men mycket för henne bygger på en inställning att hitta lösningar. Det är bara en fråga om hur det ska lösas, även om hon berättar att hon tröttnar på det ibland. Särskilt då bl.a. vissa butiker är dåligt anpassade. Hon har exempel på butiker i Visby, men väljer att inte hänga ut dem trots att jag propsar på det. Hon är övertygad om att i de flesta fallen handlar det mest om okunskap. 

Ida kan ibland tycka att det är lite väl mycket fokus på hennes rullstol. Hon är ju en tjej som vem som helst, bara lite andra förutsättningar.

I hennes tidigare skolor har det fungerat sämre än skolan hon går idag. Ofta var det brist på tålamod från lärarnas sida och hon kände sej lite minimerad. Många gånger hade det kunnat fungera bättre bara lärarna hade tänkt till lite och haft med hennes behov lite mer i planeringen. Små enkla saker kan underlätta avsevärt. Vi pratar lite om likheter mellan hennes situation och andra unga med t.ex. adhd, där anpassningar till individens behov missas i skolan.

Det skiljer en hel del mellan vilka lärare hon har, även i skolan hon går i idag. Vissa har lättare än andra att möta henne i hennes behov. Kunskap och planering är otroligt viktigt.

Dock anser hon att Sverige har blivit bättre på att se varje individ. Särskilt om man jämför med andra länder. Hon har ju upplevt en del tokigt när hon varit utomlands.

Ida har en positiv inställning till framtiden, samtidigt som hon har en viss oro för hur det ska gå. Att hon får stöd och assistans i framtiden är nödvändigt. Men trots detta ser att hon kanske inte kommer behöva hjälp i samma utsträckning hela livet, då hon blir äldre och mer självständig.

Helst vill hon jobba med barn inom förskola eller något med djur som hundar kanske. Hon hade gärna blivit veterinär, men tror det blir för svårt med tanke på sin situation. Här påpekar jag för henne att hon har lång tid på sej. 

Ida är en skön tjej med många talanger, det märks. Hon är förnuftig och har väldigt mycket att dela med sej av. Hon har lite egna tankar på att kanske starta en egen blogg. Något jag hoppas blir av, om hon vill. Bra med lite unga friska åsikter som kan berika gammal okunskap.

Lycka till Ida, vi hörs och jobbar vidare på vårt grymma träningsprogram.

 

Namn: Kalle Fritz
Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare
Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com

Bloggar