Almedalen 2017

Visby Jag har känt några dagar att jag vill skriva något om NMRs planerade deltagande under Almedalsveckan. Men då frågan är så glödhet och jag har så mycket åsikter kring det så väljer jag att ta kontakt med en annan person för att få hans åsikt kring det hela.

Det kan alltid vara skönt att lyssna på en äldre människa och vila sin ungdomliga iver något. Även om mina 39 år har hunnit snappa upp en del erfarenhet så har även jag en del lärdom kvar, tro det eller ej.

Emerich Roth som knappast behöver någon övrig presentation på Gotland är trött efter en resa och med en viss ålder så kan man ju förstå det. Det var längesedan jag pratade med honom, men det kändes kul då han lät pigg och närvarande trots dålig sömn och en viss ålderdom.

Jag åkte ju själv på ett stipendie av Emerich för några år sen, vilket kändes både kul och lite märkligt för en gammal buse som mej. Men jag fick väl lita på att deras bedömning var någorlunda okej så att jag kunde godkänna utmärkelsen. 

När jag lyssnar på honom så känner jag instinktivt av hans erfarenhet och han når mitt inre bara genom att öppna sin mun. Det är verkligen märkligt och jag kan inte riktigt förstå det. Han pratar med en sådan erfarenhet och sanning att det inte går att värja sej. Han snappar upp det lilla äkta barnet inom mej och det är inte svårt att se varför han kan nå de hatande grabbarna.

Jag berättar för honom om NMR och beskriver dom som nationalsocialistisk organisation eller vad man också kan kalla nynazister. Men Emerich vägrar direkt den beskrivningen och förklarar att det är fel. Han säger att ”de kan inte ens stava till ordet nazist, och att kalla dem vid det namnet ger dom direkt en form av legitimitet”.

Vad han istället vill beskriva dom som och det han tycker är relevant är vilka dom är som personer. De är pojkar som saknat närvaron av en pappa. De är pojkar som faller in i droger och kriminalitet, vilket han menar är gemensamma nämnare och snarare det vi behöver prata om. Det är ingen slump att det är barnet som saknade kärleken som söker sej till de destruktiva tillhörigheterna.

Jag vet själv med mej både av egen erfarenhet, mina gamla vänner och även när jag jobbat att mönstret är alltid detsamma.

Jag själv växte upp utan någon riktig fadersgestalt och det är ett under att jag själv är där jag är idag. Trots ett galet liv av ständig sökan efter spänning var kampsporten och annan träning något som höll mej på banan. Jag hittade mitt eget kall på en mycket slingrig väg.

Har man inte fadersgestalten(även om det inte anses pk att skriva så idag) så söker man den någon annanstans.

Men för de flesta av mina gamla vänner där det kunde räknas in skinheads, kriminella invandrare, vänsterextremister eller gängmedlemmar som utåt sett av samhället bedömdes som helt olika grupper. Var likheterna alltid genomgående i grunden även om man inte såg det då.

En vänsteraktivist kan älska att hata den som hatar och jag såg redan i ungdomen hur nära ”nazisten” stod den ”extrema” vänsteraktivisten. Faktum var att vissa till och med gick från den ena gruppen till den andra.

Det var inte kärleken till andra människor som drev vänsteraktivisten till hatet utan det var ”kärleken” till hatet som drev. Hat är hat, men i olika fina förpackningar bara.

Det är så otroligt enkelt, men ändå pratar vi bara om symptomen istället för vad det egentligen handlar om.

Om någon har låt säga Klamydia så kan man ju behandla att det svider vid toabesök, men helt säkert bättre att fokusera grundproblemet inte symptomen och ge lite pencilin. Annars blir det ju ett evigt medicinerande utan något bra resultat(utan att jag nu vet så mycket om klamydia).

Hittar man inte sitt kall eller sitt uppdrag så söker man det på andra platser. Emerich fick de hatande grabbarna att göra goda gärningar till sitt kall och mission. De längtar efter att få ett uppdrag och en tillhörighet.

För som han säger så ger han dom en riktig förklaring som de inners inne vet är rätt. Det är det som kan nå dom. Han gillar inte det dom gjort men han hatar dom inte ändå utan ger dom kärlek.

Han menar att media har ett enormt viktigt uppdrag idag att skriva utifrån verkligheten om sanningen för att saker ska kunna förändras. Det är en erfarenhet han med åren förstått är så enormt viktigt, medians roll. Det som skrivs ska bygga på fakta och verkligheten för det är enbart det som når människor i grunden.

Jag är för yttrandefrihet "men!"  

Min egna syn på det hela är att jag har svårt att se vad en organisation som NMR ska kunna uppnå på Almedalsveckan. Då de står för något som är helt oförenligt med vad veckan handlar om.

Aldrig någonsin vad jag vet har något som helst land effektivt lyckats med att tömma ett land på en redan etablerad folkgrupp eller ras utan att det slutar i folkmord. Att tro att de skulle vara genomförbart idag är ju helt orimligt.

Så för mej blir det lite som att visa skräckfilm på en barnfilmsfestival. Det är helt enkelt fel forum för det. Vill de få fram sitt budskap så finns det såklart andra lämpligare tillställningar, eller?

Kram till alla, även er "nazister"

Nu får det vara nog!

Göteborg city Ja nu får det vara nog! Problemet med ofredande och övergrepp har alltid funnits, ingen nyhet. Det är något vi måste få upp på agendan och ta uti med, verkar vara en nyhet. Men det som sker just nu är ytterligare ett problem vi kan lägga på toppen av det isberget. Dra upp era huvuden ur sanden nu, det börjar ju bli fånigt.

Tafsande och våldtäkter har fullständigt skjutit i toppen. Jag jobbar själv på krogen som entrevärd och ser vad som sker där. Jag har jobbat på ungdomsgård och även sett det där. Det är ett problem vi måste ta itu med. 

Män, pojkar tar sej friheter som sätter spår i flickor kvinnor, många gånger livet ut. Det är allvarligt.

Det är upp till politiker att agera och alla berörda parter som jobbar i miljöer där problemet kommer upp och har chansen att påverka. Självklart borde alla bidraga, men ska det hända något krävs det handling även uppifrån. 

Det ska inte bli en fråga om vänster eller höger där vi gör problemet till något annat än vad det är. Identifiera problematiken och handla. Det är en fråga om medmänsklighet där alla tjänar på att det upphör.

Flickors rätt till sin egna kropp och integritet ska inte bli ett politiskt slagträ, utan släpp ert ego och gör rätt!

Jag förväntar mej att någon hjälte inom den gotländska politiken tar tag i det hela och visar på vanligt enkelt vackert förnuft. Enkla poäng, men väl behövligt.

 

Kärlek till alla, bästa medicinen mot elakhet.

Amanda kvinnojour

Visby Idag gjorde jag ett besök på kvinnojouren Amanda i Visby. Jag träffar Ewa som vart med enda sen starten 1985 där hon hela tiden suttit i jouren och även varit deras ordförande i 25 år. Så det är en erfaren kvinna som lagt ner mycket tid på verksamheten. Något hon gjort för att göra gott och helt ideellt.

Kvinnojouren var till en början ansluten till Roks, men då de inte accepterade män som medlemmar så valde de efter en omröstning att gå ur och vara helt fristående. Senare anslöt de sej till Unizon som hade en annan syn som delade deras syn på ett bättre sätt.

Verksamheten erbjuder stöd och skyddat boende för kvinnor och barn som blivit misshandlade, utsätts för övergrepp eller far illa på annat sätt.

Stödet kan vara i form av ett anonymt samtal, men det kan också sträcka sej till boende i lägenhet på hemlig adress. Ofta så hjälper jouren till med mycket praktiskt och finns med genom hela processen när det behövs. Det kan handla om köra barn till skola, vara stöd vid rättegång eller vad situationen kräver.

De har 68 stödmedlemmar, men i nuläget enbart fem som är aktiva volontärer i jouren. Givetvis är det för få personer och de är i akut behov av mer hjälp. Det är en sådan viktig verksamhet och Ewa berättar att de får så otroligt mycket tillbaka.

Kommunen har detta året dragit ner på stödet till verksamheten på grund av besparingar, så det är magert i kassan. Men Ewa berättar att trots detta är det ändå absolut mer engagemang de behöver, även om ekonomiskt stöd såklart också är en förutsättning.

Problemet de möter med våld i nära relationer är väldigt stort och framförallt så är det ett mycket stort mörkertal. Det ligger i problematikens natur att det sker bakom stängda dörrar.

Kvinnorna som söker hjälp är i alla åldrar från ungdomar till personer i 80-års åldern. Men på senare tid har det blivit fler mycket yngre kvinnor runt 20 år.

Hon är mycket noga med att de aldrig tar namn på någon som ringer. De söker heller aldrig upp någon, så det är upp till den som behöver hjälp vad de vill göra av kontakten och vilken hjälp de själva vill ha. Det enda de gör är att skriva upp t.ex. ”kvinna med barn har ringt”, så att de själva kan ha koll vid överlämning mellan volontärer.

När jag frågar henne om hon vill säga något till en kvinna som är i behov av hjälp därute så säger hon kort och bestämt -Vi finns, det är bara att ringa.

När jag lämnar jouren så känner jag mej mycket nöjd med samtalet. Jag har lärt mej en del och Ewa har gett mej en del hopp i frågan. Men det behövs hjälp och engagemang, så hör av er till jouren om ni vill hjälpa till.

Till de män som slår(självklart de få kvinnor med), så är jag med och driver en kampsportklubb på ön. Kom förbi och testa, det är så mycket mer givande när ni möter någon som istället kan utveckla er och få er att växa som person. Att trycka ner någon mot dennes vilja och utöva makt är en illusion av att ha kontroll och vara stark. Bamse är stark och rättvis, han skulle väl aldrig slå Brummelisa?

Behöver du hjälp eller vill hjälpa till:

Torsdagar 18-20 på telefon 0489-21 29 00

Övriga tider 0730-49 29 01

Du kan även skicka e-post/mail till oss på adressen:

amanda@kvinnojouren-gotland.se

Sopa det inte under mattan!

I tryggheten

Idag är jag och träffar en vän Jeanine på Kupan i Visby, för ett samtal om hennes bakgrund. Skälet till mötet är att jag själv är nyfiken av mej och tycker det är viktigt att olika människors historia får komma fram.

Jeanine bor med sin familj i Visby och jobbar som undersköterska inom vården. En utbildning hon gått i Sverige. Det är ett utåt sett normalt liv, men det har sett annorlunda ut för några år sen innan hon kom till Sverige.

Hon kommer ursprungligen från Burundi ett land som bl.a. drabbades av inbördeskrig 1993 och kanske mer känt genom Rwanda, men dock samma konflikt bara mindre uppmärksammad.

Jeanine jobbade med mödravård i Burundi då det var lugnare perioder och har alltid haft ett intresse att jobba med människor.

När hon var yngre var hon mycket intresserad av hälsa och idrott, men det var svårt som kvinna att få utöva idrott. Det var män som ansågs lämpliga för idrott och familjen satsade på pojkarna.

Det har alltid varit oroligt i Burundi, även efter inbördeskriget som efter 2005 officiellt anses ha upphört. Har det inte varit fullt inbördeskrig har det handlat om förföljelse på individnivå och ofta haft politiska motiv.

Efter att hennes man blev obekväm och utpekad som upprorsman, då han verkade för demokrati och rättvisa efter kriget fick familjen fly från landet. Detta trots att Burundi sades vara en demokrati.

Till skillnad från Rwanda var det få som blev åtalade för krigsbrott och många av dem fick viktiga politiska poster. Det betyder att Burundi aldrig fick samma chans som Rwanda att gå vidare och utvecklas i en demokratisk riktning.

I Sverige byggde familjen upp sitt liv och var alla engagerade av att jobba för demokrati och utveckling i Burundi och även integration i Sverige.

Hon berättar att även om livet går vidare i Sverige så glömmer man aldrig vad som hänt. Utåt verkar man glad, men efter allt man upplevt går det inte att glömma. Förlora sin familj, vänner och ofta se de dödas framför sina ögon går inte att glömma.

Som kvinna är det väldigt tufft i krig då man är den som står barnet närmst och måste hantera barnets rädsla samtidigt som sina egna.

Men nu har saker har förändrats och det är mycket instabilt i Burundi igen. Presidenten sitter kvar på sin plats i strid med de regler som sattes upp för att landet ska utvecklas demokratiskt. Det beslutades att en president inte fick sitta mer än två mandatperioder, men Nkurunziza presidenten har genom något som kan liknas en egen konstruktion av systemet beslutat att ställa upp i val igen då han anser att tidigare period inte räknas.

Jeanine berättar att alla får information från alla håll därnere om vad som sker. Människor registreras, de försvinner och det som sägs offentligt är ett spel för galleriet. Regimen får folk att tystas och frågas de ut så säger de att allt är bra av rädsla för vad som ska hända. Fängelserna är överfulla av människor som anses obekväma på ett eller annat sätt.

Under vårt samtal märker jag vilken ilska hon bär på av det som sker idag. Det är en maktlöshet och frustration av att det återigen upprepas samma grymheter och brist på rättvisa. Gamla oläkta sår går upp igen och pengar används för att locka till handlingar som vi kunde hoppas var historia i landet.

Hon berättar att det situationen inte uppmärksammas rättvist i våra medier idag. Det var en liten period det uppmärksammades, men hon upplever att det är som locket lagts på idag. Men det behövs hjälp, människor behöver skyddas därnere nu. Situationen behöver uppmärksammas och vi måste påverka politiker att agera.

När jag googlar på Burundi dyker det direkt upp information från Amnesty om misstänka massgravar som syns på satellitbilder och stämmer väl överens om vittnesuppgifter. För mej låter det väldigt illa och obehagligt. Hur känns det inte då för de människor som upplevt krigets fasa och ser hur historian upprepar sej.

Vill vi få stopp på flyktingströmmar bör vi verka för fred och demokrati, istället för att sälja vapen och flörta med stormakterna. Vi kanske bör fråga oss om det faktiskt finns ett genuint intresse att faktiskt få stopp på krigen och hur vi själva är delaktiga. Att säga att vi tror på fred räcker inte, det är handling som räknas. För få krig utkämpas idag där landet själv skapat konflikten. Det är gamla kolonialmaktens efterspel, USA/Sovjetunionen, dagens stormakters schackspel som utspelas på mindre spelplaner.

Jag hoppas att våra gotländska politiker tar sej tid att lyssna på kvinnor som Jeanine och inser att det är dålig hållbarhet i att blunda för omvärlden. Det svider i form av mänskligt lidande såväl som ekonomiskt.

En kram till Jeanine för att hon vågar och klarar prata om vad som faktiskt sker.

En klassiker

Visby Häromdagen pratade jag med en vän som berättade att hennes dotter varit utsatt för upprepade sexuella kränkningar av skolkamrater. Detta trots att mamman upprepade gånger kontaktat rektorn på den gotländska skolan. Total handlingsförlaman blev resultatet. För mej framstår det som helt galet och väldigt märkligt.

Men hur var det nu på min egna skoltid om jag tänker efter?

När jag var en söt liten pojke minns jag ju faktiskt att det var väldigt vanligt att pojkar tafsade på flickor. Spännande med tjejer och deras nya kroppar när hormonerna sprätte. Jag var väl ingen av de som var aktiva i handlingarna, men det skedde runtomkring mej och bland mina vänner. Flickor var väl till en viss grad delaktiga i det, men helt klart var det pojkarna som var de mer aktiva och flickorna var nog mest kränkta och arga som regel.

Det som idag jag tänker var lite märkligt var att lärarna aldrig petade i frågan. Det var som att det var något som skedde i en parallellt ickeexisterande verklighet. Kanske blev de blyga och tappade handlingsförmågan.

Vad jag har upptäckt är hur otroligt vanligt det är med övergrepp i olika former. Placerade flickor har i princip alltid sexuella övergrepp i bagaget och faktiskt är det otroligt mycket vanligare bland pojkar än vad jag kunnat tänka mej. Dock är det nog mindre vanligt att pojkar pratar om det. Det är ju ett så tabubelagt område och skammen drabbar ju offret sjukt nog i minst lika stor utsträckning som förövaren. Det är något fel i vårt synsätt, väldigt fel.

Det är ett gigantiskt problem som vi har mycket svårt att ta in omfattningen av. Jag tror det efterssom det fokuseras så lite på det i förhållande till vidden av problemet. Men effekterna för dessa barn är förödande. De skär sej i armarna, straffar/belönar sej själva med sex, in och ut på institutioner och BUP som försöker fixa symptomen av ett problem som barnen blir ägare av. Det är inte alls rättvist.

Skolan behöver vara en plats där barn kan få frid tycker jag. Jag tycket det jättemycket. Det blir väldigt märkligt om tecken på bristande respekt för varandra ignoreras systematiskt. Från barndomen blir övergrepp och kränkande av andras integritet normaliserad. 

Många barn har så vippande eller snarare spinnande kompasser att de behöver all vägledning de kan få. I tonåren så lär de sej av ”Fråga Olle” allt är normalt, så länge det känns bra. Ganska stor tolkningsdiff där om man packar in lite ångest och självskada i sammanhanget.

Borde blir så mycket bättre om barn får lära sej att ta hand om varandra istället. Att den som säger ifrån och skyddar sina klasskamrater blir klassens ledare, istället för den ISO-certifierade lösningen att det är mobbaren och kränkaren som blir klassens VD. För så är det ju ofta.

Om någon nu tänker ”stort ansvar att lägga på ett barn”, då säger jag att det är också ett stort ansvar att låta ett barn blunda och lära sej acceptera orättvisa.

När ett barn tvingar sej på ett annat är det inte en fråga om pojkstreck. Det är en tidig form av ett tagande av en rättighet man saknar.

 

 

Nationaldagsfirande

Planeten jorden När jag var liten var vi i min släkt ganska traditionella. Vi firade midsommar, påsk och andra svenska högtider. För mej var det något festligt att se fram emot och något självklart. En annan del i min uppväxt var min mamma som hade ett engagemang för fred och släpade med oss på demonstrationer och PAX(Svenska fred) i Göteborg. Jag fick tidigt lära mej att bry mej.

Men idag upplever jag att vi har tappat mycket av vår svenska identitet. Även svensk kultur ska vara en del i mångfalden och bör kunna betraktas som en viktig del av oss själva, om vi vill. Hur kan det ha blivit så kontroversiellt att säga så?

Jag tänker mej att vi saknade verktyg att hantera vågen av rasism på 90- talet som kopplades samman med nationalism. Det blev en antingen-eller-fråga och svaret blev vi försöker sudda ut vår kulturella identitet, den behövs ju ändå inte. Eller?

Men jag känner mej inte bekväm i det och något saknas och jag som lite nostalgisk person saknar det. Jag vill ha traditioner och svensk kultur och vill inte att det ska behövas ställas mot annat. Skulle vara otroligt intressant att gå en kurs i vad som räknas som svensk kultur. För något måste väl vara det tänker jag. Eller är Sverige det enda landet som saknar egen kultur? Frågar jag min mormor så är det nog mer självklart för henne.

Vi ska vara stolta och känna en gemenskap och tillhörighet i det vi kommer ifrån, gamla och nya traditioner. Jag tycker också att vår kultur ska vara inkluderande. Vi bjuder in utan att göra massa avkall på vårt egna. Det går, jag är helt säker. Vi kan behålla det vi har och samtidigt släppa in det nya, även om det blir lite knepigt ibland.

Vi möter frågor där svaren inte är självklara och vi kliar oss i huvudet. Ska vi skaka hand som man och kvinna i Sverige eller inte som i andra kulturer? Det är inte en solklar fråga om rätt eller fel, då det handlar om två olika perspektiv som ska förenas. Svensk jämställdhet möter för oss nya kulturers seder. Kanske kan börja med att erkänna att det är tuffa frågor och vi vet inte alls svaren på allt.

När jag pratar med vänner med utländsk bakgrund så är det många som inte förstår varför vi har sådana problem med att hantera frågan om svensk kultur. För dem är kulturen viktig och något självklart. Stå för och var stolta för vad ni är och kommer ifrån. Tror också att om vi stigmatiserar frågan så skapar vi våra egna demoner. Bestämmer vi oss att våra traditioner och svenskhet är något negativt, så blir det ju så. 

Vi verkar ha så otroligt stort behov att dela in allt i svart eller vitt, så nyanserna förnekas. Men de flesta frågor är mer komplexa än så. Hela Sverige har en nationell diagnos skulle jag villa påstå.

Vågar vi inte ta i de tuffa frågorna, så kommer det till slut slå tillbaka. Det går inte att förneka verkligheten, den kommer ändå slå tillbaka. Försöker vi kväva vår ångest, kommer vi till slut explodera. Det gäller både på en personlig nivå och nationell nivå. Vi behöver kräkas ut skiten och göra något bra av det.

När jag var aktiv i Rädda Barnen på Gotland så tycket jag det kändes fint att vi introducerade flyktingarna vi arbetade med i våra svenska traditioner. Kerstin Blomberg som var flyktingansvarig gjorde det till något roligt och inkluderande. Funkade alldeles utmärkt.

Jag firar nationaldagen och tycker det är väldigt viktigt och det stärker min identitet inbillar jag mej. Men jag delar fortfarande av mej av mitt bröd till andra. Jag gör det trots att jag har fördomar och kan känna mej osäker på det som är främmande. Alla har det mer eller mindre, men få erkänner det. Hade vi vart så otroligt fördomsfria och rättvisa hade vi delat med oss av våra rikedomar till den sjuka värld som står i brand utanför oss. Men i Sverige räcker det att ha lite PK-het så köper man sej fri från allt medmänskligt ansvar. Vi rättvisans tyckande-riddare.

Kärlek till alla! och ha en fin nationaldag(om ni vill)

Namn: Kalle Fritz
Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare
Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com

Bloggar