Den rasistiska epidemin

I slutet av förra året upptäcktes de första fallen av coronaviruset i Wuhan, Kina. Viruset har tagit över sexhundra liv och infekterat över trettiotusen människor (enligt statistik här den 6 februari), varav den absoluta majoriteten har ägt rum i Kina. Men ännu snabbare än virusepidemin sprider sig en annan typ av epidemi – den rasistiska. 

Trots att antalet infekterade i hela Europa utgör mindre än en tusendel av alla fall – 30 personer jämfört med 31 493 – och antalet infekterade i USA är mindre än hälften av det – 12 personer – sprider sig rasismen och xenofobin som en löpeld. Personer med asiatiskt ursprung rapporterar att de blir utsatta för rasistiska påhopp i skolan, på jobbet, i mataffärer och andra offentliga platser. I bland annat Sydkorea, Malaysia, Japan, Italien, Kanada och Storbritannien rapporteras företag med skyltar som lyder “Inga kineser”. I Rom ställde dirigenten för Santa Cecilias musikkonservatorium in alla lektioner för alla “orientaliska elever (kinesiska, japanska, koreanska etc.)”, trots att eleverna är andra generationens invandrare och inte har någon relation till ursprungsländerna. I Frankrike beskrev en lokal tidning, på förstasidan, coronaviruset som en “alerte jaune” vilket översätts till “gul varning”. Och på twitter och instagram skämtas det hejvilt på asiatiska människors bekostnad, där ledordet är att det är kinesiska människors matvanor som har orsakat att denna pandemi har brutit ut – en användare skriver exempelvis: “När ni äter fladdermöss och bamburåttor och annan skit och kallar det en ‘kinesisk delikatess’, varför blir ni förvånade när sjukdomar som #coronavirus dyker upp?”

Så istället för att visa medmänsklighet med de som fallit offer för en dödlig sjukdom utbryter rasistiska attacker mot folket som just nu genomgår en kris. Istället för att ifrågasätta den kinesiska staten, som inte bara ignorerade utan också tystade ner de första varningarna för viruset, är det folket som attackeras. Som med alla rasistiska attacker saknar detta helt logisk grund, men det är inte första gången som rädslan för en epidemi utan tydliga svar på vad som orsakar den resulterar i ett vi/dom-krig. Tänk HIV/AIDS på åttiotalet när homosexuella män blev syndabockarna, eller varför inte pesten på trettonhundratalet när rykten spreds att judar förgiftade dricksvattnet för att sprida infektionen. Det gemensamma i dessa fall är att rädslan driver förhastade slutsatser utan logisk eller vetenskaplig grund, som alla resulterar i diskriminering av den grupp som för tillfället blir syndabocken. Det som däremot skiljer sig är att bara vissa epidemier blir rasfrågor: varken galna kosjukan, som spreds främst i Storbritannien, eller H1N1, som uppkom i Nordamerika, orsakade en rasistisk motreaktion till denna grad. Men både SARS- och coronaviruset med ursprung i Kina, eller ebola med ursprung i Afrika, resulterade och resulterar i rasistiska och xenofobiska utbrott.

Det är läskigt att det går så snabbt för rasismen och xenofobin att få fäste och att den rättfärdigas utan problem. Om inte coronaviruset hade fått spridning just nu hade reaktionerna på caféer med skyltar där det står “inga kineser tillåtna” varit extrema. Nu ursäktas det med människors rädsla. Men jag tänker säga det som även andra har poängterat: om du är rädd för kineser eller asiater är du inte hypokondriker, då är du rasist. Det är så enkelt. 

Vi vet ännu inte helt säkert varför viruset uppkom eller hur det sprids (en icke-fastställd teori är att det sprids från fladdermöss, till katter eller ormar, till människor) och den vetenskapliga evidensbasen för att reserestriktioner stoppar spridningen för ett nytt virus är mycket svag. WHO avstyrker inreseförbud eftersom det kan försvåra arbetet mot viruset. Detta till trots har bland annat USA, genom Trump, förbjudit utländska medborgare att återvända till landet om de har besökt Kina de senaste två veckorna. I Singapore har över hundratjugosex tusen namn samlats in för att förbjuda kineser från att komma till landet. Och i övriga världen attackeras människor med asiatiskt påbrå dagligen, bara på grund av sitt ursprung.

Jag säger som experterna: det vi kan göra för att motverka rasismen och xenofobin är att sprida rätt information. I krissituationer behöver människor arbeta med och inte mot varandra. Att vara rädd för en epidemi av ett dödligt virus är förståeligt. Att låta den rädslan övergå i rasism och xenofobi är varken förståeligt eller acceptabelt och ska inte under några omständigheter normaliseras eller rättfärdigas. Och enligt Roger Keil, professor i miljöstudier vid York University, finns det tills vidare två saker att komma ihåg varje morgon: “wash your hands and don’t be racist.”

Ålder är inte bara en siffra

Fårösund I lördags pratade jag med min lillasyster i telefon om vad jag haft för mig de senaste veckorna, varpå hon efter en stund sa: “Du beter dig verkligen inte som andra i din ålder nu. Du verkar… äldre.” Ålder har alltid varit en central del av min identitet på ett sätt som jag inte tror att den är för alla – jag är lika konstant medveten om min ålder på samma sätt som barn som poängterar att de är fem och ett halvt år gamla, inte fem. Jag har alltid varit yngre än majoriteten av de jag umgåtts med, eftersom jag har gått i skolan med de som är ett år äldre. Därför tog jag också studenten ett år tidigare och flyttade hemifrån ett år tidigare än många, och numera pluggar jag på en folkhögskola där jag är absolut yngst. 

Jag minns att när jag gick i lågstadiet verkade eleverna i nian som jättar och de som gick i gymnasiet var i princip vuxna. Jag hade föreställningar om vad jag som artonåring skulle ha lyckats uppnå (bl. a vara världskänd artist som reser världen runt med sin musik) och jag tänkte att trettio, då är man trebarnsförälder, gift och har villa i en liten förort någonstans. När jag var tolv trodde jag på fullaste allvar att jag skulle kunna flytta hemifrån och klara mig bättre själv bara någon försåg mig med pengar varje månad. Jag har tyckt att jag har varit vuxen fram till jag faktiskt blev det – rent juridiskt i alla fall. För paradoxalt nog har jag aldrig känt mig så ung som jag gör nu när jag är äldre än jag någonsin har varit.

I samband med ett författarbesök på skrivarlinjen för några veckor sen kom vi in på begreppet kronomorvativitet. Det låter påhittat, jag vet – jag skrattade nästan högt första gången jag hörde det, men efter diskussioner känner jag att jag förstår innebörden. Det handlar om föreställningar om ålder, helt enkelt en åldersnorm, som bestämmer vad vi bör ha uppnått och hur vi bör tänka och vara i olika åldrar. Exempelvis är det fullt rimligt att en fyraåring lägger sig ner och gråter på golvet vid något mindre motstånd, medan en vuxen som gör detsamma skulle läggas in på psyket. I tjugoårsåldern får man gärna prova nya saker för att hitta sig själv men är man trettio, fyrtio, femtio eller äldre beskrivs det som en kris. En tjugoåring som skaffar barn har inte tänkt igenom det tillräckligt noga och en trettiofemåring som ännu är barnlös borde börja tänka på det genast. Tick tock! Tiden går!

Fram till en viss ålder vill vi bara bli äldre. Som barn ser man fram emot födelsedagar, eftersom det är kul att fylla tio, femton, sexton, arton, tjugo, tjugoett, tjugofem. Men vid någon punkt börjar man istället fasa för att bli äldre. Som att alternativet skulle vara bättre! Vi är otroligt fixerade vid ålder, samtidigt som vi inte vill låta det påverka oss. Det finns ju för- och nackdelar med allt, självklart gäller det också ålder. En ung person är ofta pigg och frisk, får rabatterade priser och blir ofta ursäktad för sin omdömeslöshet med förklaringen oerfaren, naiv, vet inte bättre. Men det är ett dubbeleggat svärd – ens ambitioner, åsikter och passioner tas inte på allvar med precis samma förklaring. 

Det går att påstå att ålder bara är en siffra. Men faktum är att ens ålder och generationstillhörighet just nu är så betydelsefull att vi identifierar oss helt med den och till och med skapar ett vi/dom-drama (tänk boomer/millennial-tvisten). Det går att säga att ålder bara är en siffra, men prova du att säga det till en sjuttonåring vars alla kompisar har fyllt arton och får ta körkort, rösta och dricka alkohol lagligt. Nej, ålder är inte bara en siffra. Det är en del av vår identitet, såklart olika viktig under olika delar av livet, men likväl en del av identiteten. Jag har i alla fall insett nu att livet inte slutar när man är femtio och att man inte blir vuxen för att man har snurrat ett visst antal varv runt solen. Man blir ju vuxen när man handlar enligt budget, diskar och källsorterar skräp! Eller är det när man ringer till läkaren själv? I såna fall är det klappat och klart. Juste: i övermorgon fyller jag arton år och tre fjärdedelar. Tar gärna emot grattisönskningar och blombud. 

Kollektivtrafik under all kritik

Fårösund I helgen jobbade jag på en restaurang inne i Visby och konfronterades då ytterligare en gång med landsbygdstrafikens brister. För det dyra pris som ska betalas – sextiofem hederliga kronor för en enkelbiljett för en ungdom gör att en dagstur till Visby kostar hundratrettio kronor för mig – är det inte mycket valuta för pengarna. När jag tog bussen in till Visby för att jobba i söndags blev jag alltså överlycklig när kortterminalen inte fungerade och chauffören sa att jag fick åka gratis. 

Jag är en person som egentligen tycker väldigt mycket om att åka buss. Det finns något meditativt i det att kliva på och sakta vaggas in i ett brummande och veta att man, i alla fall för en stund, inte har några krav. De gotländska landskapen är en fröjd för ögat så att sitta och titta ut med musik i lurarna är något jag verkligen kan uppskatta – det blir en paus i vardagen. Dessutom är jag van vid pendlandet då jag under fem års tid åkte ungefär två timmar buss per dag för att ta mig till skola och träningar.

Men här på den gotländska landsbygden blir bussåkandet bara jobbigt. Min linje, nummer 20, går för det första väldigt sällan och för det andra gärna långa omvägar. Det blir svårt att välja kollektiv transport, som jag ju vet är bättre ur miljösynpunkt, när bussturen in till Visby kan ta dubbelt så lång tid som bilturen. Linje nummer 20 tar nämligen vägen genom Slite ibland och då blir resan en och en halv timme lång, jämfört med tre kvart med bil. Visst är jag väl medveten om att kollektivtrafik alltid tar längre tid än att köra själv och det hade egentligen varit ett lätt överkomligt problem om det inte också var så att turerna går så sällan och att det dessutom knappt är billigare att åka buss. 

På vardagar går sista bussen från Visby hem till Fårösund kvart i tio och under dagen går bussarna oftast med ungefär en och en halv timmes intervall; de tätaste turerna med en timmes intervall. På helgen går sista bussen strax innan tolv vilket ändå får vara rimligt, men bussen innandess går vid åtta. Det är alltså ett fyra timmar långt hål däremellan. Jag som slutar jobbet runt nio får alltså välja på att vänta i Visby i tre timmar, hitta någon att sova hos eller köra bil. Kanske är det inte konstigt att det blir svårt att vara miljövänlig?

Ja, jag kanske har varit bortskämd med relativt bra kollektivtrafik tidigare i mitt liv, trots att jag inte insåg det då. Fastän jag inte alls bodde centralt i Göteborg gick bussen oftast var tionde minut och en enkelbiljett för en ungdom kostar där drygt tjugo kronor. Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det, eller vad är det de säger? Men förra sommaren spenderade jag i norra Spanien, och det var nog den enda gången jag har upplevt värre kollektivtrafik än här på gotländska landsbygden. Där fanns ingen app och man kunde aldrig riktigt veta om eller när bussen skulle dyka upp – det hände mig flera gånger att bussen var en halvtimme sen eller att den inte kom alls. Men där kostade en enkelresa ändå tjugofem spänn istället för sextiofem och det gick många fler turer per dag än här. Dessutom tvärnitade chauffören var som helst så fort man tryckte på stoppknappen – otroligt smidigt för mig som resenär men livsfarligt för alla på vägarna. 

Kanske är det ändå dags för landsbygdstrafiken på Gotland att bli bättre, om inte annat så för miljön. Jag förstår att det är dyrt att ha turer som går väldigt ofta, men att bussen skulle gå oftare än var fjärde timme på helgkvällar hade varit skönt. Dessutom matchar inte bussen heller alltid färjetiden – ibland kan man komma fram med en färja klockan tolv på natten och då har bussen gått en kvart tidigare. Fler linjer skulle också vara bra, så omvägarna skulle kunna undvikas. För det finns ingen chans att fler väljer bussen, om bussen inte ens är ett alternativ.

Vi är inte vad vi äter

Fårösund Minst en gång i veckan får jag frågan “Vad är du, egentligen?”. Trots att det låter som att människor i min omgivning undrar om jag egentligen är någon utomjordisk varelse  – är det en komplimang eller en förolämpning? – är det inte vad de menar. Inte heller undrar de vilken nationell tillhörighet jag har, hur jag står politiskt eller vilken hand jag skriver med. Nej, det de undrar är vad jag har för kosthållning. Är du vegan, vegetarian, pescetarian eller flexitarian? Vad är du, egentligen?

Det är ingen hemlighet att vi människor gillar kategorisering. Vår hjärna uppskattar logik och tydliga mönster som inte överraskar. Föga förvånande har även kosthållningen krupit in i vår identitetsdefinition: vi är vår kosthållning, vad vi äter, vilket gör våra val till något väldigt personligt. Utefter dessa val sorteras vi sedan in i tydligt inramade grupper – veganer, vegetarianer, flexitarianer, köttätare – med bestämda regler att förhålla sig till. Att kategorisera maten är nödvändigt eftersom man bör kunna veta när mat innehåller animaliska produkter och när den inte gör det, inte minst av religiösa skäl, men att kategorisera människor på samma sätt är begränsande. 

Det är klart att de kan vara skönt att ha en term för sin kosthållning som andra begriper, men när termen och således kosthållningen blir en del av vår identitet blir det personligt på ett plan som gör att fria valmöjligheter försvinner. Exempelvis skulle vi reagera på om en person som vi trott var vegetarian äter kyckling till lunch en dag, eftersom det inte följer definitionerna vi satt upp. Googlesökningen ”why I’m not a vegan anymore” genererar över fyrahundra miljoner resultat med försvarstal från olika människor som hamnat i rampljuset på grund av deras val kring kosthållning.

Denna typ av fixering vid kosten som identifikationsmarkör är kontraproduktiv för målet, om det i slutändan är att fler ska välja bort animaliska produkter – för vi är generellt överens om att det finns stora fördelar med en i alla fall delvis plantbaserad kost. En form av hierarki mellan kosthållningarna upprättas lätt, även om den kommer olika till uttryck i olika sammanhang. Risken är också att diskussioner som inte fyller någon egentlig funktion uppkommer, där fokuset flyttas från målet – mindre konsumtion av animaliska produkter för miljöns skull – till vem som är vad, vad man får eller inte får äta om man ska få använda en viss term. Blir en vegetarian som äter nudlar med biffsmak berövad sin titel?

Jag vill lyfta talesättet ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Enligt Djurens rätt uppger ungefär en tiondel av Sveriges befolkning att de är antingen vegetarianer eller veganer samtidigt som fyra av tio äter vegetariskt minst en gång i veckan. Det går att säga en hel del om vilken kosthållning som är bäst i miljö-, hälso- och ekonomiaspekten, men det är ändå så att vi ännu inte har nått konsensus och att alla inte har möjlighet att göra samma. Det kan vara en fråga om en problematisk relation till mat eller någon allergi. Alla kan inte äta kött men alla kan inte välja bort det helt heller. Om alla svenskar skulle äta vegetariskt två gånger i veckan skulle det ha större effekt än att en tiondel aldrig äter kött. Så istället för att fästa så stor vikt vid terminologi bör vi lägga fokus på att få fler människor att i alla fall oftare välja bort animaliska produkter. Som tur är går det ju ändå i rätt riktning, om målet är en mindre konsumtion av animaliska produkter.

Men vad är jag då, egentligen? Den frågan är ganska svår för mig att besvara med terminologin vi nu har att tillgå. För ungefär sjuttio procent av min kost är vegansk och i övrigt äter jag lakto-ovo-vegetariskt. Men några gånger per år äter jag fisk, så då är jag väl egentligen pescetarian. Jag älskar ost och äter det ibland, men jag dricker aldrig komjölk. Jag äter aldrig kött av något slag men jag har ätit grytor som innehåller hönsbuljong för det lägger jag inte lika stor vikt vid. Hänger ni med på den, eller är det lite krångligt?

Så jag hoppas att vi kan minska fixeringen vid kosthållning som identitet, för att med gemensamma krafter minska konsumtionen av animaliska produkter. Med andra ord: vi är inte vad vi äter och ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Varför jag väljer folkhögskolan

Fårösund När jag tog studenten från naturvetenskapliga programmet i Göteborg förra året var det många som trodde att jag skulle gå direkt till en universitetsutbildning. Du kommer bli läkare, sa de flesta, du som har bra betyg och har gått natur. Jag hade däremot redan bestämt mig för att jag skulle plugga något helt annat, nämligen Skrivarlinjen på Gotlands folkhögskola. Inför flytten och skolstarten lovade jag mig själv att jag skulle ge det minst en månad, eftersom jag förutspådde att folkhögskola - en skolform som i grunden är en typ av vuxenutbildning, obunden av centrala läroplaner och med fokus på en blandning av teori och praktik, där lärandet är ett mål i sig - inte var för mig.

Fem månader senare har jag inte övervägt att hoppa av en enda sekund. Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men det var nog det jag upplevde när jag kom till min folkis. Sensommarvärmen och paradiskänslan på Gotland gjorde sitt, men vad som fångade och fortfarande fångar mig var:

Att folkhögskolan är en unik och fantastisk utbildningsform som grundar sig i fri vilja: vi som är här lär oss för att vi vill, inte för att vi måste, och det märks. Jag har alltid gått i studiemotiverade klasser, men jag har aldrig haft en så intresserad klass som nu. Vi kan sitta kvar efter skolans slut och diskutera huruvida det lidande geniet är en sann kliché och våra luncher kantas allt som oftast av diskussioner om nyligen lästa böcker. Om någon har kört fast i sitt skrivande finns resten av oss direkt som stöd med konkreta tips eller “jag kan ge respons!”. Därför har jag heller aldrig haft så kul av att vara i skolan som jag har nu. I gymnasiet var det ledigheterna som höll mig uppe - numera klagar jag när vi är lediga och vill helst ha lektioner hela tiden.

Att folkhögskollärarnas uppgift främst är att uppmuntra lärande och inte att bedöma oss, vilket gör att de inte utgör den definitiva auktoritet de gör i andra skolformer. En av mina lärare sa under mina första dagar att han lär sig lika mycket av oss deltagare som vi gör av honom. Då tyckte jag att det lät klichéartat, men nu vet jag att det är sant: våra lärare inspirerar och lär oss av sin erfarenhet och kunskap samtidigt som vi får ge tillbaka, i ett kollektivt lärande med intressanta diskussioner och en salig blandning teori och praktik. Aldrig har jag fått lära mig så mycket, bara för att jag vill, utan den ständiga pressen av att bli bedömd.

Att jag får möta så otroligt mycket intressanta människor som jag aldrig hade kommit i kontakt med annars! På folkhögskolan i Fårösund är jag yngst, eftersom folkhögskolan innebär vuxenutbildning, och det skiljer femtioåtta år på mig och den äldsta deltagaren. Någon har läst teater på folkis innan, någon kommer direkt från gymnasiet precis som jag, någon har läst många år på universitet, någon har haft många olika jobb och rest världen runt. Någon kommer från Ystad och någon från Umeå. Varje dag sen jag kom hit har jag fått kasta någon förutfattad mening i (Öster-)sjön och med det vidgat mina perspektiv. I och med den ömsesidiga respekt som råder mellan oss på skolan har jag också kunnat vara mig själv, öppet och ärligt, utan rädsla för att bli dömd. Därför kunde jag till exempel stå på en scen och inför fyrtio personer läsa något av det mest personliga jag någonsin skrivit.

Att folkhögskolorna ofta är belägna på mindre orter. Man har nära till naturen och på grund av mindre distraktioner kan man satsa helt på utbildningen och, ursäkta språket, personlig utveckling. Utöver skrivandet och läsandet som jag ju är här för, har jag även tid för exempelvis: bokklubb, måndagssimning, meditation på morgonen, långpromenader i skogen, spännande matlagning och såklart att hänga med alla människor.  I sin lilla håla (förlåt, Fårösund är faktiskt en tätort med nästan niohundra invånare) blir folkhögskolan en egen liten värld med en egen tidsrymd och det är något otroligt fint med det. Vi fyller eftermiddagar och kvällar med aktiviteter och eftersom många av oss bor tillsammans på internatet behöver man aldrig vara själv (om man inte nödvändigtvis vill det).

Glöm inte heller att folkhögskolan: främjar demokratin och kulturlivet och kreativiteten; är gratis; minskar klyftor i samhället genom att erbjuda utbildning för alla; erbjuder unika utbildningar utan motsvarighet; fokuserar på små grupper och hög lärartäthet; är individanpassad och påverkningsbar. Om du ändå inte är övertygad kan jag även avslöja att man fikar hela tiden (två gånger per dag, helst).

Så jag väljer folkhögskola. Inte för alltid, och inte enbart, men just nu. Och det är aldrig för sent att prova - har du inte hunnit med det än så finns det gott om tid när du är pensionerad. På Sveriges hundrafemtiosex folkhögskolor finns det något för alla: kursutbudet sträcker sig från bokbinderi till miljöteknik till måleri till språkkurser utomlands. Det är det som är så fint med folkhögskolan - den är till för folket, hela folket.

Den här bloggen är en samtida blandning av det allvarliga och det lättsamma, och kommer beröra såväl miljö- och jämställdhetsfrågor som nöje och kultur.


Bor: Fårösund, men kommer ursprungligen från Göteborg.


Gör: Pluggar Skrivarlinjen på Fårösunds folkhögskola och jobbar extra på Magasinet Kök & Bar i samma ort.


Ålder: Arton härliga år!


Intressen: Böcker, matlagning, musik, skogen, att resa. 


Drömmer om: Att skriva och att resa.


PS: Har också en personlig blogg om mitt liv, den hittar ni på nouw.com/filippakindblom

Bloggar