Att hugga ner andra kvinnor

Fårösund Låt oss släppa nutiden en liten stund och backa ett par år. Närmare bestämt fyra år. 2016 var året då Taylor Swift och Kanye West hade en stor offentlig konflikt om låten Famous, där Kanye inledningsvis rappar “I feel like me and Taylor might still have sex / Why? I made that bitch famous (God damn) / I made that bitch famous”. Raderna syftar på 2009 års VMAs då Kanye avbröt Taylor när hon mottog ett pris för bästa kvinnliga video och sa att hon inte förtjänade det. Det blev en stor händelse i kändisvärlden, och Kanye menar då att hon skulle vara skyldig honom sex för att han “gjorde henne känd” genom att förstöra hennes tacktal. Värt att nämna är att Taylors debutalbum Fearless redan hade sålt sju miljoner kopior och att hon var tjugo år gammal.

Det är en invecklad dispyt, men här kommer en sammanfattning: Kanye avbryter och kritiserar tjugoåriga Taylor som mottar ett pris. Många år senare släpper han Famous – en, i stort, sexistisk låt – med flera grova rader om henne och Taylor säger upprepade gånger att hon känner sig förolämpad samt att Kanye inte har underrättat henne om texten. Kanye släpper ett kort videoklipp av ett telefonsamtal med Taylor som bevis på att hon var medveten om låtens textrader. Kim Kardashian, Kanyes fru, kallar henne för en “snake” (i betydelsen hal och slingrig) på twitter. Mängder av människor mobbar Taylor på internet tills dess hon går in i en depression och funderar på att ge upp sin karriär. Men för någon dag sen visade det sig att Taylor hade rätt hela tiden – en video på hela telefonsamtalet dök upp och visar tydligt att hon inte fick höra att Kanye skulle kalla henne “bitch” och ta åt sig äran för hennes framgång. 

Varför har jag plötsligt ett så stort intresse för den amerikanska kändisvärlden; varför spelar en dispyt mellan två framgångsrika artister någon roll? För att detta är ett skolboksexempel på kvinnor som blir misstrodda och därefter mobbade. Vi är så benägna att tro rykten om kvinnor, speciellt framgångsrika kvinnor vars fall är högt, att vi struntar i logiska resonemang och vad en annan person, i det här fallet Kanye, gör för fel. Inte bara det – vi mobbar också kvinnan tills hon blir deprimerad och vill ge upp sin karriär. I horder attackerar vi, fyller kommentarsfält med hotfulla kommentarer, sprider rykten och dömer ut. Och vilka är vi? Framförallt andra kvinnor.

Frågan jag ställer mig är varför vi så gärna vill svartmåla Taylor. Ponera att hon faktiskt godkände textraderna men sedan ångrade sig när låten släpptes, som Kanye påstod men som nu visat sig vara lögn. Hon hade ändå inte varit den som var mest fel ute i det här invecklade händelseförloppet. Trots det var det få som attackerade Kanye, och hans fru Kim var en av de som ledde mobben med högaffeln högt i hand. Och det här är inget specialfall – det händer ofta, såväl i offentligheten som i det privata rummet. En kvinna blir misstrodd och sedan hånad, omtalad på ett negativt sätt, får sitt rykte nedsmutsat, och har svårt att rentvå det igen, oavsett om hon har rätt eller inte. Fråga nästan vilken kvinna som helst och hon kan vittna om ett flertal skitsnack som hon hört eller varit del av, och att de låter annorlunda när de handlar om andra kvinnor än om män. Fråga nästan vilken kvinna som helst och hon kan berätta om det värsta som någon har sagt om henne – inte till, om.

Jag undrar vad som är drivkraften för att hugga ner andra kvinnor och jag har inget bra svar. Är det avundsjuka? En vilja att visa sig själv i sin bästa dager? Som att det mest attraktiva för män skulle vara kvinnor som kan hugga andra kvinnor där det gör mest ont, och som att det viktigaste för kvinnor skulle vara att attrahera män. “There is a special place in hell for women who don't help other women” sa Madeleine Altbright och jag tänker: jag vet inte om det är applicerbart, alltid, men visst måste det vara sant gällande att förtrycka andra kvinnor? Att vara ute efter andra kvinnors blod på ett hämndlystet sätt, visst måste det generera en plats i helvetet, om vi nu utgår från att det finns? Givetvis är kvinnor inte skyldiga att försvara andra kvinnor hela tiden. Det finns dåliga människor och en del av dem är kvinnor. Men vi kvinnor borde inte konstant leta efter små fel att hänga ut varandra för. Finns det inte tillräckligt med förtryck mot oss från andra håll? 

Taylor får sitt rättfärdigande nu, men det är fyra år för sent. Tur är väl det att hon i alla fall producerat ett framgångsrikt album på grund av händelserna. De flesta kvinnor lyckas nämligen inte vinna något på att få sitt rykte nedsmutsat – de får helt enkelt leva med stämpeln de får, medvetna eller omedvetna, tills de får en ny. Kanye kommer tyvärr inte behöva dras med ett besudlat rykte i många år, han kommer ta sig relativt oskadd ur situationen. Taylor har redan tagit skada. Så jag säger som mellanstadielärare gör: behandla andra som ni själva vill bli behandlade. Eller så säger jag det så här: sluta snacka skit och dra ner andra kvinnor. Det är resten av världen så duktig på redan.

Min ilska var ingen fas

Fårösund Den internationella kvinnodagen till ära tänkte jag tillbaka på mitt eget feministiska uppvaknande. I högstadiet brukade jag vara en av dem som stod längst fram i kvinnomobben med högaffeln i högsta hand, skanderande att det minsann heter feminism, rabblande definitioner (för feminism, rasism, förtryck) och statistik (om aborter, rösträtt, våldtäkter, våld) för vem som än råkade befinna sig inom räckhåll. Jag var tretton, fjorton, femton, mitt i mitt kvinnoblivande, och hade precis upptäckt hur mycket problem det finns i samhället. Jag var förbannad. En aldrig sinande ström av problem tycktes rusa mot mig – sexism, rasism, homofobi, samhällsklyftor – och jag tog tjuren vid hornen: skrev arga texter, bråkade med såväl killar som tjejer, läste på allt jag kunde hitta om kvinnor och förtryck och feminism. Mina föräldrar och vänner sa åt mig att jag borde välja mina strider och jag sa: jag väljer dem alla, passivitet är också ondska. Inget var för stort eller litet. I flera år var ilska min grundkänsla och mitt synsätt var uppdelat i svart och vitt.

Sen slutade jag. Någon skulle kunna påstå att jag helt sonika växte ifrån det, att mitt feministiska uppvaknande bara var en fas och att det är ett omoget och energikrävande beteende att bråka med hela världen. Själv har jag nog också sett det så, att jag mognade och började välja mina strider mer, att mitt synsätt vidgades till att se hela skalan mellan vitt och svart. Sakta men säkert blev jag mer passiv och den senaste tiden har jag snarare än något reagerat med motvilja mot de som proklamerar sin feminism högt och åt alla håll, debatterar ickefrågor på internet och är arga.

När jag nu reflekterade över det, hur min ilska sinade och jag blev passiv i frågor som tidigare engagerat mig, ser jag det annorlunda. Visst spelar det in att man växer upp, mognar, får nya perspektiv och åsikter. Men jag slutade egentligen aldrig vara arg. Jag blev bara matt och uppgiven eftersom jag stötte på så många hinder – killar som i grupp bestämde sig för att säga Håll käften vad jag än sa, lärare som kallade mig “hon den arga”, alla som skrattade åt mig och inte tog mig på allvar – och för att jag insåg hur utsträckt problematiken är. Jag gav upp. Nu ser jag min motvilja mot kvinnor som är arga feminister som internaliserad sexism: jag har ofrivilligt absorberat det motstånd jag mötte och vänt det mot andra.

Däremot står jag fast vid det råd min morfar gav mig en gång: om en man har fel är det bättre att säga “Du har inte helt rätt” istället för “Du har fel”. Det betyder inte att man ska ge män rätt även när de har fel för att det är lättare så. Nej, det betyder att en bättre utgångspunkt för förståelse är att mötas halvvägs, annars känner motståndaren sig attackerad och låser sig ännu mer. Denna princip är enkel men ter sig svår för många. Allt är inte svart och vitt, som jag brukade tycka, och en retorik som baserar sig på ett sådant tänk (det är enkelt, det är inte svårare än så, tycker du inte såhär är du ond) är oftast mer hämmande än främjande för rörelsen i stort. Oftast (!) kan man hitta någon gemensam nämnare i en diskussion även med de som tycker annorlunda och utgå från det. Jag skäms över min passivitet, att jag inte orkat så som jag gjorde när jag var fjorton, men jag vill heller aldrig ha min fjortonåriga världsbild igen. 

En annan orsak till min passivitet är att jag har låtit mig vaggas in i en falsk trygghet i mitt lilla Sverige, där jag har föreställt mig att saker är bättre än vad de är, bara för att åsikterna inom min filterbubbla är förhållandevis homogena. Jag har inte orkat se den andra sidan av myntet så jag har kört huvudet i sanden. Såklart fortfarande medveten om det stora förtryck som finns hela tiden, om lönegap och våldtäkt och hur jag blir behandlad i min vardag, men ändå med tanken att allt är på väg åt rätt håll och att problemen löser sig nästan självgående i sinom tid, att vi i stort sett är överens. Men så tänker jag på hur Katarina Frostensson kallar de arton kvinnor som blev sexuellt trakasserade av Kulturprofilen för megäror i sin bok K. Jag tänker på att artisten Duffy försvann i tio år och berättar att hon blev kidnappad, drogad och våldtagen. Jag tänker på könsstympning och killarna som tafsat på mig mot min vilja och misshandel och alla män i maktpositioner och feldiagnostisering för mina vänner och så blir jag förbannad på mig själv som inte har använt min röst mer, för de som inte kan, för alla de som inte kan. För den eviga klyschan, som fortfarande är sann, är: vi har kommit en bra bit på vägen men vi har långt kvar att gå.

Med Lilla My som förebild säger jag: det är inte barnsligt att känna ilska eller frustration över förtryck – det är sådana känslor som behövs för att förändring ska ske. Så jag tänker vara arg. Jag tänker vara arg å alla kvinnors vägnar, framförallt de kvinnor som har det så mycket värre än jag, tills jag inte har något att vara arg över längre. Jag tänker vara arg tills mina systrar slipper bli sexuellt trakasserade, jag tänker vara arg tills min mamma inte blir mansplainad på jobbet, jag tänker vara arg tills alla mina medsystrar som dagligen utsätts på grund av sitt kön inte blir det längre. Men jag ska formulera mig väl och bemöta mina motståndare på ett värdigt sätt så jag kan vända dem, och jag ska aldrig igen se världen i svartvitt.

Poesi som smäller

Fårösund Vad tänker gemene man på om denne hör ordet poesi? Kanske Frost, Dickinson, Plath, Tranströmer, Boye, Södergran; kanske udda människor med svart basker som dricker rödvin; kanske mörka lokaler och konstiga metaforer; någon knäpper fingrar och någon läser med konstgjord röst. Ord som svårförstått eller komplicerat kan dyka upp i huvudet. Poesi: det är inte för mig. Poesi, det är bara för litteraturvetare och kulturfolk. Eller kanske var det så fram till för ett antal år sen, att poesi var elitistisk, den högsta kulturformen. Att skriva det mest svårförstådda, texter om evigt mörker beklädda i liknelser, metaforer och imagon, det var målet, hör bara på Tranströmer: På väg i det långa mörkret. Envist skimrar / mitt armbandsur med tidens fångna insekt. Så vackert, så djupt, så vist – visst?

Min utgångspunkt var länge att jag varken skrev eller intresserade mig för poesi, trots att jag alltid älskat både att läsa och att skriva. På sin höjd har jag haft en anteckning i min mobil där jag har skrivit några rader då och då, läst något när skolan krävt det av mig. Sen något år tillbaka har jag däremot intresserat mig för fenomenet estradpoesi  alltså poesi som framförs muntligt på scen – och framförallt tävlingsformen poetry slam, som till slut lett till att jag själv deltog i ett poetry slam i Göteborg förra veckan. Estradpoesi har visserligen funnits länge – poesiuppläsningar är ju inget nytt  men poetry slam och spoken word är en egen kulturform, en ung och rebellisk poesirörelse. I USA är det stort och youtube-kanaler som Button Poetry lägger dagligen ut nya videor på poeter som framför sina dikter på scen – jag minns när jag såg Sabrina Benaims Explaining my depression to my mother för första gången och blev så tagen att jag grät  men även i Sverige har det vuxit sen introduktionen på nittiotalet. 

Det som lockar med denna nya form av estradpoesi tror jag är flera saker. Poesi som läses högt blir alltid en helt ny upplevelse, det tillför en ny dimension; det är något med en person som öppnar upp sig så på djupet och man riktigt får höra hur rösten skälver i brännpunkterna. Men att läsa en dikt är en sak  att framföra en dikt är en annan. Att se en dikt bli framförd är en upplevelse som kräver full sinnesnärvaro, något som kan fånga på ett sätt ord på papper faktiskt inte kan. Och just spoken word-dikter utgår gärna från starka känslor och egna upplevelser, kanske ännu mer än den traditionella. Avsaknaden av metaforer är vanlig  språket är krasst, rakt på sak, realistiskt. Ju mer öppet och ärligt, desto starkare, tycks det. Det är en typ av poesi som rebellerar mot den elitistiska synen som regerat: inte längre ska dikterna vara svårförstådda, tvärtom! Alla ska kunna förstå och känna in dikterna. Varje dikt blir ett eget framträdande, så den måste vara fristående och inte bara ingå i en samling. Och vilka är det som skapar denna poesi? Framförallt unga. Poesin är inte reserverad för en viss samhällsklass, nej, alla får komma till tals och det är publiken som avgör vem som levererar den bästa upplevelsen. Se till exempel tävlingen Ortens bästa poet som var aktuell i några år. Oftast är poesin samhällskritisk och förankrad i poetens egna erfarenheter, vilket gör den både relevant och stark. Borta är högtravande metaforer, inne är krass samhällssyn och teatraliska framträdanden som frambringar känslor.

Kanske säger det något om vår tid. Vi suktar efter att känna något, vi vill höra om andra människors mörker och ljus, utan krångel. Jag för min del tycker det är fantastiskt, att poesin inte är reserverad till varken en klass, ett kön, en politisk syn eller en utbildningsnivå. Och jag tror att just framträdanden kan locka fler att våga läsa och skriva egen poesi. Det behöver inte vara något konstigt eller svårtillgängligt längre.

Hur gick det för mig i mitt poetry slam då? Tja, vann gjorde jag inte. Kanske var det lika bra, eftersom jag efteråt har insett att jag inte hade kunnat delta i någon av efterföljande tävlingar. Men det var kanske inte målet för mig heller – ord enbart yttrade av förlorare någonsin  utan mitt mål var att prova på. Och att ställa sig på en scen inför ett fyrtiotal okända människor och läsa personliga dikter, att höra publiken skratta när jag ville att de skulle skratta och vara knäpptysta när jag var allvarlig, det var lika hisnande som det var mäktigt. Poetry slam skapar poesi som smäller och den är för vem som helst, skapad av vem som helst. Så jag uppmuntrar er alla att söka upp nästa spoken word eller poetry slam-event i er stad och upptäcka denna poesirörelse som kan få en både att gråta och vilja starta en revolution inom loppet av några minuter.

Ett kärleksbrev till brev

Fårösund Min brevlåda, eller snarare mitt postfack, finns i ett stort skåp bland många andra för alla internatboende på skolan. Eftersom jag fortfarande är folkbokförd i mitt familjehem får jag bara post om någon har adresserat ett brev till mig, alla mina räkningar och annan tråkig post kommer till mina föräldrar (förlåt!). Trots att jag vet att jag inte får post så ofta har det ändå blivit rutin att kolla mitt postfack nästan varje dag, och jag blir lika besviken varje gång det är tomt och lika överlycklig varje gång det finns något att hämta. Den härliga dopaminkick jag får av ett kuvert adresserat till mig i någon brokig handstil är väl ungefär att jämställa med ett bungee jump eller att ta kokain. (Tror jag, har varken gjort det ena eller det andra.)

Det måste ju vara en av de finaste sakerna som finns, att få ett handskrivet brev eller vykort av någon. Tänk på tiden, engagemanget, pengarna de har lagt ner! Istället för att skriva ett tråkigt sms som är gratis och tar max trettio sekunder att producera, har den här personen satt sig ner med papper och penna och formulerat sina tankar, slickat igen kuvertet, sökt upp din adress och skrivit på den, köpt frimärke och satt på det, och sen – lyssna noga nu  tagit sig till en brevlåda för att posta brevet. Med tanke på att ett frimärke kostar hiskeliga elva kronor styck numera är det där brevet i det närmaste en kärleksförklaring, oavsett vad som står skrivet. Och då ska vi inte ens börja med brev som innehåller små presenter… 

Nu kan det ju vara så att jag är en del av en liten bubbla i just den här eran som längtar tillbaka i tiden. Inte hur långt som helst – jag uppskattar vaccin och min rösträtt  men i alla fall några tiotal år, där brevet spelar större roll och man bara fotar analogt. Kanske längtar jag till tiden innan internet, fastän jag inte har fått uppleva den själv? Det är mycket möjligt att jag enbart baserar de här tankarna på olika åttiotalsflmer jag har sett, där det är brev eller fast telefon som gäller för kommunikation. När jag var liten var det fortfarande hemtelefonen som var viktigast för att ringa kompisar och man slapp se vad alla andra gjorde när man inte var där. Så kanske är min kärlek till brev bara en del av min allmänna romantisering av det analoga livet som jag egentligen inte levt mycket av själv.

Men det finns ju inte mycket som slår dramatiken i att sätta sig ner med brevpapper och författa ett långt brev till någon om alla sina innersta känslor. Finns det något mer romantiskt än kärleksbrev? Nu har inte jag varken skickat eller mottagit speciellt många kärleksbrev, då de jag har brevväxlat med är min faster, min mormor och morfar samt min kompis som för närvarande bor i Italien. Men tanken är fin. Kanske borde man skaffa sig en utländsk älskare och sen låtsas att man inte äger en telefon? Men även då breven inte är kärleksbrev blir de oftast väldigt känslonära, och dessutom interaktiva. Det är ju kutym att inleda med hälsningsfras, berätta något om sitt eget liv och sedan ställa frågor till mottagaren, innan man avslutar.

Det är också fint med brev eftersom de oftast arkiveras, och sen på ålderns höst kan en låda med gamla brev dyka upp som framkallar alla de känslor som fanns när man för första gången mottog dem. Själv har jag sparat alla brev och kort jag har fått i flera års tid och för några månader sen kollade jag igenom dem. Det var helt otroligt att få läsa vad jag och mina vänner tänkte på för tio år sen. Breven blir små tidskapslar bevarade på blomklädda papper. Faktum är att de brevpapper jag använder nu är de jag har kvar från när jag brevväxlade med mina kompisar i lågstadiet. Fast jag har också börjat köpa söta vykort för några kronor styck så jag har ett litet lager att välja mellan.

Såklart kommer jag inte fullkomligt överge all annan kommunikation för brevet. Det har jag varken tid eller pengar till. Däremot kommer jag fortsätta skriva brev eftersom det är en av de finaste handlingarna jag vet, och jag vill uppmuntra till att skicka fler. Skaffa en brevvän eller skicka ett spontant brev till någon du saknar! Jag lovar att det kommer vara en renande upplevelse för dig och en glad överraskning för mottagaren. Har du mot förmodan ingen att brevväxla med, hör av dig så ser vi vad vi kan göra åt saken. Jag lovar utförliga brev på fina papper men med ful handstil. Det är dags att växla upp brevväxlingen, helt enkelt.

Ålder är inte bara en siffra

Fårösund I lördags pratade jag med min lillasyster i telefon om vad jag haft för mig de senaste veckorna, varpå hon efter en stund sa: “Du beter dig verkligen inte som andra i din ålder nu. Du verkar… äldre.” Ålder har alltid varit en central del av min identitet på ett sätt som jag inte tror att den är för alla – jag är lika konstant medveten om min ålder på samma sätt som barn som poängterar att de är fem och ett halvt år gamla, inte fem. Jag har alltid varit yngre än majoriteten av de jag umgåtts med, eftersom jag har gått i skolan med de som är ett år äldre. Därför tog jag också studenten ett år tidigare och flyttade hemifrån ett år tidigare än många, och numera pluggar jag på en folkhögskola där jag är absolut yngst. 

Jag minns att när jag gick i lågstadiet verkade eleverna i nian som jättar och de som gick i gymnasiet var i princip vuxna. Jag hade föreställningar om vad jag som artonåring skulle ha lyckats uppnå (bl. a vara världskänd artist som reser världen runt med sin musik) och jag tänkte att trettio, då är man trebarnsförälder, gift och har villa i en liten förort någonstans. När jag var tolv trodde jag på fullaste allvar att jag skulle kunna flytta hemifrån och klara mig bättre själv bara någon försåg mig med pengar varje månad. Jag har tyckt att jag har varit vuxen fram till jag faktiskt blev det – rent juridiskt i alla fall. För paradoxalt nog har jag aldrig känt mig så ung som jag gör nu när jag är äldre än jag någonsin har varit.

I samband med ett författarbesök på skrivarlinjen för några veckor sen kom vi in på begreppet kronomorvativitet. Det låter påhittat, jag vet – jag skrattade nästan högt första gången jag hörde det, men efter diskussioner känner jag att jag förstår innebörden. Det handlar om föreställningar om ålder, helt enkelt en åldersnorm, som bestämmer vad vi bör ha uppnått och hur vi bör tänka och vara i olika åldrar. Exempelvis är det fullt rimligt att en fyraåring lägger sig ner och gråter på golvet vid något mindre motstånd, medan en vuxen som gör detsamma skulle läggas in på psyket. I tjugoårsåldern får man gärna prova nya saker för att hitta sig själv men är man trettio, fyrtio, femtio eller äldre beskrivs det som en kris. En tjugoåring som skaffar barn har inte tänkt igenom det tillräckligt noga och en trettiofemåring som ännu är barnlös borde börja tänka på det genast. Tick tock! Tiden går!

Fram till en viss ålder vill vi bara bli äldre. Som barn ser man fram emot födelsedagar, eftersom det är kul att fylla tio, femton, sexton, arton, tjugo, tjugoett, tjugofem. Men vid någon punkt börjar man istället fasa för att bli äldre. Som att alternativet skulle vara bättre! Vi är otroligt fixerade vid ålder, samtidigt som vi inte vill låta det påverka oss. Det finns ju för- och nackdelar med allt, självklart gäller det också ålder. En ung person är ofta pigg och frisk, får rabatterade priser och blir ofta ursäktad för sin omdömeslöshet med förklaringen oerfaren, naiv, vet inte bättre. Men det är ett dubbeleggat svärd – ens ambitioner, åsikter och passioner tas inte på allvar med precis samma förklaring. 

Det går att påstå att ålder bara är en siffra. Men faktum är att ens ålder och generationstillhörighet just nu är så betydelsefull att vi identifierar oss helt med den och till och med skapar ett vi/dom-drama (tänk boomer/millennial-tvisten). Det går att säga att ålder bara är en siffra, men prova du att säga det till en sjuttonåring vars alla kompisar har fyllt arton och får ta körkort, rösta och dricka alkohol lagligt. Nej, ålder är inte bara en siffra. Det är en del av vår identitet, såklart olika viktig under olika delar av livet, men likväl en del av identiteten. Jag har i alla fall insett nu att livet inte slutar när man är femtio och att man inte blir vuxen för att man har snurrat ett visst antal varv runt solen. Man blir ju vuxen när man handlar enligt budget, diskar och källsorterar skräp! Eller är det när man ringer till läkaren själv? I såna fall är det klappat och klart. Juste: i övermorgon fyller jag arton år och tre fjärdedelar. Tar gärna emot grattisönskningar och blombud. 

Den här bloggen är en samtida blandning av det allvarliga och det lättsamma, och kommer beröra såväl miljö- och jämställdhetsfrågor som nöje och kultur.


Bor: Fårösund, men kommer ursprungligen från Göteborg.


Gör: Pluggar Skrivarlinjen på Fårösunds folkhögskola och jobbar extra på Magasinet Kök & Bar i samma ort.


Ålder: Arton härliga år!


Intressen: Böcker, matlagning, musik, skogen, att resa. 


Drömmer om: Att skriva och att resa.


PS: Har också en personlig blogg om mitt liv, den hittar ni på nouw.com/filippakindblom

Bloggar