Andas för fan

Visby Terminen har börjat, skolan är igång, jobben rullar på och helt plötsligt ska vi tillbaka till vardagen, i vardagen så ingår allt annat också. Vara ekonomisk, äta nyttigt (inte bara pasta hela tiden, även om det ofta är det studenters mat cirkulerar runt), kanske träna lite, hålla igång hjärnan, ha koll på nyheterna, vara social, ha middagar med tända ljus och trevligt sällskap.

Jag blir trött bara av att läsa det här, det är så mycket press som vi lägger på oss själva (HERREGUUUD NÄR SKA MAN ANDAS DÅ???) och vi tillåter oss inte att ta det lite lugnt. Jag är precis likadan, jag ska alltid göra allt annars så blir jag uttråkad, men jag tror att det börjar ta ut sin rätt på kroppen och själen.

Jag är 25 år gammal, pluggar på heltid och har tagit på mig ett extrajobb utöver studierna, VARFÖR DÅ undrar ni. Jag skulle kunna säga att jag har lite extra tid att göra något av, men sanningen är att jag vill ha mer pengar. Att leva på CSN är inte något lyxigt, det är helt fantastiskt att vi i Sverige har den möjligheten att ta lån och få ett litet bidrag, men det är inte lätt att vara människa med den budgeten. Så jag, mitt stolpskott, har tagit på mig att extraknäcka ca 12 timmar i veckan. Vilket i teorin kan funka hur bra som helst och egentligen så funkar det bra i praktiken, förutom den där lilla detaljen att jag är trött, konstant.

Vilket ni kanske tycker är helt irrelevant för er, men det som jag vill komma fram till är stressen som hänger över oss konstant. Stressen som inte bara handlar om att prestera bra inom skola och jobb, utan den stressen och pressen vi utsätter oss själva för. Det räcker tydligen inte för människan att vara bra nog, utan vi ska hela tiden vara bäst, på allt. Vi ska vara snyggast, vi ska vara den som är mest hälsosam, den som lagar den godaste och nyttigaste maten (den ska speciellt vara bättre än ens vänners middagar), maten måste också se bra ut eftersom den ska upp på instagram.

Så tänker jag också på våra älskade ungar som också känner stress och press att prestera bra, i skolan med betygen, i det sociala och sen ska man ha massa fritidsaktiviteter också. Det är inte konstigt att vi är ett stressat folk, det är som att vi har glömt bort hur man andas och tar det lite lugnt. Det börjar ju innan man ens har kommit in i puberteten, inte konstigt att man blir galen när man är vuxen. Vi kan aldrig ta det lugnt eftersom vi själva inte tillåter oss att ta det lugnt.

Nä hörrni, det är kanske dags att andas lite för fan.

Du klarar allt

Linköping För nästan ett år sedan så började plugga en distansutbildning som handlade om politik och att utveckla sina egna politiska idéer och det var så himla svårt. Jag förstod ingenting och kände mig allmänt dålig. Så jag bestämde mig för att ge mig själv lite pepp och lite positivitet mitt i allt det svåra. Så jag skrev en lapp som jag satte mitt på datorn som är det första jag ser när jag öppnar den. Det står Du klarar allt Antonia

Just nu sitter jag i Linköping och tanken är att det är här jag ska vara dom närmsta fem kommande åren, för jag ska utbilda mig till lärare. Det är en underbar stad (inte som Visby dock, men det finns inget som slår Visby) och jag mår bra, men det är svårt, riktigt riktigt svårt. Varför var det ingen som berättade hur tufft det är att plugga? Det är svårt, jobbigt men också väldigt roligt, tiden flyger förbi och nu har det gått tre månader. Galet!

Häromdagen så fick jag reda på att jag hade kuggat på en tenta. Det var en riktigt käftsmäll, en sån där som får hela ens värld ur balans, det var tungt. Alla kanske inte tycker att det är så jobbigt, men för mig var det verkligen det, jag kuggade på en tenta. Alla hade sagt "man kommer kugga på någon tenta, det gör alla!" Det kanske man gör, men jag var inte beredd på att det skulle slå mig i ansiktet så hårt. Men det gjorde det och nu i efterhand så förstår jag varför jag inte klarade den och jag har börjat plugga till omtentan som är snart. (Hejja Hejja!)

Jag vet att ni antagligen inte är så intresserade av att läsa om hur jag inte klarade tentan, men det jag vill få fram är att man ofta skriver och pratar om hur lätt allting är, när det kanske inte är så lätt för alla. Vi fokuserar mycket på hur lyckade vi är, att vi ser bra ut på bilderna som vi lägger ut, den perfekta familjen, den perfekta skolan, den perfekta staden, det perfekta livet. Vi pratar inte om det svåra, det som gör ont och det man inte alltid är stolt över, för det är fult.

NEJ! Det är inte fult, det är MÄNSKLIGT!

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, ibland känner man sig ful, ibland kuggar man på en tenta och det är helt okej. Men det viktigaste som man inte får glömma bort är att DU KLARAR ALLT. Det omöjliga är inte omöjligt, det tar bara lite längre tid.

När jag öppnade upp datorn nu så såg jag min lapp och jag insåg att jag kommer klara tentan, för jag klarar allt även om det tar lite längre tid.

Barn betyder lada på engelska

Linköping
Hej på er!
Jag älskar ju att prata om feminism om ni inte har förstått det ännu, ett annat ämne som ligger mig varmt om hjärtat är HBTQ. Jag har många kompisar som är HBTQ-personer och jag är själv en HBTQ-person. Jag är stolt att vara en HBTQ-person, otroligt stolt och jag har inte stött på så mycket hat (antagligen en av få) när jag har berättat att jag inte är heterosexuell.
Nu kanske ni börjar fundera på min sexuella läggning, det förstår jag, för det är ju inte att följa normen att vara något annat än heterosexuell.
Det jag vill att ni gör nu i stället för att fundera på vilka personer som jag attraheras av, så vill jag att ni själva ställer er frågan "Är jag verkligen heterosexuell?".
Jag vet vem jag är, vet du vem du är?
Jag misstänker att det inte är många som någonsin har frågat om ni är hetero, för det är ju något man antar. Man antar att alla människor är heterosexuella och ligger helst med personer som inte har samma kön som en själv. Vet ni vad? Det är inte alls så, det finns personer som gillar allt möjligt, som föredrar personer med samma kön, som inte bryr sig alls vad människor väljer definiera sig som.
Det är helt enkelt inte relevant för en del.
Det finns personer som föddes som tjej, som inte alls vill vara tjej utan helt enkelt vill vara en pojke. Det finns människor som föddes på ena sättet och som kanske inte alls vill definiera sig som varken eller. Det finns människor som föddes som tjejer och vill vara tjejer. Det finns killar som föddes som killar och inte alls vill vara en kille. Det finns hur många olika könsidentiteter, sexuella läggningar och olika människortyper som helst. Är inte det fantastiskt? Att vi är olika! Hon, hen, han, den.
Jag föddes som tjej, jag definierar mig som tjej, därför kan ni säga hon om mig.
Jag är inte hetero, men ni tycker om mig i alla fall, och tycker ni inte om mig så är det nog inte på grund av att jag är bisexuell. Det vore ganska hemskt av er, att ni skulle tycka mindre om mig som människa för att jag gillar både tjejer och killar.
Jag har kompisar som vill definiera sig som hen, vem är jag att säga något annat? Det är väl inte så jobbigt att säga hen i stället för han, det är väl fortfarande en människa jag pratar om och människor har känslor. Nu kommer säkert många tycka att jag är dum i huvudet för att jag använder ordet hen "FÖR HALLÅ HEN BETYDER JU HÖNA PÅ ENGELSKA HAHAHAHHAHAHA!"
Vet du om att barn betyder lada på engelska? HAHAHAHA
Det är ungefär lika roligt...
Så lägg bara ner, det är inte roligt när ni säger att hen betyder höna, det är faktiskt jättetöntigt. 
Utveckla ditt vokabulär istället, se det som en utmaning och att du hänger med i vad som händer i samhället. Håll koll på vad HBTQ betyder, för det är coolt att hänga med. Lika coolt som det är att vara feminist och betala skatt.
Simma lugnt kompisar!
Antonia

Feminist i en mansstyrd värld

Tjenare!

Nu är jag här igen. Jag tror att sommaren tog död på mitt skrivande lite, men nu känns det bättre, så jag tänkte att jag ska fortsätta skriva här (alltså provocera uppenbarligen).

Igår var jag ute på krogen och hade det trevligt med mina vänner, en väldigt bra kväll för er som undrar. En grej som hände, som gjorde mig så varm ända in hjärteroten var när en person kom fram till mig och bara överöste mig med komplimanger och pepp för det jag gör här. För det är så, vi är många som kämpar med den feministiska kampen varje dag. Alla ni som tar kampen på jobbet, inte håller tyst och är den där jobbiga som hela tiden vill prata om dom "jobbiga feministgrejerna". FÖRSTÅR NI HUR BRA NI ÄR??? Det är vi som gör jobbet, det är vi som drar lasset och fan vad tungt det lasset ibland.

Jenny Persson som är en av få kvinnliga krönikörer i GT som i lördags skrev om hur hon också hade velat gå med bar överkropp, för det hade varit gött. Men då hade väl så många män ballat ur på grund av att dom ser ett par bröst, antingen hade kåtheten slagit till och dom hade inte vetat hur dom skulle bete sig, eller så hade folk kommenterat på att det är ju äckligt att visa upp brösten, det är något privat... osv.... 

Det är så jävla grymt att du skriver om det Jenny! Fan va bra du är, sluta inte! Vi behöver bli fler, fler som snackar om dom här sakerna. 

Ibland tror jag att vi fokuserar för mycket på det negativa, eller mer att vi försöker trycka ner varandra för att ta sig till toppen. Det är fel taktik! Vi ska ge komplinmanger till varandra, vi ska uppmuntra och hejja på varandra. Stötta, backa, peppa! Vi måste helt enkelt hålla ihop. För att vara feminist i en mansstyrd värld, det är inte lätt.

Det är till och med lättare att vara man, och det är ju tydligen ganska svårt.

//Antonia

Är jag verkligen så farlig?

Jag har tänkt på det här med feminism. Varför gör det folk så upprörda? Varför tycker folk illa om någon för att dom säger att dom är feminister? Personligen har jag lite svårt för dom som inte kan säga att dom är feminister, feminismen handlar ju om att alla ska vara lika mycket värda, att män och kvinnor inte ska behandlas olika på grund av sitt kön.

Sen finns det ju olika typer av feminister. Såhär: Alla gillar inte samma choklad, en del gillar 70% choklad, en annan avskyr apelsinchoklad och någon är fullkomligt nöjd med mjölkchoklad. Vilken av dom här chokladerna är inte en choklad? Vi tycker om olika typer av grader på choklad och på feminismen. En del kanske inte tycker om choklad alls, men det betyder ju inte att choklad inte finns. Den existerar, jag lovar. Likadant med feminsmen, den finns där av en anledning. Enligt tidningen Metro så kallar sig 1 av 4 svenskar sig för feminister och ca 48% av dom rödgröna kallar sig för feminister. Att kalla sig för feminist skadar ingen, det är ett ställningstagande som säger att man uppmärksammar ett problem som finns i samhället. Det är ett problem att kvinnor har sämre lön än män, det är ett problem att våldtäkter händer, det är ett problem att unga kvinnor inte känner sig trygga när dom går på stan, det är ett problem att vi behandlar människor olika på grund av kön....

Jag kan fortsätta hur länge som helst, en del kommer säga emot mig, en del kommer hålla med mig. Jag tycker det är ett problem att alla inte kallar sig för feminister, jag tycker också det är ett problem att alla inte kallar sig för antirasist. För det är en sak att säga att du inte är rasist, men ett helt annat ställningstagande och säga att du är antirastist. Lika så är det att säga att du står upp för jämställdhet (vem gör inte det), men när du säger att du är feminist,då det är på riktigt.

Jag tycker det är ganska intressant och se hur alla reagerar på att jag skriver här. Dom som pratar med mig säger bra grejer, men dom som inte håller med mig kommenterar i stället. Eller ja, det är någon som har ringt mig också, men jag tror att dom mest hade det tråkigt på en förfest och ville provocera, det rörde mig inte så mycket i ryggen.

En del verkar vara lite skrämda av mig, eller jag kanske har fel. Jag är väl inte så farlig... eller? Jag är ju bara en feminist.
//Antonia

Vi måste höja våra röster för att höras

Visby
“Varför har tjejer så tunna röster, varför har tjejer så svårt att höras?
Ska en tjej sitta tyst, va
å bara hoppas att någon kille
ska säja det hon tänkt
eller ska hon resa sej upp,
andas djupt med magen och skrika
OM NI BARA HÅLLER KLAFFEN OCH LYSSNAR
så hör ni nog vad jag vill säga
Å å å tjejer Å å å tjejer vi måste höja våra röster för att höras”
Kampsånger är bland det bästa jag vet, det ger mig alltid rysningar och det ger mig alltid hopp. Just den här låten har varit väldigt viktig för mig ända sen jag första gången hörde den (lyssna på låten här). En kampsång som handlar om att vi brudar ska ta plats, vi får lov att vara frispråkiga och prata om det vi vill prata om, och vi måste hålla ihop. För ni vi skriker tillsammans då finns det inte en jävel som kan tysta oss.
Jag vet om att jag är väldigt öppen med mig själv och min kropp, en del tycker att det kan vara lite obehagligt att veta så mycket om mig som dom gör, men jag har ju fortfarande vänner, så jag är väl inte helt dum i huvudet. En del verkade tycka att det jag skrev tidigare var jobbigt för dom, en del blev lite kränkta uppenbarligen. Det måste ju betyda att jag sa något som folk tog åt sig, dom känner sig träffade helt enkelt. Spännande. Människor är ju intressanta.
Men det som jag faktiskt vill prata om just nu är systerskapet, feminismen som har stärkt mig så otroligt mycket. Den som har hjälpt mig inse vem jag är, vem jag kan bli och hur viktig jag är. Feminsimen har lärt mig att älska min kropp, för det är inte mig det är fel på, det är samhället som har fått oss tycka att det är snyggt att vara smal. Det var feminismen som visade mig det. Feminismen har fått mig att växa som person, bli mer inlyssnande och inte bara bli arg när någon säger något dumt, jag har lärt mig förstå att det finns något djupare i varför vi tycker och tänker som vi ofta gör, att det finns strukturer och vi alla påverkas av dom.
Men jag glad att jag är en del av gemenskapen, systerskapet, vi brudar som backar varandra, håller varandras ryggar och aldrig känner mig ensam när jag har mina systrar med mig. Jag önskar att alla fick uppleva den gemenskapen som feminsmen skapar.
Jag vill tacka feminismen för idag så vågar jag resa mig upp, ta i med magen och skrika OM NI BARA HÅLLER KLAFFEN OCH LYSSNAR så hör ni nog vad jag vill säga.
Det vågade jag inte tidigare. Det är därför jag älskar den feministiska kampen och systerskapet.
Namn: Antonia Broén
Det här är jag: Feminist, samhällsintresserad och bara jävligt tuff

Bloggar