KRÖNIKA MARIE SÖDERBERG Hur mycket är det egentligen som en tränare eller förbundskapten kan påverka?

Det finns nog få Janne Andersson-skeptiker i vårt avlånga land för tillfället, och även om jag också känner att det svenska herrfotbollslandslaget är på väg i en helt annan riktning än det landslag vi förra sommaren såg där det krävdes över 184 minuter innan en blågul spelare lyckats få ett skott på motståndarnas mål, så är det alltid intressant att försöka lyckas veta hur mycket som är tränarens förtjänst och hur mycket flax eller oflax hen har.

Jag vet att man i idrott inte kan säga om det här hände eller om det här inte hade hänt, men om Ola Toivonen inte lyckats fånga upp en dålig pass från Frankrikes Hugo Lloris och skjutit bollen i mål från halva plan i 93:e minuten och därmed tagit tre poäng mot jättarna Frankrike istället för en så hade tabelläget sett helt annorlunda ut inför gårdagens match mot Nederländerna.

Såklart hade få saker kunnat vara sämre än det Sverige som förra sommaren fick en ökad risk för 10 miljoner människor att dö av uttråkning, men hade vi sjungit så ljuva sånger och hade vi satt publikrekord på Friends Arena mot Luxemburg om Toivonens skott mot Frankrike hade gått stolpe ut?

Samma tränare som fick Leicester City att bli århundradets mirakel, när de vann Premier League 15/16, fick sparken bara månader senare och samma tränare som vunnit fyra guld på fem år i Basketligan Dam med två olika klubbar, blev en av de mest ogillade i Luleå trots att han vunnit guld några veckor tidigare.

Min mening är inte att förringa vare sig Janne Anderssons, Claudio Ranieri eller Jens Tillmans coachinsatser, inte alls, utan snarare bara att man inte skall vara allt för hastig med att bedöma vare sig spelare eller tränare baserat på få insatser.

Minnet är bra, men kort, och såväl även i idrottsvärlden.

Den domare som alla tycker är den överlägset bästa kan vara två olyckliga misstag ifrån att bli den sämsta och den spelare som alla tycker så mycket om kan vara den mest hatade om hen bränner ett läge i fel tillfälle.

Personligen tycker jag om Janne Andersson som tränare, och det är jag nog inte ensam om, men att bygga upp förhoppningar eller för höga nivåer av optimism eller är farligt.

Låt inte de kortsiktiga, reaktionära tankegångarna ta över.

Det är jobbigt ibland men ha tålamod, för precis som att man inte kan bli årets tränare av två raka vinster, så förtjänar man heller inte sparken efter två raka förluster. VM nästa sommar kan nog bli roligt, det enda frågetecknet nu är bara hur roligt det kommer bli.

Tränare behöver inte heller alltid ha fel. Min coach-kollega Paschalis Leras tippade förra veckan 8–0 till Sverige mot Luxemburg.