Eddie Twardomanskis historia påminner en hel del om den som andra öbor berättar. De var tvungna att lämna ön för att lyckas.

– Den stora var fryshuset som lockade med skatepark och Skejtgymnasium. Jag hade nog aldrig tänkt att jag skulle vara borta ifrån Gotland så länge. Jag ville driva min åkning så långt och hårt jag kunde och då räckte Gotland inte till, säger Eddie Twardomanski.

Han har bytt efternamn, på den tiden hetta han Lindkvist, men det är en helt annan historia. För att nå fram till drömmen: Att få sin egen bräda utgiven av ett skejt­företag, vilket är det etablerade tecknet på att ha slagit igenom, gick det inte att vara kvar på ön

Artikelbild

| DÅ. Eddie Twardomanski vid Solbergaskolan, i hamnen och i dag – med glass i handen.

– Jag blev sponsrad rätt tidigt efter jag flyttat till Stockholm och körde på i många år. Fick äran att pryda omslaget på tidningar och fick mitt namn på en bräda vilket också är en dröm i uppfyllelse.

Under den andra halvan av 90-talet var skateboard på utdöende. Den globala lågkonjunkturen gjorde att de pengar som fanns i sporten försvann, i dag är läget det omvända. Goda tider och genomslaget för sociala medier har gynnat actionsporter. Korta videoklipp som lockar, direktlänk till nätbutiken som säljer ”de rätta grejorna” – dessutom var personligt varumärkesbyggande något som redan fanns inbyggt i skateboardkulturens dna. Instagram-generationen fick en högst osannolik vinnare.

Ett tecken i tiden, inom kort öppnar ”The Dome” i Gävle, ett extremsportcentrum på 6000 kvadratmeter. Skejtavdelningen är på 850 kvadrat och byggs av experter. Att Visby nu fått en skejthall visar att ön inte är isolerad från omvärlden. Tillgången till en inomhusanläggning är också helt avgörande för att åkare ska kunna utvecklas. På Gotland har det inneburit att många som lagt av har återvänt till brädan, de samsas med barn i skolåldern om utrymmet. Att tiderna förändras märks på många sätt, närmast total manlig dominans bland de vuxna, 50/50 mellan pojkar och flickor. Det var, som sagt, andra tider på 90-talet.

– Det här var 90-talets andra hälft. Jag tror jag var 16 år när jag tillsammans med Hampus Carlsson öppnade en liten inomhuslokal. Då hade det varit stendött på Gotland i flera år, säger Eddie Twardomanski.

Artikelbild

| NUTID. Joel Rindberg i skejthallen en fredagskväll i januari.

I dag är skateboard en del av Riksidrottsförbunden och gotlands skateboardförening får kommunalt stöd för att hyra en lokal av Guteskolan. Verksamheten är säkrad för två år framöver, vad som händer sedan är oklart.

Professionella skateboardåkare lever på individuella sponsorer, den som har en egen brädmodell får en mindre lön och procent på försäljningen. Den absoluta toppen drar in stora summor när storbolag som Adidas, Nike och Redbull börjat sponsra skejtare. Men det är långt från Gotland till den världen. Den verkligheten är långt bort, för att nå till den yttersta toppen handlar det om att flytta till Kalifornien. Den saken har aldrig varit viktigst för majoriteten.

Artikelbild

– Utan Skateboard så vet jag inte vad jag gjort med all min energi. Den gav mig utlopp för kreativ, positiv, negativ, destruktiv energi. Det var en komplett verktyg för mig för att ta mig framåt i livet, säger Eddie Twardomanski.

Med det summerar han vad det handlar om.