– Tidigare trodde man att säl, både gråsäl och vikare, var den viktigaste proteinkällan för de som bodde på Gotland. Men de analyser vi gjort av människoben visar att fisket hade större betydelse än man tidigare trott, säger osteologen Adam Boethius som nyligen lade fram en avhandling om kosthållet i södra Skandinavien för 10 000 år sedan.

För att se vilka proteinkällor människorna hade på den tiden har Adam Boethius gjort kemiska analyser av skelettdelar. I benen lagras stabila isotoper av kol och kväve som gör det möjligt att kartlägga kosten. Av 82 undersökta individer kom fem från Gotland, varav tre från Stora förvar på Stora Karlsö och två från Kambs i Lummelunda.

– Resultaten från de fem individerna har vi sedan länkat samman med fiskben som hittats på boplatsen vid Gisslause i Lärbro, berättar Adam Boethius.

Skelettdelarna från individerna på fastlandet visade att proteinintaget till hälften kom från fisk, en tiondel från säl och cirka 37 procent från landlevande däggdjur som vildsvin och kronhjort. På Gotland fanns inga andra landlevande däggdjur än harar. Att ge sig ut på jakt efter fyrbenta djur kan inte ha varit så givande, och därför såg proteinintaget annorlunda ut.

Gotlänningarna var i högre grad beroende av det som havet kunde ge.

– Andelen fisk låg strax under 60 procent och andelen säl på nästan 40 procent. Harar och vegetabilier utgjorde en försvinnande liten del, säger Adam Boethius.

På stenåldern var Östersjön som en insjö, med sötvatten. Fiskar som torsk och sill förekom inte i vattnen runt Gotland. Fynden från Gisslause visar att fiskfödan till största delen bestod av mört, lake, abborre och gädda. Lax och ål förekom också, men var sällsynt.

I sin forskning har Adam Boethius tidigare visat att man för 9 200 år sedan bevarade fisk genom att fermentera den. 2016 gjordes fynd av masslagrad fermenterad mört vid boplatsen Norje Sunnansund utanför Sölvesborg i Blekinge.

– När fisken leker finns chans att fånga stora mängder. För att bevara den så fermenterade man den. Det gjordes dock inte på samma sätt som med dagens surströmming, eftersom man saknade salt, påpekar Adam Boethius.

Fisken syrades i stället med hjälp av tallbark och sälfett, och förpackades därefter i säl- och vildsvinsskinn som grävdes ner i gropar som täcktes med lerig jord. En metod som Adam Boethius tror även använts på Gotland:

– Vi har inte hittat några belägg för att man fermenterade fisk på Gotland, men även de måste ha haft den kunskapen.

Fiskets dominans som proteinkälla ger en ny syn på hur människorna levde på stenåldern. Fiske är mer stationärt än jakt på däggdjur, och slutsatsen Adam Boethius drar är att människorna var mer knuta till vissa begränsade områden än man tidigare trott.

– De höll sig till platser där fisket var gott, och det var där boplatser etablerades, säger han.

Efter att ha försvarat sin avhandling fortsätter Adam Boethius att forska. Han har planer på att återvända till Gotland.

– Vi har sökt pengar för att se hur man med nya metoder kan bevara organiskt material bättre. Det är känsligt material som lätt förstörs av surt regn, säger han och tillägger:

– Vi vill även använda moderna grävmetoder på gamla fyndplatser. Får vi bidrag kan vi undersöka Gisslause och Stora förvar. Grottan på Stora Karlsö är unik, den är skyddad och har ett mikroklimat som ger bra skydd.