Ledare Gotlands Folkblad Redan långt innan valrörelsen kom igång har jag beskrivit vad jag skulle vilja se mest av allt för att göra politik mer lättbegriplig. Det jag nämnt är en ”faktamyndighet” som har full koll på vad som är sant och vad som inte är sant. Nu kanske en myndighet är fel, men det skulle behövas ett faktafacit att vifta med när politikerna drar i gång.

Jag trodde väldigt mycket på de faktagranskningar som stora medieredaktioner tog på sig att göra, men jag har blivit mycket besviken. Jag ska försöka förklara varför.

Nu får jag nog varna känsliga läsare för att jag kommer att uttrycka mig lite vulgärt. Janne Loffe Karlssons rollfigur i Götakanalfilmerna gjorde uttrycket ”skita i det blå skåpet” välkänt.

Min tolkning av uttrycket är att när någon ”skitit i det blå skåpet” gör det andra riktigt upprörda. Politiska partier vet att en ”skita i det blå skåpet” fråga inte är en valvinnare. Därför försöker de hitta andra vägar så att det inte syns så tydligt vad de gör.

Om jag försöker mig på att ge ett målande exempel och beskriver det som om man istället för att ”skita” direkt i skåpet gör hål i taket och monterar på en toalett.

Man kan dyrt och heligt lova och försäkra att man inte ”skiter i det blå skåpet” utan i en toalett, och de politiska motståndarna som påstår att man ”skiter i det blå skåpet” kan avfärdas med att de ljuger. Oavsett vilka följder toalettbesöken får för det blå skåpet.

Faktagranskningarna som gjorts har varit på samma nivå. Ordmärkning, och promilleberäkningar. När exempelvis LO informerade om att de förändringar som de borgerliga vill genomföra i Lagen om anställningsskydd, Las, får följden att anställningar på den svenska arbetsmarknaden kan ses som livslånga provanställningar, blev det stämplat som en lögn. Förslagen om förändringar av Las innebär inte att det bara kommer att förekomma livslånga provanställningar som anställningsform och därmed var det LO:s uttryckte fel, enligt faktagranskarna.

De politiska partierna har inte varit sena att utnyttja detta med att sätta lögnetikett på sina politiska motståndare. Något som, tråkigt nog, också fortsätter efter att valet är avslutat.

Valrörelsen har på detta sätt koncentrerats för mycket på vad som har sagts och inte vad som har menat. Det hade varit mer ärligt att diskutera att följderna av förslagen om förändringar i Las, mycket väl kan liknas vid livslånga provanställningar. Den politiska retoriken måste få lov att innehålla vissa överdrifter. De som är emot begränsningar av vinster i välfärden måste få säga att motståndarnas politik leder till förbud mot vinster, även om det i sak inte är sant. De som är emot en mer marknadsanpassad hyressättning, måste får säga att motståndarnas politik leder till marknadshyror med allt det för med sig.

Debatten borde handla om vad partiernas politik leder till. Vad blir följderna för partiernas förslag? Det jag saknar är experter som ger sin syn på de olika politiska förslagen och vilka följder förslagen får, både positivt som negativt.

Jag hoppas det kommer att ändras under nuvarande mandatperiod. Då blir politiken mer överskådlig och partierna kan sluta ägna sig åt att kalla motståndarna för lögnare och i stället börja diskutera på vilket sätt deras politik förändrar samhället.