Men en viktig insats som årets ekonomipristagare har gjort är att ifrågasätta fattigdomsbekämpning genom mikrolån. Denna modell, som vann Nobels fredspris år 2006 åt Muhammed Yunus, saknar enligt ekonomerna Esther Duflo och Abhijit Banerjee stöd i verkligheten. ”Det finns få bevis för idén att mikrolån kan tjäna som motor för tillväxt eller utveckling mer allmänt”, sammanfattar priskommittén deras rön.
Mikrolån har inte haft samma goda rykte på senare år som under hajpen i samband med att Yunus fick priset.
En intressant sak som Esther Duflo har gjort, utöver att visa att de inte fungerar, är dock att reflektera över varför den utlovade effekten inte har infunnit sig. Varför blev det ingen succé när kvinnor som med stor skicklighet skötte hushåll också fick möjlighet att driva sina egna företag? Varför är enligt studierna kvinnors produktivitet i dessa företag lägre än männens?
Det är ganska enkelt. En människas energi, förmåga och viljestyrka är begränsade. Att tvinga henne att bli företagare är att be henne utföra två heltidsjobb. ”Snarare än att göra människor fria leder detta till att de misslyckas på båda områdena”, har Duflo sagt.
Till detta kommer att det är rationellt att se skeptiskt på mikroföretagandets potential. Organisationerna som delar ut mikrolån har varit framgångsrika i att låna ut små summor, men tillväxten i de företag som har uppstått har varit begränsad. Pengarna räcker inte till mer än att ”köpa sig själv ett jobb”, som Duflo uttrycker det.
Även om man sköter företaget perfekt är sannolikheten liten att det växer. Har man samtidigt hem och barn att se efter är det inte konstigt, menar Duflo, om företagandet inte får högsta prioritet: vinsterna kanske aldrig kan bli så stora att de på något grundläggande sätt skulle kunna förändra familjens liv.
Detta skulle kunna vara förklaringen till att mikroföretag också avstår från till synes enkla åtgärder för bättre resultat. Utbildning i mikroföretagande har till exempel inte gett avsedd effekt – kanske för att det är bristande entusiasm, inte avsaknad av kunskap, som ligger bakom att de sköts medelmåttigt. När det saknas utsikter för att livet verkligen ska förvandlas, finns heller ingen anledning att göra det bästa av förutsättningarna.
I uppmärksamheten omkring Nobelpriset i ekonomi har hittills pristagarnas metod, att dela upp stora frågeställningar i mindre frågor och på experimentell väg utröna vilka åtgärder som ger störst effekt, bedömts mest intressant. Men lika centrala är insikterna i fattigdomens logik.
En viktig skillnad mellan Duflo och Yunus är synen på de fattigas frihet. Enligt Yunus är ”välgörenhet” och ”paternalism” negativt, eftersom de tar ifrån de fattigas deras egen initiativförmåga och frihet. Enligt Duflo är de fattigas situation så utsatt att de inte kan väntas fatta långsiktiga och konstruktiva beslut. Friheten blir en illusion när grundläggande förutsättningar för ett värdigt liv saknas.