Trolleri, komik, musik och lyrik; den gränslösa göteborgaren Carl-Einar Häckner har många strängar på sin artistiska lyra.

Senast han uppträdde på Gotland gjorde han det med showen Skärvor, på lördag är det dags för honom att återvända till scenen i Stelors lada.

– Det är en soloföreställning som är en fristående fortsättning på mitt arbete, en isbjörnssaga för att hålla värmen. Jag försöker definiera det viktigaste och det finaste, det som gör oss till människor, säger Carl-Einar Häckner.

Artikelbild

Det låter ambitiöst.

– Det är stora ambitioner att ha, men jag välkomnar också till en föreställning med "kvalificerat nonsens på toppklassnivå".

Han beskriver hur han tilltalas av en kombination som rymmer både högt och lågt, i syfte att skapa en känsla av närvaro och delaktighet hos publiken.

– Jag tror att man måste ha allting, för att sänka garden på folk så att det blir spelrum.

Artikelbild

I sitt resonemang fastnar han vid ordet underhållning. I dubbel bemärkelse.

– Det är underhållning, men också underhållning av människan på samma sätt som man behöver underhålla en bil med olika delar. Människan behöver skratt, kärlek och eftertanke.

Carl-Einar Häckner framhåller värdet av att ha utrymme för improvisation under sina föreställningar.

– Publiken är viktigast av allt och för varje föreställning är det nya förutsättningar. Jag har en förberedd linje genom showen, men sedan kan det hända vad som helst. Jag älskar när det uppstår ett samspel med publiken. Eftersom jag är ensam på scen är publiken min medskådespelare, så samspelet är a och o.

Det kreativa arbetet med att skapa föreställningen gick väldigt fort.

Skärvor tog mig två år att skapa, den här gick på drygt en månad. Det här är en väldigt rak idé som blev väldigt bra, det är lite som ett punkband som spelar in en platta snabbt.

Genom åren har han besökt Gotland ett antal gånger.

– Jag är ju från västkusten och håller mest till på andra sidan, men jag har många olika minnen från Gotland.

Bland annat om hur han skrev två diktsamlingar parallellt med inspelningen av filmen Petri tårar.

– Jag bodde på Snäck i 2,5 månader och skrev jävligt mycket material där. I filmproduktionen ville de spara pengar på hemresor, så under inspelningen hade jag mycket ledig tid eftersom jag bara filmade på måndagar och torsdagar.

Så Snäck fungerade bra som kreativ verkstad?

– Ja det var bara jag där, det var ju helt nedläggningshotat. Sedan gillade jag verkligen samtalen med taxichaufförerna, dialekten är ju helt fantastisk, säger Carl-Einar Häckner.