Varje månad har sina förtjänster: Januari innebär nystart och goda chanser till vita vinterdagar även här. Sommarmånaderna med värme, stranddagar och semester är nog mångas favoriter och december har ju julen.
Men vem älskar november? Som en grå, våt filt mellan oktobers guldgula bladverk och decembers tusentals juleljus, en räcka av 30 grådisiga dagar där solen endast lyser med sin frånvaro. Visby har hittills i november haft blygsamma tolv soltimmar, alltså bara en tredjedel av de 48 soltimmar som är normalt för november månad i sin helhet och det ser inte ljust ut framöver heller.
– Det är mulet väder ser ut som även framåt och även en del nederbörd som passerar och då i form av regn. Så ingen sol i sikte här i det närmsta, säger Linus Karlsson, meteorolog på SMHI.
Inte nog med att soltimmarna är få, dagarna blir dessutom några minuter kortare för varje dag ända fram till vintersolståndet den 22 december. Vi lever i en mörk tid och D-vitamindepåerna från sommaren börjar ta slut.
Det går naturligtvis att försöka bekämpa novemberrusket och den oändliga tröttheten med extra vitaminintag, tända ljus och brasor, eller att ordna fest och försöka roa sig så gott det går. Men frågan är om det tjänar något till att streta emot.
Grå är november så varför inte omfamna gråskalan. Att hänge sig åt allehanda sorgligheter kan dessutom ha oväntade effekter. I en studie 2016 undersökte forskare vid Århus universitet i Danmark, hur våra hjärnor påverkas av att vi lyssnar på sorglig musik och resultatet var oväntat positivt.
– Hos de flesta av oss utsöndras en mängd lyckohormoner när vi lyssnar på sorglig musik, som får oss att må bättre, förklarade Elvira Brattico, professor i psykologi vid Århus universitet i Danmark, i Sveriges Radio i samband med att studien presenterades.
Sätt på något riktigt deppigt, som Bonnie "Prince" Billys "I see a darkness", gärna i Johnny Cashs tappning. Mannen i svart gör skäl för sitt namn även med sin allra sista singel, tolkningen av Nine Inch Nails 90-talsklassiker "Hurt". I kombination med musikvideon kan den vara bland det sorgligaste som gjorts. Enligt dataforskaren och journalisten Miriam Quick, som analyserat samtliga amerikanska Billboard-ettor mellan 1958-2018, ska dock Roberta Flacks "The first time ever I saw face", som toppade listan under sex veckor 1972, vara den sorgligaste av dem alla.
För den som orkar hålla ögonen öppna, trots att kroppen så här års i brist på soltimmar producerar mer av hormonet melatonin som gör oss tröttare, finns det gott om litteratur med tungmod mellan pärmarna. Slå till på något riktigt vemodigt som Ola Larsmos "Swede Hollow", en ny "Utvandrarna" eller kanske en riktig snyftare som Kristian Gidlunds "I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början", baserad på bloggen där han skrev om sin cancer och vägen mot döden. För lite lättsammare lässtunder kvalar väl tantsnuskstriologin "Fifty shades of Grey" in, åtminstone med titeln.
Film och serier kan med fördel konsumeras liggandes på soffan eller nedbäddad i sängen. Sätt på något riktigt dystert, gärna svartvitt, som "Schindlers list", "I faderns namn" eller Ken Loachs "Land och frihet" om spanska inbördeskriget. På seriefronten ligger tyska "Weissensee" bra till. Ladda upp med näsdukar och gråt ut allt novembergrått du har inom dig så ska du se att det snart känns bättre.
