DU& JAG I över fyrtio år har de talat till oss och vi har lyssnat. Men inom kort trycker radiorösterna Henrik Wallenius och Gunnel Wallin på ”off”-knappen och går i pension.

Det är så länge sedan och naturligtvis, som för de flesta som tittar bakåt, alldeles nyss. Hur de 1977 kom att bli arbetskamrater i lokalerna på Specksrum när lokalradion bildats och fått ett eget fönster i tablån och hur de varit våra kamrater i etern sedan dess.

Igenkända av många, särskilt när de öppnar munnen.

Artikelbild

1977. Jimmy Carter blir USA:s president, textilbolaget Algots går i konkurs, Elvis Presley dör, kronprinsessan Victoria föds, storflygplatsen Landvetter invigs och Forbes vinner Melodifestivalen med låten ”Beatles”.

Vi träffas i nya radiohuset på gamla A7-området. Eller nya, förresten. Så nytt är det inte längre, 2004 flyttade Radio Gotlands redaktion in i det ljusa nybygget som en gång varit ett stall för försvarets hästar.

Hur som helst, där ses vi för att prata minnen och om hur allting utvecklats genom åren, tekniken, journalistiken och de själva som människor.

Så vad tror ni, hur har ni påverkats som personer av ett helt liv inom radion?

Artikelbild

Henrik: Jag vet inte...kanske att man lärt sig lite om mycket, man sitter hela tiden i nyhetsflödet och måste ju sätta sig in i saker och ting.

Gunnel: Jag har alltid varit nyfiken som person, frågar alla om allt, det har jag gjort sedan jag var liten.

Henrik: Kanske har man blivit mer ödmjuk, tänker jag. Att man lärt sig att människor faktiskt kan tycka olika om saker och ting.

Så många minnen. Som när de träffades första gången, en pressträff med Linjeflyg på stadshotellet på Strandgatan, bolaget bjöd på lunch, reportrarna åt, Henrik var där för radion och minns Gunnel där med sitt block, Gunnel var där för GA men minns ingenting.

...eller som när chefen för samma bolag vid ett senare möte gav Gunnel ett visitkort, Gunnel bar för dagen kläder utan fickor, ”stoppa det i behån” sade nämnde chef.

...eller som när Henrik stod på barrikaderna och demonstrerade för ”Mera bagis till dagis” utanför socialkontoret.

...eller som när Henrik ansågs vara en säkerhetsrisk och fick avslag av polisen på sin ansökan om att besöka Smöjen för ett reportage.

För så var det, Henrik hade finska föräldrar och är trots att han levt hela sitt liv i Sverige finsk medborgare. På den tiden, 80-tal, var norra Gotland militärt skyddsområde, så...

–...jag tvingades söka tillstånd hos polisen när jag skulle dit och sända. Men det kom aldrig något svar så jag åkte dit ändå, gjorde mitt inslag och allt var frid och fröjd, berättar han.

En vecka senare kom avslaget på ansökan i lådan. Det var så dags då.

Så vad hände?

– Ingenting, de lät nog det hela bero. Efter det har det aldrig varit några problem.

1987. Sjöbo kommun beslutar att anordna en folkomröstning om flyktingmottagande, Zimbabwe blir enpartistat, riksdagen röstar för en handelsbojkott mot Sydafrika och Lotta Engberg vinner Melodifestivalen med ”Fyra bugg och en Coca-cola”.

Radio Gotland, eller P4 Gotland som det heter i dag, har sedan 1977 varit gotlänningarnas boj i bukten. Där har lyssnarna kunnat ta del av lokala nyheter – de som blivit kvar efter Gotlands Tidningars alla avslöjanden – och där har lyssnarna fått möta sina vänner och grannar.

Det var också den första lokalradiochefen Tommy Wahlgrens motto: Alla gotlänningar ska någon gång ha pratat i radio. Och tusan vet om det nästan inte är så.

Det ligger något oerhört vackert i det, som Henrik och Gunnel ser det.

Henrik: När vi började var det lite ”fint” att vara i radio, med tiden har det ändrats, ingen tycker längre det är särskilt konstigt att bli intervjuad.

Gunnel: ”Alla” ska ha varit med, som Tommy sa. Det är en bra utgångspunkt.

Som journalist får man ju också träffa ”alla”. Vilka är roligast, ministrar och andra ”kändisar” eller bonden ute på åkern?

Gunnel: Bonden på åkern, utan tvekan.

Varför då?

Gunnel: För att många potentater är så programmerade, det går inte att nå dem, de allra flesta är förstås trevliga och så, men de öppnar sig inte.

Henrik: Jag håller med, en levande berättelse från någon som riktigt bjuder på sig, det är kul som journalist och kul för lyssnarna.

Gunnel Wallin växte upp i Sanda där hon ännu lever. Hon älskade att skriva uppsats i skolan, så mycket att en kamrat tyckte hon skulle bli journalist. Tja, varför inte!

Så kom det sig att hon utbildade sig i Kalix och fick sedan sitt första jobb, ett sjuveckorsvikariat, på Arvika Nyheter.

Sedan vände hon hemåt, gjorde något år på GA:s redaktion innan hon värvades när radion skulle starta en lokal redaktion, Gunnel och Clary Winberg var de enda kvinnorna.

Henrik Wallenius är stockholmare, växte upp på Kungsholmen och hade aldrig varit på Gotland förrän han steg i land 3 september 1975 och började på Gotlandsradion, som förlagan till lokalradion hette.

Han var tidigt intresserad av journalistik och var bland annat pryo på järnvägstidningen ”Signalen” och kom senare in på journalisthögskolan.

Möjligen hade det kunnat ta slut redan innan det börjat och det på grund av Bengt Feldreich, vetenskapsjournalisten och speakerrösten till julaftonens Kalle Anka.

Henrik: Det var olika yrken som presenterade sig i skolan och jag satte mig vid radio- och tv-bordet. ”Du får aldrig jobb på radion, du pratar för mycket stockholmska” sade han till mig.

Så fel han hade.

1997. Världens första klonade får, Dolly, visas upp, Christina Odenberg blir Sveriges första kvinnliga biskop, Nelson Mandela avgår som partiordförande för ANC och gruppen Blond vinner Melodifestivalen med låten ”Bara hon älskar mig”.

...eller som när Gunnel intervjuade försvarsminister Thage G. Peterson i samband med förbandsnedläggningarna i tidigt 2000-tal. ”Om du lägger ner, vågar du då åka till din sommarstuga i Lummelunda då?” frågade Gunnel med glimt i ögat.

Thage uppfattade aldrig någon glimt utan tillskrev på försvarsdepartementets brevpapper dåvarande radiochef Kjell Anderstedt och kallade frågan ”det värsta hot han fått”, en episod som även finns omnämnd i hans memoarer.

...eller som när Henrik ringde chefen på Cementa en tidig morgon för en kommentar och denne var måttligt road av att bli väckt.

...eller som när Gunnel skulle beställa muggar med ”Radio Gotland till frukost” tryckt i botten, ringde porslinsfabriken Gustavsberg och kopplades till sanitetsavdelningen där en helt annan typ av muggar tillverkas och framförde sina önskemål. Tryck i botten! Klart de trodde hon var en knäppgök.

Fyrtio år och drygt det, så mycket som hinner hända. Vi har hunnit bli gråare, rynkigare men också fyllda med kunskap, möten och minnen.

För som den utvecklats, mediebranschen. Tidningsvärlden och radioredaktionerna likaså.

I begynnelsen följde en tekniker med ut på fältet och ”Nagra-axel” blev ett begrepp, Nagra var de blytunga bandspelare som reportrarna bar med sig vart än de skulle.

Nu gör de många av sina inslag direkt i mobilen, där de såväl kan klippa och skicka sina inslag till redaktionen eller, när det behövs, sända direkt.

För att inte tala om datorernas intåg i samhället, vilket förstås förändrad alla branscher.

Henrik: Där finns allt nu, bara att dra i en regel. Jag minns när vi skulle börja självköra, alltså sända utan tekniker, och man skulle hitta rätt spår på en LP samtidigt som man pratade...det hände att det blev lite fel där ibland, skrattar han.

Gunnel: Och alla sociala medier man har, Facebook, Instagram, mitt syskonbarn lade till och med ut mig på Tinder! Men jag fick bara en massa konstiga meddelanden så det där fick hon ta bort!

2007. Orkanen Per drar in över Sverige, Mona Sahlin efterträder Göran Persson som partiordförande för Socialdemokraterna, Ingmar Bergman dör och The Ark vinner Melodifestivalen med låten ”The Worrying Kind”.

Fyrtio år...hur lång tid är det, förutom att det är fyrtio år?

Henrik: Väldigt kort tid, de gick i en blink...vart tog de vägen?

Gunnel: Jo...jättesnabbt. Även om så mycket förändrats och man tycker att en del är länge sedan, så är det ändå alldeles nyss.

Henrik: Världen har förändrats, men man själv är densamme, är det inte så?

Genom åren har jag intervjuat många människor som lämnat något speciellt bakom sig, ett livsverk, en idrotts- eller musikkarriär, och många har vittnat om tomheten som inträder.

För det är ju så, det vi gör blir för många av oss en identitet. I Henriks och Gunnels fall är det att vara i händelsernas centrum och med sin röst förmedla vad som hänt och händer till kanalens lyssnare.

Henrik i nyhetsstudion med sin trygga stämma, Henrik som inte är sen att märka ord när det behövs, de som kallar regionen för ”dom” får en åthutning. ”Den” ska det vara. Singularis.

Och Gunnel inte sällan ute på fältet, hon som med sitt gotländska munläder inte backar för att säga såväl ”fönstrar” som ”mamrar” och ”papprar”.

Över fyrtio år på kanalen, ett helt yrkesliv. Jag tänker att det kommer att infinna sig en tomhet?

Henrik: Ja, kanske...men just nu jobbar jag tre dagar i veckan och jag saknar inte själva jobbet alls när jag är ledig.

Gunnel: Det är arbetskamraterna jag kommer att sakna, man är van att åka till arbetsplatsen...och så behöver man plötsligt inte det.

Henrik: Men vi har inte stängt dörren för gott, kanske blir man vikarie igen!

Allt har de rapporterat om genom åren, glädje och sorg, tyngd och lättja, nytt och gammalt, segrar och förluster, födslar och död. Kort sagt: Livet.

Men snart är det över.

Vid midsommartid går Henrik i pension, Gunnel håller ut till efter valet i september. Därefter har över åttio års erfarenhet försvunnit från redaktionen.