Emma och Fredrik Alvengren i Rone kämpade länge för att bli föräldrar. När deras efterlängtade Helmer till slut kom till världen blev livet inte alls som de tänkt sig. Emma drabbades av en svår förlossningsdepression och Fredrik har under de drygt två åren som gått ensam fått ta ett stort ansvar för familjen.

– Det är en väldigt stort omställning att ta hand om ett barn men att också få en "ny" fru, det var något annat. När jag träffade Emma var hon en stark kvinna, den starkaste jag någonsin träffat, så det var en stor kontrast när hon blev sjuk, säger han.

Nu är Helmer en pigg liten kille på 2,5 år och Emma mår bättre än på länge. Hon minns de senaste två åren som ett stort mörker. De första månaderna efter att Helmer fötts vågade Emma inte släppa honom ifrån sig av rädsla för att något skulle hända honom.

Artikelbild

| Busig. Helmer är full av enegi.

– Sen när jag väl släppte honom så blev det ännu värre, säger hon.

Hon kände att hon inte ville vara delaktig och började fundera på olika sätt att skada sig själv fysiskt. På kvällarna när Helmer somnat fick hon panikattacker, grät och hade svårt att andas.

När Emma vaknade upp till en ny svart dag fick Fredrik, som är elektriker och egenföretagare, planera om dagarna för att få vardagen att fungera.

– Han fick vara både mamma och pappa, säger Emma.

Artikelbild

| På väg tillbaka. Emma och Fredrik Alvengren ser positivt på framtiden.

Emma som först var mammaledig blev så småningom sjukskriven från sitt jobb på förskolan.

– Det var jättetufft, Emma var viljelös och kände sig överflödig. Jag försökte bara finnas där och vara stöttande, säger Fredrik.

Artikelbild

| Bästisar. HelmerAlvengren berättar att han har många bästa kompisar: mamma, pappa och farmor.

Först trodde Emma att det var något fysiskt fel på henne och hon ringde både vårdguiden och läkare för att få svar på vad det kunde vara som var fel. Tanken på att det handlade om förlossningsdepression slog dem aldrig. Det var först när de sökte hjälp som de började förstå.

– Jag såg inte att det här skulle kunna hända mig. Jag brukar alltid vara snabb att resa mig och har väl tänkt att om något är jobbigt så får man sparka sig själv i baken, säger Emma.

Artikelbild

| Fredrik och Emma Alvengren.

När de insåg att detta inte var något de kunde klara själva vände de sig till Barnavårdcentralen där de fick psykologisk hjälp.

– Vi började med samtalsterapi på Korpen i stan och sedan blev vi utslussade till vårdcentralen i Hemse, säger Fredrik.

Även Fredriks mamma och Emmas föräldrar har ställt upp i vått och torrt.

– De har varit med hos psykologen och vissa dagar när Fredrik jobbade var mina föräldrar hos oss eller så var jag hos dem, säger Emma.

Trots att Emma inte mådde bra valde hon tidigt att börja jobba igen.

– Jag ville inte vara hemma. Det kändes lättare att vara borta så jag ringde och bad att få jobba, säger hon.

– Att få jobba blir en terapi i det att man håller sig sysselsatt, säger Fredrik.

När Helmer var fyra månader bestämde Emma och Fredrik sig för att de skulle gifta sig i samband med hans dop, detta trots att Emma var sjuk.

– Prästen frågade mig vad som är bra med Fredrik och då svarade jag att det inte finns något som inte är bra med honom, säger Emma.

Emma berättar att bröllopet gick bra men att hon inte minns så mycket av det.

– Det är lite synd, man vill ju minnas en stor vit klänning och allt, men mycket av den här tiden minns jag som ett mörker.

Emma är fortfarande inte helt frisk men de känner i alla fall att de är på rätt väg.

– Det var en stor prövning och för mig fanns aldrig alternativet att ge upp – förlossningsdepression är ett tillfälligt tillstånd. Nu börjar jag få tillbaka en stark kvinna och det kan bara bli bättre, säger Fredrik.

– Fredrik är värd att hyllas och visst kan man känna sig väldigt skuldtyngd. Det är i nöd och lust, jag hade gjort samma sak för dig, säger Emma till Fredrik som sitter mittemot inne på Kotteland i Visby där Helmer tillsammans med sin farmor leker sig svettig i ett hav av färgglada bollar.