Stålhammars hockeyblogg

The Swedish Bratt och fartkameror!

Vibble En vecka in på NHL-säsongen och det är redan upp och ner vända världen. Men jag vill påminna er kära läsare - att Colorado var bäst i hela NHL efter 10 omgångar förra säsongen. Sen gick det ju som det gick – de satte nytt bottenrekord med minst antal poäng genom tiderna. Så det är ännu för tidigt att förutse något om hur säsongen kommer sluta. Så med andra ord vi vet inte ännu huruvida eder bloggare var ute och cyklade eller ej i sin analys inför säsongen. Men det har ju redan hänt grejer som givit upphov till andnöd. 

*****

För vem hade kunnat förutspå Blackhawks makalösa urladdning i premiären där de körde över de regerande mästarna Pittsburgh Penguins med 10-1. Vi var många som sågade trejden med Columbus Blue Jackets och bytet av Panarin mot Saad. Men vad händer – Brandon Saad gör hattrick i debuten… 

*****

Det brukar allt göras några små regeländringar inför varje säsong. I år har domarna fått hårdare direktiv om att visa ut för slashingar. Men frågan är om inte det är fartkameror och högsta hastighetsbegränsning som bör införas istället. I varje fall när det gäller Connor McDavid. 20-åringen är övermänsklig. Inte nog med att han såklart gjorde hattrick i säsongspremiären – han bröt också antagligen hastighetsrekordet. Kolla på klippet här nedan (50 sekunder in) – när han tar pucken vid eget mål och kör ifrån tre(!) motspelare:

https://www.youtube.com/watch?v=kD7777f2XM4 

Eller som Winnipeg Jets Mark Scheifele säger:

*****

I Las Vegas skedde en stor tragedi - i och med ihjälskjutningen av 58 oskyldiga människor - i stort sett samtidigt som den första pucken släpptes för NHL-säsongen 17/18. Med chockade medborgare och med ett helt nytt ihop-plock till lag – var inte förutsättningarna direkt optimala för Vegas Golden Knights. Men det är något märkligt och vackert med mänskligheten. Ju större kris desto mer går vi samman och blir starkare. Samma sak med Golden Knights. Utdömda på förhand. Men nu obesegrade efter tre matcher. Tre raka vinster och avgörande mål i var och en av matcherna av gamla Nashville profilen James Neal. Totalt fem mål på tre matcher – är en hyfsad start får man säga.

*****

Men det finns en som är värre. Alex Ovechkin. Inför säsongen var det många experter som spekulerade i huruvida Ovechkins karriär började se slutet. Tjena. Den ryske krutdurken bombade in tre mål i premiärmatchen. Tre mål i den andra matchen och har nu efter fyra spelade omgångar redan noterats för 8 mål. Assist? Helt oviktigt i Ovechkins värld………

*****

De föregående årens hopplösa bottengäng New Jersey Devils – som inte tagit sig till slutspel på 4-5 år. Har startat året sensationellt. Tre raka segrar – med en fin skalp mot bland annat Toronto. Med det är man bästa New York lag så här långt. Som sagt alldeles för tidigt ännu – men trots allt förvånande. Och mest överraskande av allt är den svenske sensationsrookien – Jesper Bratt. Den 19-årige Stockholmaren har tagit Jersey med storm. 3 mål och tre assist på de inledande tre matcherna är ett praktfullt facit. Och att hänga två baljor i premiären inför sina föräldrar på läktaren är så vackert så även den mest hårdhudade börjar lipa. (Läs eder bloggare).

*****

De övriga New York lagen Rangers och Islanders har inte börjat lika muntert. Trots vinsten i dragkampen om Shettenkirk och riktigt fint spel av Mika Zibanajed har Rangers tre torsk på fyra matcher. För tunt på centersidan och för dåligt försvarsspel håller inte. Islanders har lyckats vinna två. Så Devils rules i New York. So far.

*****

Värt att notera i övrigt är att St: Louis Blues har rivstartat med fyra raka segrar, San Jose Sharks har inlett med två raka torsk och att Buffalo Sabres är 100% i sitt penalty kill. Men vad hjälper det när man inte kan göra mål framåt?

*****

Varje vecka röstar NHL fram veckans ”Three Stars”. Första veckans tre stjärnor blev föga förvånande målkungen Alex Ovechkin, Vegas obesegrade målvakt Marc-Andre Fleury och Flyers ”powerhouse” Wayne Simmonds som inledde med fyra mål på två matcher. Simmonds hade dock med lätthet kunnat ersatts med James Neal i bloggens ögon. Men två spelare från samma lag får sällan utmärkelsen.

*****

Nu dags för ny NHL-vecka! På återhörande om en vecka.

Din lathund till NHL 2017/2018

Vibble Känslan som barn – dagen innan julafton - har precis infunnit sig.

Visst Visby/Romas säsong har börjat, om än lite knackigt, men den är igång. SHL och hockeyallsvenskan har spelat 5-6 omgångar, så för den som önskat - har det funnits hockey att titta på.

Men i natt tänds lamporna på den allra största av scener vad det gäller ishockey. I natt börjar äntligen NHL igen. Den snabbaste, hårdaste och tuffaste sporten och ligan som överhuvudtaget går att uppbringa på den här planeten. 110 knallhårda, tuffa och hissnande omgångar ska skilja pojkarna från männen – innan 2017/2018 års Stanley-Cup mästare kan koras.

För en hockeyfantast är det nästan så stort så man tappar andan.

Om bara några timmar kommer man återigen få se Connor McDavid fara fram över isen i överljudsfart, Patrick Laine panga iväg pucken som det vore gevärskulor, Austen Matthews se passningsvägar som en normal människa inte en skulle se med stjärnkikare.

Och då pratar vi ändå bara om fjuniga juniorer som skred in i rampljuset förra säsongen.

Kvar finns ju Erik Karlsson med sin eleganta skridskoåkning, sina tre zoners passningar – sex meter upp i luften men som ändå landar platt. ”The two-headed Monster” – Crosby och Malkin som går för tredje raka Stanley-Cup titeln, King Henrik av New York och Bostons ”Little Ball of Hate” Brad Marchand. Sen kan man heller inte bortse från artister som skäggbröderna Joe Thornton och Brent Burns, seriefigurliknande P.K Subban eller spelgenierna Patrik Kane, Jamie Benn, Patrice Bergeron och Anze Kopitar.

Det är stjärnglans så det blir över och lite till.

Det lyckobubblar i kroppen idag. Det enda negativa är väl att sömnbristen återigen kommer infinna sig - och att min fru och dotter i fortsättningen får finna sig i att morgnarna numera kommer spenderas framför nattens NHL-highlights för far och son i huset…

Men vilka vinner då? Vilka överraskar och vilka floppar?

Vi börjar väl med det tråkigaste först. Flopparna. Ur svenskögon sett kan det faktiskt bli en dyster säsong. Om man nu är sådan att man håller eller följer lag för svenskarnas skull. (Läs alla ni som håller på New York Rangers…..herregud….)

Colorado Avalanche kom tok-sist förra året, och satte någon form av rekord i ren uselhet. Det ser inte bättre ut i år. Så Gabriel Landeskog, Carl Söderberg och nyligen dit tradade Patrik Nemeth kan börja förbereda sig för ännu en ökenvandring till säsong.

Samma visa med Vancouver Canucks. Bröderna Sedin och Alexander Edler går inte till slutspel i år heller – eller för den delen nästkommande 5-6 år. Där måste det ske något drastiskt.

I Detroit har hela NHL:s flashigaste arena invigts ”Little Ceasars”, men vad hjälper det när lagets outstanding bästa spelare är en 37-åring från Njurunda. Henrik Zetterberg är tyvärr helt enkelt för ensam i detta lagbygge som är någon sorts mischmasch av ålderdomshem - och unga lovande spelare, som inte längre är varken unga eller lovande.

L.A Kings brottas med samma problem – en för ålderstigen stomma med för dålig återväxt blir sällan bra. Då spelare det ingen roll om man har spelare som Anze Kopitar och Drew Doughty i laget.

Årets floppar blir: Colorado, Vancouver, Detroit och LA Kings

 

Vad det gäller överraskningar, så är det glädjande nog ett riktigt oväntat lag som det snackats mest om. Arizona Coyotes. Vem hade trott det för något eller några år sedan? Men ökenrävarna har rustat bra och har flera unga spelare som är väldigt nära sitt stora, stora genombrott – kombinerat med smarta nyförvärv.

Nye Anti Raanta i målet kommer ge dem en stabilitet de inte tidigare haft. Backsidan med Ekman-Larsson, ruggigt lovande Jacob Chychrun och nyinhämtade Niklas Hjalmarsson och Jason Demers - gör plötsligt att man har ett av ligans bästa försvar.

Och framåt bidrar nye Derek Stepan till värdefull rutin för ungtupparna Duclair, Fischer, Dvorak, Domi och Strome. Det kan bli riktigt roligt i Scottsdale Arizona i år. Sambandet mellan Raanta och Stepan. Båda är hämtade från Rangers.

Ett annat något oväntat lag som fått flera tips så här på försäsongen är Winnipeg Jets. Flygarna från den kanadensiska tundran har flera intressanta namn i truppen – men framför allt har man nu fått en målvakt som i varje fall kan rädda en badboll eller två – Steve Mason.

Målvaktsposten har länge varit det stora problemet för det offensivglada Jets. Har man gjort fem mål har motståndarna gjort sex. Många tror nu att Mason kan vara den pusselbit som saknats.

För backsidan med den mänskliga murbräckan Dustin Byfuglien, rutinerade Tobias Enström, superlöftena Jacob Trouba och Josh Morrissey och nyförvärvet Dimitri Kulikov är klart över genomsnittet i ligan.

Framåt har man stjärnor som Blake Wheeler, Brian Little, Matheu Perreault och mark Schiefele. Men framförallt de framtida superstjärnorna Patrik Laine och Nikolaj Ehlers. Ett sådant här lag ska inte kunna missa slutspel som man gjort tidigare.

Ett annat lag som bloggen vill lyfta ett varnande finger för är ”The Big Bad Bruins”. Boston är kanske inte så elaka längre, Brad Merchand och Zdeno Chara undantagna. Men de har drösvis med unga spelare med talang. Hade inte ett tjog backar gått sönder lagom till slutspelet förra året hade man gått längre redan då.

Men med framtida superstjärnorna Brandon Carlo och Charlie MacAvoy ser backsidan återigen rejäl ut. Framåt spås kanadensaren med det svenskklingande namnet Anders Bjork en lysande framtid – och att han får inleda säsongen bredvid Patrice Bergeron och Marchand lär ju inte göra det svårare. Jason DeBrusk har sett ruggigt bra ut under försäsongen och kommer som det ser ut få strata med Krajci och Pastrnak. Så varning utfärdad för Bruins.

Sen tror bloggen att New York Islanders kan överraska många. Tavares är alltid Tavares. Men i år får han leka med Josh Ho-Sang (vilken lirare!) och nyförvärvet Jordan Eberle. Det kommer att gå undan! Backsidan är nästintill intakt och de övriga unga har ytterliggare ett års erfarenhet i kroppen.

Årets Överraskningar: Arizona, Winnipeg, Boston och Islanders

 

Men vilka vinner då frågar ni säkert nu! Bloggen tror att det står mellan fyra lag i år. Kanske fem. Washington hade sin sista chans förra året, men gick på röven som vanligt när det började gälla i slutspelet. I år har man tappat alldeles för många spelare på grund av lönetaket. Capitals tåg gick förra året.

Likaså med den klassiska dynastin Chicago Blackhawks. Deras tid är också förbi. (Sorry Bosse och Andreas Eklöf). Kanes och Toews kontrakt är för tunga. Tappat av Hjalmarsson kommer slå hårdare än man vågat tro. Och bytet av Panarin mot Brandon Saad – är bara ”plain wrong”.

Rangers fansen har börjat febra bara för att man lyckades sno åt sig ”the Big fish” på free transfer marknaden – Kevin Shattenkirk. Och visst King Hank har antagligen ett år kvar i tanken. Men Raanta har lämnat och nya back-upen känns minst sagt tveksam. Shattenkirk är mer eller mindre ensam som toppback i klubben och i och med tappet av Stepan till Coyotes har man ingen första center. Nej, frågan är om ens Rangers går till slutspel.

 

Bloggen tror att det kommer att stå mellan Edmonton Oilers, Pittsburgh Penguins, Dallas Stars, Tampa Bay Lightning och Nashville Predators. Varför? Jo, för att Oilers har Connor McDavid. Det räcker så. 19-åringen gjorde 100 poäng själv förra året och blir bara bättre. Finns det någon som kan ta ett lag själv till final så är det McDavid. Sen har ju Oilers Talbot i kassen, Klifbom, Josefsson och Gryba på backen och Draisaitl, Lucic, Maroon, Nugent-Hopkins och Strome framåt bara ifall att. Så Oilers blir att räkna med.

Penguins har vunnit två raka pokaler och har stommen kvar. Murray i kassen, Letang frisk och kry igen och Crosby, Malkin, Kessel, Sheary, Hörnqvist, Hagelin och Guentzel kvar på forwards sidan. Då spelar liksom tappet av Cullen, Bonino och Fleaury ingen roll.

Dallas har fått en toppmålvakt i Ben Bishop, vilket man saknat tidigare. Första kedjan med Seguin, Benn och nyförvärvet Radulov är svåröverträffad. Backsidan med Klingberg, Methot och Hamhuis stabil. Får bara alla vara hela går Dallas långt i år.

Tampa som överskattade sig själva en aning förra året, har en hel Steve Stamkos igen. Viktor Hedman går mot en ny Norris Trophy säsong och Nikita Kucherov kommer vara med i racet om poängligavinsten. Kan bara Palat, Johnson och Killorn hitta tillbaka till formen kommer Lightning bli en contender.

Sist ut bland favoriterna håller bloggen Nashville Predators. Rinne i kassen, P.K Subban, Josi, Ekholm och Ellis utgör alltjämnt NHL:s bästa backuppsättning. Filip Forsberg, Ryan Johanson, Magnus Arvedson, Calle Järnkrok och Colton Sissons har blivit förstärkta med Nick Bonino. Ett sammanfattningsvis ganska komplett lagbygge. Ända hindret är om förra årets praktsäsong har stigit dom åt huvudet. Då kan det bli jobbigt. Med fötterna på jorden kan det bli en ny final i Countryns mecka.

De som gör upp om det: Edmonton, Pittsburgh, Dallas, Tampa Bay och Nashville.

 

Hur tippar du? Kommentera gärna din syn på årets säsong här nedan.

Millwall och Alfons Åberg!

Vibble Det första jag överhuvudtaget tänker på när jag hör namnet Åberg är: ”Aja, baja Alfons Åberg”. En grön bok om Alfons Åberg - som bygger en helikopter hemma i vardagsrummet och ständigt blir uppmanad av sin far - pappa Åberg – att inte röra sågen. Eller så brukade det vara i varje fall. Men nu är det en ny ”sheriff” i stan. Pontus Åberg i Nashville Predators. Det är numera han jag förknippar med namnet Åberg. För vilken sannsaga han skapat. Debutanten har antagligen gjort det snyggaste målet i en Stanley-Cup final under de senaste tio åren. Kolla på länken här själva om ni inte tror mig.

https://www.youtube.com/watch?v=lBMXUX-sxhY

*****

Bloggen har nämnt det förut. Och säger det igen. Make till den hockeyfeber som just nu råder i country-staden Nashville har nog aldrig skådats. Febern är total. Nashville är för första gången någonsin i en Stanley Cup-final och hela ”staden har gått ”bananas” och färgats gul och slutit upp bakom sitt ”Preds”. Detta i en stad där idrotten alltid fått stå tillbaka för musiken. Nu är det precis tvärtom. Country-artisterna står i rad för att få ha gratis konserter utanför arenan och slåss inbördes om vem som ska få sjunga nationalsången innan match. Det är en sådan fest att till och med en så luttrad gammal skribenträv som Per Bjurman är helt lyrisk: ”Aldrig tidigare under tolv år i Nord­amerika har jag upplevt lika fantastisk stämning som den som utbrutit i centrala Nashville”, skrev Bjurman efter fjärde matchen.

*****

Som om inte det vore nog gick borgmästaren i staden, Megan Barry ut och utfärdade ett intyg på att det var helt okej för alla stadens medborgare att ta sovmorgon och sova ruset av sig.

”Herr/Fru _________(fyll i efternamn) gjorde blott sin plikt att stanna uppe sent i går. Faktum är att jag skulle bli besviken om ni inte gjorde det samma. Så om er hårt arbetande anställde kommer in lite sent, så hoppas jag ni visar nåd och inte slänger ut honom eller henne i utvisningsbåset”, stod det bland annat i brevet. Som sagt hockeyfeber. Bloggen sitter nu och funderar om det inte är läge för Peter Lindvall att göra likadant om Visby/Roma på nytt skulle ta sig till kvalserien nästa år………

*****

Tillsist, för att avrunda hockeyfeber snacket och för att förtydliga den eufori som råder i Nashville just nu. Vid senaste matchen uppnåddes en decibelnivå på 111. Helt galet. Det är nästan så man inte hör kommentatorerna, fast de skriker. En fröjd. Och allra bäst är det när ramsan ”Arvy, Arvy, Arvy” rullar på läktarna tillägnat den svenska virvelvinden och publikfavoriten Viktor Arvidsson.

*****

För nu- när finalen är framme vid den femte matchen – är det dött lopp. 2-2 i matcher och de bäst av sju matcherna har bytts ut till bäst av tre. Och det roligaste – förutom att vi fått en ny Åberg – är Nashvilles alla nya supersvenskar. Och den helt urballade svenskduellen i matchserien. Nashvilles Ekholm, Forsberg, Arvy och Åberg har verkligen varit framträdande och så här långt vida överglänst Penguins Hagelin och Hörnqvist. Alla Nashville svenskarna har t.ex gjort mål! När senast gjorde fyra svenskar i samma lag mål i en Stanley-Cup finals serie? Men det som det främst talas om ”overthere” är den fysiska som såväl verbala kamp som utvecklats mellan de båda lagens svenskar. I den tredje perioden i lördags rök Hörnqvist och Ekholm ihop så till den milda grad att nästan träflisor rök. De stod och knuffade och skrek på varandra – att de tillslut fick tio minuters utvisning båda två – av en domare som inte förstod ett ord av det som sas. Men som efter matchen förklarade att av tonen att döma på de två kombattanterna emellan - var det inga barnsagor som förtäljdes och tillräckligt grovt –för att visa dom av isen. Stor humor. Tilläggas ska att Hörnqvist och Ekholm umgås privat utanför isen och till och med äger en travhäst tillsammans. Men det är som Ekholm sa efter matchen:

”Vi spelar Stanley-Cup final nu. Då finns det inga vänner i motståndarlaget.”

*****

Bloggen kan knappt bärga sig till nästa match! En match du bör överväga om du inte ska se också. Det är värt det. Jag lovar.

*****

Om man är hockeytokig - som eder bloggare – men tvingas hålla på ett fotbollslag – så väljer man ju självklart det hårdaste laget av dem alla – Millwall. Faktum är att bloggen faktiskt varit på plats på klassiska och ruffiga The Den i South Bermondsey i södra London vid ett flertal tillfällen. Det är en fantastisk och elektrisk stämning på läktarna med en passion som går att ta på. Och kan man bara lite, lite om engelsk fotboll – vet man att Millwalls fans är inga skolpojkar man leker med. Det är hårdingar rakt igenom. Men varför då dessa rader om fotboll och Millwall i denna blogg? Jo, för att veckans - och antagligen hela 2017 års största hjälte är just en Millwall supporter. Vid terrorattackerna i London nu senast, när ISIS anhängare gick berserk med bil och kniv och skrek ” Det här är för Allah” samtidigt som de hög ner oskyldiga människor - hade de nog inte räknat med att träffa på en medelålders man som i sin tur skrek ”Fuck you I’m Millwall”. Hade de vetat vad de orden innebär – vad Millwall är för klubb och vad dess fans står för – hade de antagligen tvekat innan de gav sig på 47-åriga Roy Larner. Med sina bara nävar gav sig Larner på tre terrorister med machetas – fick ett tiotal knivhugg men stod lika fullt upp. Larner sägs ha räddat upp till 10-15 människors liv – tack vare sitt ingripande. En sann hjälte! Och kontentan kvarstår – är du så förbannat dum, att du inte vet vad Millwall är – spring då nästa gång din ynkrygg till terrorist.

Smashville!

Vibble Hockey-VM är till enda och Sverige kan räkna in sitt 10:e VM-guld genom tiderna. Egentligen skulle hela det här blogginlägget kunnat handla om Tre Kronors väg till guldet, alla de fantastiska individuella prestationerna, Hedman och Strålmans kompetens, Nylanders briljans, Kung Henkes revansch och lagets och Rikard Grönborgs totala inkompetens när det kommer till Power-Play. Men ibland säger en bild mer än tusen ord. Så jag nöjer mig med att summera hockey-VM med en bild. Kanske årets bild till och med…….

 

*****

I världens hårdaste och tuffaste liga har nu agnarna sållats från vetet. Nashville Predators och Pittsburgh Penguins är klara för Stanley-Cup final. Och på något sätt känns det väldigt rättvist. Nashville har gnuggat på och varit bäst när det gäller. Pekka Rinne i målet är pånyttfödd, Predators backbesättning är antagligen ligans bästa och när de fått skador på nyckelforwards som Ryan Johansen och Mike Fisher har doldisar som Alex Sisson klivit fram och gjort hat-trick……..

*****

Men mest imponerad är jag ändå av Penguins. Igen. Halva laget går mer eller mindre skadat. De har egentligen inte en enda vettig back som är hel. Sidney Crosby har blivit provocerad i varje byte, med handskar i ansiktet, klubbor över ben, armar och i ljumskar. Ottawa spelarna har till och med sprutat vatten på honom från båset. Men Crosby har inte ens brytt sig. Han har bara kört på. Just nu känns det som om precis ingenting kan få Crosby ur balans. Så imponerande. Malkin har stundtals varit ett monster och korpulente Phil ”The Thrill” Kessel, som är mer lik en små tjock långtradarchaffis än en hockeyspelare – har skällt som en bandhund på sin medspelare och gjort de viktiga målen.

*****

Bloggen lider annars med Erik Karlsson och Senators, det går inte att komma från. De har stått för en helt makalös insats i det här slutspelet och det känns så grymt att det ska behöva sluta på det här brutala viset. Men som Karlsson säger vid en intervju kort efter att Senators säsong tog slut:

– Vi gjorde verkligen allt vi kunde, men i slutändan förlorade vi mot ett bättre lag.

Vilket är sant. Men å andra sidan var och är både Boston Bruins och New York Rangers bättre hockeylag än Ottawa Senators – men de lagen lyckades de slå ändå. Utgången mot Penguins hade med lite mer tur kunnat bli densamma.

Eller som Aftonbladets demon NHL-skribent Per Bjurman skriver: ”Jag tror det kommer att skrivas böcker om Eriks slutspel.”

Ja, ingen skulle väl bli förvånad. Karlsson spelade alltså sammanlagt 89 minuter MER än någon annan spelare gjort under slutspelet. Med TVÅ frakturer i vänster häl! Det är fan så man både blir tårögd och stolt över den småländske viking. Utan sin övermänsklige Erik Karlsson hade Senators överhuvudtaget inte gått till slutspel, och om de gjort det hade de åkte ut direkt, så det dånat om det. Igen: Erik är en av de bästa hockeyspelare som någonsin funnits, och en av de största idrottsmän Sverige överhuvudtaget sett. Wow!

*****

Men nu är det alltså dukat för final. Och det är två lag som går in i finalserien med två helt olika inställningar till det här med skrock. Enligt tradition ska man inte vidröra den buckla man får då man vinner sin Conference-final. (Prince of Wales Trohpy och Clarence S. Campbell Bowl). Detta då sägnen säger att rör man bucklan - får man sedan inte lyfta Lord Stanleys pokal. Nashville spelarna följde strikt detta och samlades bara runt sin pokal. Men ingen rörde den. Penguins gjorde precis tvärtom. Sidney Crosby grabbade tag i Prince of Wales-trofén utan minsta tvekan. Men Crosby har ju tillskillnad från Nashville (som gör sin första final) erfarenheten att falla tillbaka på i det där sammanhanget. 2008 var han skrockfull och höll händerna från bucklan. Då förlorade Penguins finalen. 2009 och 2016 gjorde han som i natt – rörde den. Och från de finalerna har han två feta Stanley-Cup ringar.

*****

Vem vinner? Hjärtat säger Smashville! Huvudet säger Penguins!

Brutna fötter & trasiga knän!

Vibble Det är mitten av maj. Minusgraderna på nätterna gör sig fortfarande påminda. Men solen kämpar på. Gott så. Några som också kämpar är hockeygladiatorerna på andra sidan atlanten. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Dessa gubbar är omänskligt tuffa. Inte ens i samma liga som glaslirarna som spelar fotboll. Nu blir säkert någon fotbollsälskare tvärförbannad. Må så vara då. Även den mest enögda och inbitna fotbollsentusiasten kan säga emot fakta. Allas vår Zlatan, som ändå måste tillhöra de hårdaste av fotbollsspelare. Fick ledas av planen och avsluta säsongen i förtid på grund av sitt skadade korsband. Fult normalt och inget konstigt alls för oss vanliga dödliga.

Men grabbarna borta i NHL. Oh lord! San Jose Sharks Joe Thornton spelade i över en månad med såväl avslitet ledband som korsband. Hård jävel, minst sagt. Svenske Alexander Steen i St. Louis Blues spelade med bruten fot – hela slutspelet. Tills det att han fick ett nytt slagskott på foten. Så den gick av en gång till. Då vilade han en match. Sen spelade han igen. Overkligt.

Slutspelets klart bästa spelare – Erik Karlsson – spelar med en bruten fot han också. Bloggen vågar inte ens tänka på hur bra han skulle vara om han hade två hela fötter. Så. Kan vi lägga ner diskussionen om den hårdaste sporten nu en gång för alla? Punkt.

*****

Bloggen kan dock ändå inte sluta skratta åt Gilettes nya reklam för sina rakhyvlar. Den största fotbollsprimadonnan utav dem alla – Neymar – berättar med gråtmild röst om hur hårt hans ansikte behandlas varje dag. I ena filmsekvensen får man se att han får en handflata mot kinden. I nästa en boll på kinden. Stackarn. Reklamen får mig att undra vad han ens ska med rakhyvel till. Min treåriga dotter är tuffare……

Till vänster. Neymars baby face. Till höger. Terry Sawchucks fighting face......

*****

I kampen om Lord Stanleys pokal är det nu bara fyra lag kvar i racet. Nashville Predators och Anaheim Ducks i väst och Pittsburgh Penguins och Ottawa Senators i öst. Hand upp på den som innan slutspelet började – trodde på att Senators skulle gå till Conference Final!

*****

För sällan har väl ett så pass underskattat lag som Ottawa gjort det så bra. Eller fel av mig. Sällan har väl ett lag som bara har en spelare – gått så långt som Ottawa gjort med Erik Karlsson. Det finns inga superlativ kvar att ösa över karln. I första omgången vann han så gott som själv matchserien mot Boston Bruins. Mot Rangers i andra runden – överglänste han med råge den man vi här hemma och de i New York brukar kalla kungen. Och diskussionen om vilken svensk som är bäst i NHL fick slutligen sitt slut. Erik Karlsson är omänskligt bra. Och detta alltså med en bruten fot…..

*****

Svensk-laget med bloggen favoriten Viktor ”Meeh Meeh roadrunnerfågeln” Arvidsson – Nashville Predators – har gått fram som en slåttermaskin och malt ner allt och alla. 4-0 i matcher mot Chicago Blackhawks och 4-2 mot St.Louis Blues snackar man inte bort. ”Smashville” som de numera kallas nere i Country-södern har visat på allvar att man har så mycket mer än bara ligans bästa backbesättning. Pekka Rinne i kassen har funnit en ny vår och ovannämnda Arvidsson och hans ”JOFA-kedja” (Johnson, Forsberg, Arvidsson) har antagligen varit en av slutspelets vassaste. Experterna säger ändå att Anaheim Ducks är favoriter. Men motvallskärring som jag är – säger jag ”Smashville” till final!

*****

Ovanstående tips kan dock bero en del på bitterhet. För Disneyland Ankorna sabbade min personliga drömfinal. Edmonton Oilers vs Pittsburgh Penguins. Connor McDavid mot Sidney Crosby. Det hade varit något det. Istället tippar bloggen att det blir Nashville Predators mot Pittsburgh Penguins nu istället. Och PK Subban mot Crosby. För inte kan väl Erik Karlsson och Ottawa skrälla sig hela vägen till final?

Bloggare: Carl-Johan Stålhammar
Den här bloggen handlar om: Min stora passion i livet - hockey.
Aktiv inom hockey: Sitter i styrelsen för Visby Roma hockey och i styrelsen för Gotlands hockeyförbund. Spelar veteranhockey och tränar Visby Romas knattelag.
Bor: Vibble
Familj: Fru Cecilia och barnen Axel och Signe
Intressen: Riktig musik (dvs rock), hockey, fotboll, golf och film.
Yrke: VD på Wisby Strand Congress & Event

Bloggar