Under semestern slutar vi att vara människor

Jag ligger och guppar i det kristallklara havet i Thailand. Jag stirrar rakt ut mot den blåa horisonten. Jag tänker inte en tanke. Jag bara ligger där, guppandes. Jag följer med vågorna och försöker bli ett med vattnet. Jag kommer på mig själv med att ha legat där i nästan en halvtimme utan att ha gjort en tillstymmelse till rörelse. Snart inser jag att jag inte är ensam. Runt mig ligger fyra andra människor och gör precis samma sak. Vi ligger där och gör just ingenting. En äldre man bredvid mig tar två slöa simtag men orkar snart inte mer börjar återigen stirra ut i intet. En annan försöker flyta på rygg men ger också upp och ställer sig intill oss andra. 

När jag efter en stor kraftansträngning till slut tar mig ur transen och går upp till solstolen så stöter jag genast på problem. Jag lägger mig ned men märker att jag bränt mig och att jag borde fälla upp parasollet. Men jag orkar inte, så jag ligger kvar och bränner mig ännu mer. En bit bort ser jag samtidigt en kvinna och en man bråka om vem som ska gå och beställa dricka. Bredvid dem ligger en kille vars handduk åkt ner från stolsryggen och lagt sig över hans huvud utan att han tar bort den. Vart jag än vänder min blick ser jag beteenden som tyder på att folk inte längre försöker. Desto mer jag tänker på det desto underligare inser jag att det är. Hur lata vi blir på semestern. Hemma hade vi gjort dessa saker utan att blinka. Men här slutar vi fungera som människor.

Det måste finnas en kärna till det här tänker jag. Någonstans måste förvandlingen ske då vi från fungerande och intelligenta varelser övergår till att bli en enda massa av kött som inte är kapabla till att göra eller tänka någonting. Och jag tror mig ha hittat var skiftet sker: på flyget. Ingen beter sig normalt i samband med resor, och inte jag heller. Men alla förvandlas inte till idioter på samma sätt. Jag har därför noga studerat och därefter tagit fram fem olika sätt som det sker på.

1: Skrattarna. Tänk dig en nedsläckt kabin på flygplanet. Det är mitt i natten och de flesta passagerarna har somnat. Men när du kollar dig omkring ser du ett fåtal starkt lysande skärmar. Det är de hängivna filmtittarna som är igång. Oftast är det män mellan 40–55 år med högavlönade jobb. Under den tio timmar långa flygturen avverkar de systematiskt skitfilm efter skitfilm (som de aldrig hade tittat på hemma i Sverige eftersom de då är vid ett normalt sinnestillstånd). De skrattar ljudligt åt varje skämt. Det är inga fnitter vi pratar om, utan skratt som ekar över hela passagerarutrymmet. Hänsynen till medpassagerarna existerar inte. Men det spelar ingen roll, för i luften på väg mot semestern slutar skrattarna att tänka. Nu är de lika hjärndöda som filmerna de kollar på.

2: De flygrädda. Den här kategorin tillhör jag själv. Vi som ändå ser på det här med att flyga med nyktrast ögon. Vi som vet att vi sitter i en dödsmaskin som för oss mot en säker död. Vi som insett att det inte är naturligt för människan att sitta 10 000 meter över marken i ett fordon som är så tungt att det inte borde kunna flyga. Vi som noga letar efter osäkerhet i flygvärdinnornas blick för att få bekräftat att det här kommer gå åt helvete. Vi som sitter på helspänn och lyssnar efter varje ljud, när vingklaffarna fälls ner, när hjulen fälls upp, och när motorerna kämpar och skorrar. Vi som stör oss på alla som sover, som läser tidningar och som äter mat samtidigt som vi flygrädda ber en bön för att överleva. Och när vi väl (mot alla odds) landar så är vi så glada att vi lever att vi inte orkar tänka mer under semestern.

3: Småbarnsföräldrarna. Jag har egentligen en regel att inte klaga på barnfamiljer. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att flyga med barn. Jag accepterar till fullo föräldrarnas kamp när de står i mittgången och försöker vagga sina ungar till söms med spyor över hela bröstet. Övergången från människa till köttklump sker när barnen ska gå på toaletten. Treåringen har precis slutat skrika och berättar att hen vill gå på toa. När trycket väl har lättats så tror föräldrarna att faran är över. Men de glömmer den värsta fienden av dem alla. Spolningen. De trycker ovetandes på spolknappen och så börjar ett obehagligt spektakel. Ljudnivåerna flyger i taket och toaletten vrålar högt. Man blir lika rädd varje gång man spolar på en flygplanstoalett. Det tycker barnen också, och sedan väntar fyra timmar till med öronskärande barnskrik. Föräldrarna blir så slut så att när de väl kommer fram till slutdestinationen så finns det helt enkelt ingen kraft för att orka utföra de mest basala sakerna under semestern.

4: De nedklädda. Jag drömmer mig ofta tillbaka hur det var förr på flygplan. När passagerarna klädde upp sig och hade skjorta, slips och nyputsade skor. År 2017 är verkligheten en annan. Det är som att alla passagerare har en tävling om vem som kan ha skitigast kläder. Det är linnen med matrester på, mjukisbyxor med chipssmulor i fickorna och flip-flops som köptes under någon grabbresa till Rhodos för fem år sedan. Jag kan inte tänka mig att de klär sig så till vardags. Den här personlighetstypen har redan innan resan bestämt sig för att lämna alla hjärnceller hemma för att njuta av två veckor i utlandet utan aktiv tankeverksamhet vilket de visar utåt genom sin klädsel.

5: Köarna. Sist men inte minst har vi de allra mest stressade. De som inte kan lämna vardagen hemma. Vid boardingen står de alltid först i kö trots att det finns massivs med sköna stolar runtomkring där man kan sitta och vänta. De verkar tro att flyget är som tunnelbanan där man måste kämpa för en sittplats. De tycks inte inse att alla har sin plats och att ingen kommer sno den på ett flygplan. Det är också dessa som ställer sig upp för att plocka ned handbagaget så fort bältetsskylten släcks. Vid bagagebandet en stund senare ställer sig köarna också längst fram och bildar en mänsklig mur som är omöjlig att ta sig förbi. Det är som frontrow på en konsert. De är ett blodigt krig om vem som ska få väskorna först. Deras värsta mardröm är om deras väskor läggs på sist. För då är allt slit förgäves. Om de trots allt kämpande inte tjänar några minuter på att stressa så är utlandsvistelsen förstörd. Så under semestern ligger köarna där i vattnet, oförmögna att göra något annat än att tänka på hur de hade kunnat komma fram till hotellet snabbare.

För till sist hamnar vi ändå där allihopa i det varma thailändska vattnet bredvid varandra blickandes ut mot horisonten. De flygrädda, köarna, skrattarna, de nedkläddda och småbarnsföräldrarna. Vi guppande själar som på olika sätt har tagit oss dit men som har en sak gemensamt. Att vi inte är kapabla till att tänka en enda tanke.

Valdagen är här och jag är livrädd

Häromveckan gick jag och röstade för första gången. En dag jag drömt om länge. Att känna att jag påverkar det land jag bor i. Att få möjligheten att utnyttja min rätt som medborgare. Det var en otrolig känsla, hade jag önskat att jag kunnat sagt.

För riktigt så underbart var det inte. Jag gick inte dit med ett leende på läpparna och tänkte på hur jag längtat efter den dagen sedan jag var 16 år och skrev en arg insändare för att jag inte var berättigad rösträtt.  

Nej, istället hade jag hade en golfbollsstor klump i magen när jag gick in i vallokalen, och klumpen har bara växt sedan dess. Idag är klumpen i magen lika stor som en fotboll.

Klumpen består av en känsla av hopplöshet. En känsla av enorm frustration och maktlöshet inför det faktum att Sverigedemokraterna ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

För nu står vi ju här. Vid mållinjen. Valdagen 2018. Den dag jag har varit rädd för i fyra år. Det val som av mycket att döma kommer att gå till historieböckerna.

För det här var valet när rasism blev normaliserat. Det här var valet då det inte längre var tabu att rösta på ett parti som representeras av nazister i kostym. Det här var valet då det bara var en enda partiledare som drämde näven i bordet och blev förbannad på riktigt när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson uttryckte sig vidrigt rasistiskt under bästa sändningstid.

Det här var valet då jag och många andra slutade säga ifrån. Valet när vi satt på middagar och var tysta när människor i vår omgivning var främlingsfientliga. Det här var valet då rasismen spred sig till varenda IKEA-säng i hela landet.

Jag hoppas att ni sov gott i natt, på era IKEA-sängar. För idag vaknar vi för sista gången upp i ett Sverige som inte befinner sig i kaos. För imorgon, oavsett valresultat, kommer vi vakna i ett nytt slags land.   

Ett Sverige där en plötsligt maktgalen Ulf Kristersson kommer att bli statsminister. Det har han gjort klart för hela svenska folket. Han säger att om alliansen blir mindre än de rödgröna är han ändå inte beredd att släppa fram Stefan Löfvén som statsminister. Det betyder att om alliansen blir större än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Om alliansen blir mindre än de rödgröna så ska Ulf Kristersson bli statsminister. Enda troliga scenariot är då att ta makten med stöd från Sverigedemokraterna.

Det här är alltså valet när Sveriges nästa statsminister lär ta makten med hjälp av rasister.

Och han kommer att jubla.

Konflikträdslan är starkare än mina värderingar

Gick och beställde sushi igår. ”Jag äter här, tack”, sa jag.

Jag fick maten i en take away-låda. Förmådde mig inte säga till dem att ge mig en vanlig tallrik så jag kunde äta i restaurangen som jag sa att jag skulle göra när jag beställde. Istället gick jag till en parkbänk en bit bort och åt skamset sushin som packats för hemtagning.

Jag tror inte personalen hade blivit arga om jag bett dem lägga upp sushin på en tallrik. Men jag vill inte vara till besvär. Det blir bäst så. Bättre att jag blir besviken på er än att ni blir besvikna på mig, tänker jag samtidigt som jag slafsar i mig sushin från take away-lådan som jag inte ville ha men som jag ändå har eftersom jag var för konflikträdd för att säga till.

Nyligen ringade Andrev Walden i en tweet fint in känslan av konflikträdsla:

”Peak konflikträdsla nyss när jag beställde (och betalade) för en bamse med mos, fick en bamse med bröd och sa ”perfekt”. Äter nu bamse med bröd och undrar hur långt under beställningen de hade kunnat gå utan min protest. Ett korvbröd med ketchup? En servett vikt som en svan?”.

Jag hade accepterat en servett som inte var vikt som en svan också.

Det kan tyckas harmlöst att vara en ängslig själ som inte vill ställa till med trubbel för medmänniskor. En kille man är sams med och som inte säger emot. Men konflikträdslan finns med mig när det är allvarligare konflikter än om jag ska äta maten från en tallrik eller från en take away-låda.

Om jag sitter på en middag och någon i sällskapet (oftast en man, men jag vet inte, eller, jo, jag vet ju, det är oftast en man) säger något rasistiskt, så borde jag naturligtvis höja rösten och fråga varför han säger sådär. Men jag gör det inte. Jag piper. Vill inte förstöra den goda stämningen. Snart kommer ju maten in och om jag gör ett mothugg blir det irriterad tystnad när vi äter och jag hatar tystnaden och därför är jag tyst när han är rasistisk.

Konflikträdslan visar sig vara starkare än mina värderingar. Det gör mig feg eftersom det betyder att jag anser att människor kan vara idioter utan att mötas av protest. Bara idioterna inte är sura på mig.

Nazister står utanför mitt hus

Jag går vid mitt hus som ligger intill Södertorg i centrala Visby. Ni vet, precis vid den där lilla gräsplätten med det harmoniskt vackra körsbärsträdet. En trygg plats, fram tills nu. För plötsligt demonstrerar nazister bara ett stenkast bort. 

Hitlerhyllande och öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen har fått tillstånd av polismyndigheten att under veckan få ställa upp bokbord, talarutrustning och att dela ut flygblad där man kan läsa hyllningar till våldsdömda nazister och texter med budskapet att demokratin ska avskaffas. Detta mitt på Södertorg. Det är så fruktansvärt att se det hända på den plats som är så förknippat med min barndom. Den plats som för mig är så förknippat med trygghet. 

Jag ser de skräckslagna blickarna på förbipasserande vid torget, samma skräck som jag känner själv. Vi alla tänker ”hur kan detta få ske igen”. Det fullständigt kokar inom mig när jag ser de vita pikétröjorna med NMR-tryck på ryggen, de obehagligt mörka solglasögonen och de rakade skallarna. 

Min första instinkt är såklart att skrika något. Jag vill bara få ut min frustration, vill få dem att försvinna från mitt barndomstorg. Vill försöka banka in i deras tomma skallar att de inte förstår. Men jag vågar inte. För jag är rädd.

Och det finns fog för att vara rädd. Jag är inte heller ensam. Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca trakasserades av en grupp NMR:are. Snart bokade hon om sin båtbiljett och lämnade Gotland. Hon är också rädd.

Utanför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält kastades Christina Toledano-Åsbrink till marken när hon försökte hindra nazister från att veckla ut sin banderoll. Hon är också rädd.

Tänk er de unga HBTQ-personer som inte vågar åka till Almedalen för att nazisterna begränsar deras friheter. De är också rädda.  

Vi är alla rädda. 

Jag vill inte vara med om att vakter ska behöva stå utanför tälten för att skydda våra demokratiska samtal mot nazister. Jag vill inte att misshandel och trakasserier kastar ett mörker över veckan som ska vara den största hyllningen till demokratin. Jag vill inte att människor flyr Almedalsveckan av ren rädsla.

Men vad kan vi göra? Motdemonstrera? Ja, vi gör så gott vi kan, men det krävs mer än så. Lagstiftningen räcker uppenbarligen inte till. Den måste helt enkelt skärpas. För NMR är våldsbejakande. Det är en nazistorganisation som Säpo bedömer har förmåga att begå terrordåd. Att deras närvaro under veckan ens diskuteras är ofattbart. De har inget på Almedalsveckan att göra. NMR är demokratins fiender.

Det är först när nazisterna försvinner från våra torg som vi inte behöver vara rädda längre. 

Jag är rädd för minnet

Jag berättar om en händelse jag varit med om för mina vänner. Det är en bra historia, det vet jag. När jag belåtet lutar mig tillbaka efter att ha berättat klart säger en av mina kompisar häpet: ”Det är ju för bra för att vara sant!”. Han säger det ironiskt. Han tror ju på historien. Han menar det inte som något anklagande.

Men plötsligt börjar jag själv ifrågasätta min berättelse. Var det verkligen det som hände? Har jag inte bara kryddat den och fyllt i de luckor som fattats i mitt minne med information som just är ”för bra för att vara sann”?

Jag vacklar.

Snodde jag inte bara historien från någon annan? Jag minns inte längre.

Mitt minne har alltid varit dåligt. Det är därför jag är rädd för det.

Minnet bestämmer åt dig vad du ska komma ihåg och hur länge du ska komma ihåg det med brutal selektivitet. Något jag med klarhet visste för en vecka sedan finns plötsligt en dag inte i min minnesbank. Utan att jag kan göra något åt det.

Jag kan minnas en händelse tydligt, och när jag tänker på minnet spelas det upp som en film i mitt huvud. Det är HD. Kristallklar bild. Sedan bleknar minnet långsamt bort. Minnet seglar iväg ifrån mig. Minnesbilderna blir grumligare och grumligare, kvalitén på filmen blir sämre och sämre. Till slut är det bara fragment. Filmen i mitt huvud försvinner.

Dock har jag respekt för minnet. Jag beundrar det. Jag fascineras av hur lite det krävs för att jag i tankarna ska förflyttas i tid och rum. Det kan vara doften av blöt asfalt som får mig att minnas när jag var på väg hem efter en utekväll. Det kan vara en takt i en låt som får mig att tänka på en annan låt med samma takt som jag lyssnade på precis när min hund dött och jag kände mig ledsnast i världen.

Men minnet skrämmer mig fortfarande, eftersom människan i mångt och mycket bara är minnen. Det är grunden till vår identitet. Utan mina minnen är ju jag inte jag. Jag är beroende av mina minnen för att veta vem jag är.

Vi har Alzheimers i släkten, och skräcken inför vad sjukdomen i vissa fall innebär är enorm. Tänk att inte kunna minnas sig själv, sina egna barn, eller att inte veta vad din livspartner heter. Det är att vara kvar rent fysiskt men att inte vara där. Att långsamt förlora sin identitet, sina minnen, sitt liv.

Så när jag inte minns blir jag rädd. För då vet jag inte längre vem jag är.

Gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen

Jag har länge känt en sorg över att inte ha upplevt det gamla Sverige. Inte för att jag har något emot det nya. Jag älskar det nya Sverige. Våra värderingar är rimligare nu än då, och den tekniska utvecklingen har gjort att vi har det bättre än någonsin. Men jag önskar att jag upplevt känslan av det gamla Sverige.

Ni vet, det Sverige där man gick till grannen för att fråga om mjölk, det Sverige där man bytte tjänster med varandra och kunde betala med krita i affären, det Sverige när en glass inte kostade mer än några kronor. Det Sverige där man gömde hemnyckeln på ett dåligt ställe nära dörren och litade på att ingen skulle ta sig in. Om man ens låste dörren, vad vet jag, jag har ju inte upplevt det gamla Sverige.

Men jag får varje sommar ett litet smakprov på hur jag tror att det var. Eller i alla fall hur jag hoppas att det var. För den sista sköra tråden mellan oss och det gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen.

När man kommer ut till sommarhuset, det där som gått i arv från generation till generation, inte som din vanliga bostad som du köpt alldeles för dyrt på en skev bostadsmarknad, så är det som att åka tillbaka i en tidsmaskin.

Ställer du dig mitt på tomten och bara iakttar kommer du finna spår av det gamla Sverige överallt, bara genom att lyssna, se och dofta.

Det är ljudet av en brusande radio med dålig mottagning som står på hela dagen. Först svensktoppen, med samma gamla låtar nästan varje år. En stund senare är det sjörapporten. En monoton och betryggande röst som pratar om sikten och vindarna på havet. 

Grannarna tvärs över tomten sitter i vita plaststolar med blåa sittdynor. Sittdynor som från början var mörkblåa men som med åren blivit så solblekta att de nu nästan är turkosa. Grannarna dricker kaffe ur koppar med blommigt mönster. Samma kaffekoppar som de haft varje år.  

I fjärran hörs en gräsklippare. Ljudet är fint. Distinkt. Man kan bara genom att lyssna höra hur det går med klippandet. Ibland åker en sten eller en stor gren in i gräsklipparen, och maskinen ger ifrån sig ett skärande ljud. Gräsklipparen stängs av och man kan nästan se framför sig hur ägaren kontrollerar skadorna. Allt som oftast är det ingen fara, och bara efter någon sekund sätts gräsklipparen igång igen och det betryggande ljudet är tillbaka.

Lyssnar man noga kan man höra ljudet av trä som slår mot trä när människor spelar kubb ett kvarter bort. Eller varför inte ljudet av flagglinan som slår mot stången.

På den lilla smala asfaltsvägen utanför huset, den väg som är så smal att om två bilar möts så måste ena stanna intill gräskanten, så susar barn med skrapsår på knäna och rufsigt hår förbi på sina cyklar. Precis som deras föräldrar susade förbi på den där vägen när de var små.

Några meter bakom vandrar en äldre gubbe harmoniskt. Han har färgfläckar på sin gråa t-shirt. Jag tänker att när han kommer till sommarstugan i början av juni sätter han på sig den där tröjan och sedan tar han inte av sig den på hela sommaren. Han tycks inte ha bråttom någonstans, han går nog bara för att gå. Han kollar noggrant in på varje tomt, som att han bara vill försäkra sig om att det ser ut som det gjorde förra sommaren.

Inne hos oss ägnas det mycket tid åt att måla, snickra, plantera, gräva i potatisland och planera för nästa måltid. Oftast blir det grillat. Det är inmurat i den svenska folksjälen att det är grillat som gäller på sommaren. Det ligger alltid som ett täcke med kolrök i luften.

Jag cyklar ned till affären innan middagen för att köpa en cola. Jag får väja mig för grenarna när jag åker genom skogsdungen. På vägen känner jag doften av målarfärg, olja och soltorkad tvätt. Jag stannar utanför den lokala matbutiken med samma gulnade skyltar som suttit där så länge jag kan minnas. Jag köper en cola och en påse nappar. När jag kommer hem ser jag att både colan och godisets utgångsdatum har passerat. Det gör ingenting, det ska vara så på landet. Det är så det kanske var i det gamla Sverige.

Alla dessa dofter, alla dessa ljud, alla dessa syner, har funnits vid sommarhuset så länge jag kan minnas. Inne i städerna förändras samhället i snabb takt och inte mycket finns kvar av det gamla Sverige. Men här ute vid sommarstugorna står tiden stilla. Det är alltid likadant, år in och år ut. Enda skillnaden är att glassen blir lite dyrare för varje år.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar