Under semestern slutar vi att vara människor

Jag ligger och guppar i det kristallklara havet i Thailand. Jag stirrar rakt ut mot den blåa horisonten. Jag tänker inte en tanke. Jag bara ligger där, guppandes. Jag följer med vågorna och försöker bli ett med vattnet. Jag kommer på mig själv med att ha legat där i nästan en halvtimme utan att ha gjort en tillstymmelse till rörelse. Snart inser jag att jag inte är ensam. Runt mig ligger fyra andra människor och gör precis samma sak. Vi ligger där och gör just ingenting. En äldre man bredvid mig tar två slöa simtag men orkar snart inte mer börjar återigen stirra ut i intet. En annan försöker flyta på rygg men ger också upp och ställer sig intill oss andra. 

När jag efter en stor kraftansträngning till slut tar mig ur transen och går upp till solstolen så stöter jag genast på problem. Jag lägger mig ned men märker att jag bränt mig och att jag borde fälla upp parasollet. Men jag orkar inte, så jag ligger kvar och bränner mig ännu mer. En bit bort ser jag samtidigt en kvinna och en man bråka om vem som ska gå och beställa dricka. Bredvid dem ligger en kille vars handduk åkt ner från stolsryggen och lagt sig över hans huvud utan att han tar bort den. Vart jag än vänder min blick ser jag beteenden som tyder på att folk inte längre försöker. Desto mer jag tänker på det desto underligare inser jag att det är. Hur lata vi blir på semestern. Hemma hade vi gjort dessa saker utan att blinka. Men här slutar vi fungera som människor.

Det måste finnas en kärna till det här tänker jag. Någonstans måste förvandlingen ske då vi från fungerande och intelligenta varelser övergår till att bli en enda massa av kött som inte är kapabla till att göra eller tänka någonting. Och jag tror mig ha hittat var skiftet sker: på flyget. Ingen beter sig normalt i samband med resor, och inte jag heller. Men alla förvandlas inte till idioter på samma sätt. Jag har därför noga studerat och därefter tagit fram fem olika sätt som det sker på.

1: Skrattarna. Tänk dig en nedsläckt kabin på flygplanet. Det är mitt i natten och de flesta passagerarna har somnat. Men när du kollar dig omkring ser du ett fåtal starkt lysande skärmar. Det är de hängivna filmtittarna som är igång. Oftast är det män mellan 40–55 år med högavlönade jobb. Under den tio timmar långa flygturen avverkar de systematiskt skitfilm efter skitfilm (som de aldrig hade tittat på hemma i Sverige eftersom de då är vid ett normalt sinnestillstånd). De skrattar ljudligt åt varje skämt. Det är inga fnitter vi pratar om, utan skratt som ekar över hela passagerarutrymmet. Hänsynen till medpassagerarna existerar inte. Men det spelar ingen roll, för i luften på väg mot semestern slutar skrattarna att tänka. Nu är de lika hjärndöda som filmerna de kollar på.

2: De flygrädda. Den här kategorin tillhör jag själv. Vi som ändå ser på det här med att flyga med nyktrast ögon. Vi som vet att vi sitter i en dödsmaskin som för oss mot en säker död. Vi som insett att det inte är naturligt för människan att sitta 10 000 meter över marken i ett fordon som är så tungt att det inte borde kunna flyga. Vi som noga letar efter osäkerhet i flygvärdinnornas blick för att få bekräftat att det här kommer gå åt helvete. Vi som sitter på helspänn och lyssnar efter varje ljud, när vingklaffarna fälls ner, när hjulen fälls upp, och när motorerna kämpar och skorrar. Vi som stör oss på alla som sover, som läser tidningar och som äter mat samtidigt som vi flygrädda ber en bön för att överleva. Och när vi väl (mot alla odds) landar så är vi så glada att vi lever att vi inte orkar tänka mer under semestern.

3: Småbarnsföräldrarna. Jag har egentligen en regel att inte klaga på barnfamiljer. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att flyga med barn. Jag accepterar till fullo föräldrarnas kamp när de står i mittgången och försöker vagga sina ungar till söms med spyor över hela bröstet. Övergången från människa till köttklump sker när barnen ska gå på toaletten. Treåringen har precis slutat skrika och berättar att hen vill gå på toa. När trycket väl har lättats så tror föräldrarna att faran är över. Men de glömmer den värsta fienden av dem alla. Spolningen. De trycker ovetandes på spolknappen och så börjar ett obehagligt spektakel. Ljudnivåerna flyger i taket och toaletten vrålar högt. Man blir lika rädd varje gång man spolar på en flygplanstoalett. Det tycker barnen också, och sedan väntar fyra timmar till med öronskärande barnskrik. Föräldrarna blir så slut så att när de väl kommer fram till slutdestinationen så finns det helt enkelt ingen kraft för att orka utföra de mest basala sakerna under semestern.

4: De nedklädda. Jag drömmer mig ofta tillbaka hur det var förr på flygplan. När passagerarna klädde upp sig och hade skjorta, slips och nyputsade skor. År 2017 är verkligheten en annan. Det är som att alla passagerare har en tävling om vem som kan ha skitigast kläder. Det är linnen med matrester på, mjukisbyxor med chipssmulor i fickorna och flip-flops som köptes under någon grabbresa till Rhodos för fem år sedan. Jag kan inte tänka mig att de klär sig så till vardags. Den här personlighetstypen har redan innan resan bestämt sig för att lämna alla hjärnceller hemma för att njuta av två veckor i utlandet utan aktiv tankeverksamhet vilket de visar utåt genom sin klädsel.

5: Köarna. Sist men inte minst har vi de allra mest stressade. De som inte kan lämna vardagen hemma. Vid boardingen står de alltid först i kö trots att det finns massivs med sköna stolar runtomkring där man kan sitta och vänta. De verkar tro att flyget är som tunnelbanan där man måste kämpa för en sittplats. De tycks inte inse att alla har sin plats och att ingen kommer sno den på ett flygplan. Det är också dessa som ställer sig upp för att plocka ned handbagaget så fort bältetsskylten släcks. Vid bagagebandet en stund senare ställer sig köarna också längst fram och bildar en mänsklig mur som är omöjlig att ta sig förbi. Det är som frontrow på en konsert. De är ett blodigt krig om vem som ska få väskorna först. Deras värsta mardröm är om deras väskor läggs på sist. För då är allt slit förgäves. Om de trots allt kämpande inte tjänar några minuter på att stressa så är utlandsvistelsen förstörd. Så under semestern ligger köarna där i vattnet, oförmögna att göra något annat än att tänka på hur de hade kunnat komma fram till hotellet snabbare.

För till sist hamnar vi ändå där allihopa i det varma thailändska vattnet bredvid varandra blickandes ut mot horisonten. De flygrädda, köarna, skrattarna, de nedkläddda och småbarnsföräldrarna. Vi guppande själar som på olika sätt har tagit oss dit men som har en sak gemensamt. Att vi inte är kapabla till att tänka en enda tanke.

Vintern är ett krig som inte går att vinna

Foto: Pontus Lundkvist

Foto: Pontus Lundkvist 

Den är här igen. Snön. Och jag blir lika förvånad varje gång. Jag intalar mig alltid att den här vintern blir annorlunda. Att i år händer det inte. Att i år är det något speciellt i luften. Jag känner det ju! Det blir ingen slask, ingen is, ingen piskande snö mot kinden. Inga minusgrader. Men så kommer den ändå, vintern, som en käftsmäll.

Det är en bottenlös sorg jag känner när jag ser de första snöflingorna dingla ner mot asfalten. För jag vet vilket helvete snön för med sig. Jag vet att det inte är härliga pulkadagar, varm choklad och gosiga lovikkavantar som väntar. Det är ett krig som har anlänt, och det är här för att stanna. 

För det första innebär vintern halka, och värst är det under dess första dagar. Vi har inte lärt oss den nya terrängen då. Vi är föl som tar våra första stapplande steg utan att veta hur man egentligen går. På ogrusade isiga vägar försöker vi navigera oss fram och vi gör allt för att undvika att halka. Människor biter sig koncentrerat i tungan och spejar efter plättar där isen inte hunnit frysa till riktigt. Ett steg fel och kriget är förlorat. Men det är lönlöst. För så kommer den, det gör den alltid. Den förrädiska isfläcken, minan på krigsfältet. Man slinter till och drattar på ändan och sedan har man ont i hela kroppen i flera dagar. Det hjälper inte att man för tredje året i rad har köpt ”halkfria” skor (åtminstone enligt butikspersonalen) och att man har varit med om fyrtiofem vintrar tidigare. Det spelar ingen roll. Vi är av vår natur en befolkning som handlöst halkar omkring i en kollektiv misär.

För det andra har vi den bitande kylan som snön för med sig. Varje gång man går ut för porten så känns det som att en istapp trycks in i ländryggen på en. Man vill skrika ut sin ofantliga vrede som man bär inom sig men istället stänger man jackan och biter ihop för det är så vi svenskar gör. Och överallt ser man rökare som huttrar i svinkylan utanför deppiga barer som man om möjligt tycker ännu mer synd om än sig själv.  

Dessutom, som om det inte vore nog med rysskylan, så lägger sig ett ofantligt svart täcke över oss mellan november och februari. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, och de trettio minuter av dagsljus vi har är i alla fall enligt min ordbok inget som kan tituleras som dagsljus. Vid tretiden mörknar det, och snart är det nattsvart. Efter det kan jag knappt se min hand när jag håller upp den framför mig.

Det är inte direkt svårt att hamna på mörka platser i sinnet under dessa tider, och jag tycks inte vara ensam. Det är tomma blickar och vemod överallt. Inte ett leende så långt ögat kan nå under hela vinterhalvåret. Människor kämpar sig hem med matkassar och barnvagnar samtidigt som vinden blåser en rätt i ansiktet så att man inte kan andas (och glöm inte att man fortfarande måste navigera sig fram på det isiga minfältet).

Men vi medborgare befinner oss i alla fall i samförstånd när vi möts därute på de ödsliga gatorna. Vi ser in i varandras plågade blickar under våra jackor och halsdukar och mössor och luvor och tänker att ”du går hem till dig och jag går hem till mig nu. Sedan packar vi väskorna och lämnar det här jävla landet en gång för alla”.

Tack, alla poliser

Jag ser på en livesändning från Nordiska motståndsrörelsens planerade demonstration i Göteborg. Rakade män med svarta huvtröjor och sköldar skanderar ”nordisk revolution – utan pardon”. De har hat i blicken. Det ser ut som att de är redo att slåss för sina liv. Jag märker hur svetten börjar rinna längs min rygg samtidigt som klumpen i magen bara växer. Jag förvånas över hur rädd jag blir bara av att följa rapporteringen via min telefon. Jag befinner mig på tryggt avstånd från Göteborg men känner mig ändå skräckslagen.

Sedan tänker jag på hur poliserna måste känna sig. Mitt i tumultet. Mitt i stormens epicentrum. Öga mot öga med våldsförespråkande nazister som anser att Hitler är ”vår ras främste man”. Det är ju att stå öga mot öga med ondskan. Jag hade bajsat på mig.

Jag märker hur nazisterna avviker från sin rutt på väg mot demonstrationsstarten. Polisen ingriper blixtsnabbt utan att tveka. Med resoluta steg och bestämd blick hindrar de NMR från att fortsätta. Inte ett spår av rädsla från poliserna.

Jag däremot förvandlas till en huligan hemma i soffan. Jag skriker både det ena och det andra som inte gör sig lämpligt i text. Det är en mänsklig reaktion från min sida, och jag är övertygad om att majoriteten av poliserna egentligen känner detsamma för nazister som jag gör. Men ändå lyckades poliserna vara iskalla och kontrollerade situationen ypperligt när det var skarpt läge. Polisen fick utstå våld och provokationer från både nazister och motdemonstranter, men tack vare deras lugn skadades bara två stycken (en polis och en privatperson) i tvåfrontskriget. Det är beundransvärt.

Annat är det i Spanien. Under söndagen hölls självständighetsval i Katalonien. Att jämföra de spanska polisernas agerande med de svenska är som att jämföra natt och dag. Filmer visar hur polisen oprovocerat sparkar, slår och sliter omkull människor som bara ska avlägga sin röst. Över 800 personer har i skrivande stund skadats genom polisvåld under valdagen. Vi ska vara tacksamma för att vi inte har det så.

Därför borde vi nu också visa uppskattning för de svenska poliserna. Poliskåren får ofta oförtjänt mycket skit och jobbar ständigt i motvind. Absolut, det finns och kommer alltid att finnas rötägg i varje yrkeskår, och polisen har och kommer fortsätta att göra misstag, men agerandet i Göteborg var närmast fläckfritt.

Och att riskera sin egen säkerhet för att vara våra demokratiska fotsoldater för en slavlön när nazister marscherar på gatorna får åtminstone mig att lyfta på hatten. Det är definitionen av mod. Tack för att ni vågar.

Frisörsalongen är min mardrömsplats

Det är jobbigt med mig och frisörsalonger. Vi går inte ihop. Jag är en cirkel och frisörsalongen är en kvadrat. Vi är inte menade för varandra, helt enkelt. Men klippas ska man och motvilligt drar jag mig dit någon gång i halvåret. Det är alltid samma händelseförlopp som utspelar sig när jag anländer. Jag möts av ett vänligt leende och frisören för mig över det ljusa fuskparkettgolvet och ber mig sedan att slå mig ned i en stol. Frisören undrar försynt hur jag vill ha det klippt. Jag är väldigt dålig på hårtermer och visar därför oftast upp bilder på hur jag vill ha det. Frisören verkar ointresserad av bilderna och slänger bara ett snabbt öga innan hen frågar om jag har tvättat håret under dagen. ”Ja”, svarar jag. Frisören ser konfunderad ut. Som att jag ljuger, och sedan säger hen att "vi nog ska tvätta håret ändå". ”Jaha”, tänker jag, ”varför frågade du då?”. Men innan jag ens har hunnit motsätta mig så sitter jag plötsligt i frisörstolen igen och beskådar i spegeln mig själv och mitt nu blöta hår som tvättats utan att jag knappt märkt det.

Det gula ljuset från de alldeles för starka lysrörslamporna får mig att se skräckinjagande ut. Håret hänger ner för ögonen och varenda liten finne, varenda liten leverfläck, vartenda litet utslag syns i den där spegeln. Det är som om allt ont man gjort i livet har kokats ned till den spegelbilden. Ens onda själv blottas. Det är djävulens spegel. Frågan är varför det ens finns speglar på frisörsalonger? Jag ser aldrig frisören kolla in i den. Möjligen är den enda funktionen att få besökarna att känna självhat när man inser hur ful man kan vara. När frisören sedan fixar håret så är det så stor skillnad att man glatt betalar 690 kronor utan att blinka. Det är den enda rimliga förklaringen.

När jag sitter där och i chock betraktar mitt förvridna och starkt upplysta ansikte så börjar frisören ställa frågor om mig. Samtalet är haltande och består mest av att den ena yttrar en hjärndöd kommentar och att den andra nickar förstående. Det är inte konstigt att det är så. Vi är två människor som inte känner varandra och som inte ska prata med varandra men som gör det ändå. Jag önskar att vi vore helt tysta, och det önskar nog frisören med. Det måste vara outhärdligt att ställa samma frågor till fem kunder om dagen och låtsas vara intresserad.

Samtidigt som frisören pratar om sin frisörutbildning som jag bara frågade om för att vara snäll så fastnar ett avklippt hårstrå på min näsa. Det kliar satan. Jag kan inte tänka på annat. Jag får ännu en fråga kastad mot mig men jag är då i full färd med att överleva. Jag letar febrilt efter hålen i frisörkappan så att jag kan ta ut händerna och klia, men det finns inget hål. Mina armar är försvunna i ett hav av tyg och håret sitter kvar på näsan. Till slut räddas jag av att salongens telefon ringer och jag kan då ostört kompensationsklia i några minuter efter att nästan ha slitit av mig kappan. 

När hen kommer tillbaka så börjar det redan misslyckade samtalet om på ny kula. Ingen av oss vet vad vi ska prata om men prata måste vi för det ska man tydligen göra på en frisörsalong. Plötsligt hör jag mig själv säga ”så vad jobbar du med då?” för att få igång den döende diskussionen. Om diskussionen inte var död innan så dog den där och då. Jag inser vilken idiotisk fråga jag precis ställt och jag kollar skamset ner mot Se&hör-tidningen som ligger framför mig för att söka sympati i omslagspersonens ögon. Anna Books galna blick ger mig inte sympati, den skrämmer mig snarare och jag vänder blicken upp mot min spegelbild igen men rycker då snabbt till av min fulhet som jag åter påminns om.

För att rädda det sjunkande skeppet som min trettiominuters herrklippning inneburit så inleder jag en lång utläggning för att förhoppningsvis få samtalet att flyga. Snart märker jag att frisören är inne i zonen. Hen klipper intensivt och koncentrerat mitt hår utan att lyssna på vad jag har att säga, och när min utläggning är klar så blir det tyst. Frisören märker att jag inväntar en reaktion och säger ”vad fint” innan hen dyker in i hårets värld igen. Lönlöst. Vi låtsas bara, jag och frisören. Det är en icke-konversation. Vi pratar bara för att prata. Det är en teater som vi spelar för varandra, och bra är den inte.

Slutligen så klipps ändå håret klart efter mycket om och men och jag kan äntligen fly lokalen efter att både ha blivit av med en halv förmögenhet och mitt självförtroende. Men håret är åtminstone klippt.

Livet är en vandring mot att dö ensam

Visby Jag ser en äldre man sitta ensam på en restaurang. Han är uppklädd, nyrakad och har kammat det tunna gråa håret noggrant åt sidan. Hans bruna skor ser nyputsade ut. Man känner att han har sprutat parfym. Citrus. Det luktar gott i hela lokalen. Stolen mittemot är tom, men bestick är framlagda och glas står på bordet. Jag vill att han ska vänta på någon, att hans fru eller barn ska komma inspringandes med svetten i pannan och ursäkta att hon är sen. Men ingen kommer. Den äldre mannen ser inte särskilt förvånad ut, han visste nog att han skulle äta ensam. Ändå skär det som en kniv genom hjärtat på mig när servitrisen plockar bort dukningen på platsen mittemot honom samtidigt som han med tom blick äter sin mat.

Jag vill gå fram till honom och uttrycka mina sympatier. Lägga en ömsint hand på hans axel, visa att jag finns där. Jag tänker mig att vi inte säger någonting. Vi behöver inte det. Vi förstår varandra utan att uttrycka det i ord. Men jag går inte fram. Jag lägger ingen ömsint hand på hans axel. Jag vågar inte. Vem är jag att gå fram till honom? Samtidigt tror jag att han hade uppskattat det. Sällskapet.

När jag kommer hem kan jag inte sluta tänka på den äldre mannen. Varför var han ensam? Jag börjar kolla på videos om ensamma äldre människor. Läser artiklar. Ser på bilder. Med tårfyllda ögon slukar jag allt innehåll. För varje klipp blir jag svagare. Ledsnare. Det är självspäkning för mig. Plågsamt. Men jag fortsätter.

Jag ser en bild på en 75-årig man. Han sitter för sig själv vid ett bord på en restaurang, precis som den man jag såg. Framför sig har han en bild på sin fru. Senare kommer det fram att hon dog fem år tidigare och att han alltid har med sig tavlan vart han än går. Tavlan på sin älskade. Han lämnades kvar på jorden ensam efter ett 55-årigt äktenskap med sitt livs kärlek. Men han har ändå alltid henne med sig.

Jag ser en reklamfilm. En äldre herre bjuder in sina barn till julmiddag. Ingen dyker upp. Han bjuder sedan in sina barn till nyårsmiddag. Ingen dyker upp. Han blir ledsen, otröstlig. Han fejkar därför sin egen död och skickar ut kort till sina barn med beskedet. Barnen fylls av ånger och åker till hemstaden för att gå på begravningen. Men när de ska gå in till barndomshemmet sitter han där. Deras pappa. Med maten framdukad, ljusen tända. Livs levande. Alla börjar gråta. Han fick till slut sin middag med familjen. Det krävdes bara att han skulle dö först.

Alla dessa historier är ofantligt sorgliga. Kanske bär mannen som jag såg på restaurangen på en liknande. Det kommer jag aldrig få veta. För jag gick aldrig fram.

Över en fjärdedel av de äldre känner sig ensamma och tio procent uppvisar depressiva symtom. Fler än förr saknar anhöriga när de avlider och får begravas med kommunens hjälp. Det är så tragiskt att det inte är sant. Att inte ha någon att prata med. Att gå den sista biten i livet utan sällskap. Att livet bara är en vandring mot att dö ensam.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner och tankar kring aktuella nyhetshändelser

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport och resa


Yrke: Studerande


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar