Tack, alla poliser

Jag ser på en livesändning från Nordiska motståndsrörelsens planerade demonstration i Göteborg. Rakade män med svarta huvtröjor och sköldar skanderar ”nordisk revolution – utan pardon”. De har hat i blicken. Det ser ut som att de är redo att slåss för sina liv. Jag märker hur svetten börjar rinna längs min rygg samtidigt som klumpen i magen bara växer. Jag förvånas över hur rädd jag blir bara av att följa rapporteringen via min telefon. Jag befinner mig på tryggt avstånd från Göteborg men känner mig ändå skräckslagen.

Sedan tänker jag på hur poliserna måste känna sig. Mitt i tumultet. Mitt i stormens epicentrum. Öga mot öga med våldsförespråkande nazister som anser att Hitler är ”vår ras främste man”. Det är ju att stå öga mot öga med ondskan. Jag hade bajsat på mig.

Jag märker hur nazisterna avviker från sin rutt på väg mot demonstrationsstarten. Polisen ingriper blixtsnabbt utan att tveka. Med resoluta steg och bestämd blick hindrar de NMR från att fortsätta. Inte ett spår av rädsla från poliserna.

Jag däremot förvandlas till en huligan hemma i soffan. Jag skriker både det ena och det andra som inte gör sig lämpligt i text mot nazisterna. Det är en mänsklig reaktion från min sida, och jag är övertygad om att majoriteten av poliserna egentligen känner detsamma för nazister som jag gör. Men ändå lyckades poliserna vara iskalla och kontrollerade situationen ypperligt när det var skarpt läge. Polisen fick utstå våld och provokationer från både nazister och motdemonstranter, men tack vare deras lugn skadades bara två stycken (en polis och en privatperson) i tvåfrontskriget. Det är beundransvärt.

Annat är det i Spanien. Under söndagen hölls självständighetsval i Katalonien. Att jämföra de spanska polisernas agerande med de svenska är som att jämföra natt och dag. Filmer visar hur polisen oprovocerat sparkar, slår och sliter omkull människor som bara ska avlägga sin röst. Över 800 personer har i skrivande stund skadats genom polisvåld under valdagen. Vi ska vara tacksamma för att vi inte har det så.

Därför borde vi nu också visa uppskattning för de svenska poliserna. Poliskåren får ofta oförtjänt mycket skit och jobbar ständigt i motvind. Absolut, det finns och kommer alltid att finnas rötägg i varje yrkeskår, och polisen har och kommer fortsätta att göra misstag, men agerandet i Göteborg var närmast fläckfritt.

Och att riskera sin egen säkerhet för att vara våra demokratiska fotsoldater för en slavlön när nazister marscherar på gatorna får åtminstone mig att lyfta på hatten. Det är definitionen av mod. Tack för att ni vågar.

Frisörsalongen är min mardrömsplats

Det är jobbigt med mig och frisörsalonger. Vi går inte ihop. Jag är en cirkel och frisörsalongen är en kvadrat. Vi är inte menade för varandra, helt enkelt. Men klippas ska man och motvilligt drar jag mig dit någon gång i halvåret. Det är alltid samma händelseförlopp som utspelar sig när jag anländer. Jag möts av ett vänligt leende och frisören för mig över det ljusa fuskparkettgolvet och ber mig sedan att slå mig ner i en stol. Frisören undrar försynt hur jag vill ha det klippt. Jag är väldigt dålig på hårtermer och visar därför oftast upp bilder på hur jag vill ha det. Frisören verkar ointresserad av bilderna och slänger bara ett snabbt öga innan hen frågar om jag har tvättat håret under dagen. ”Ja”, svarar jag. Frisören ser konfunderad ut. Som att jag ljuger, och sedan säger hen att "vi nog ska tvätta håret ändå". ”Jaha”, tänker jag, ”varför frågade du då?”. Men innan jag ens har hunnit motsätta mig så sitter jag plötsligt i frisörstolen igen och beskådar i spegeln mig själv och mitt nu blöta hår som tvättats utan att jag knappt märkt det.

Det gula ljuset från de alldeles för starka lysrörslamporna får mig att se skräckinjagande ut. Håret hänger ner för ögonen och varenda liten finne, varenda liten leverfläck, vartenda litet utslag syns i den där spegeln. Det är som om allt ont man gjort i livet har kokats ner till den spegelbilden. Ens onda själv blottas. Det är djävulens spegel. Frågan är varför det ens finns speglar på frisörsalonger? Jag ser aldrig frisören kolla in i den. Möjligen är den enda funktionen att få besökarna att känna självhat när man inser hur ful man kan vara. När frisören sedan fixar håret så är det så stor skillnad att man glatt betalar 690 kronor utan att blinka. Det är den enda rimliga förklaringen.

När jag sitter där och i chock betraktar mitt förvridna och starkt upplysta ansikte så börjar frisören ställa frågor om mig. Samtalet är haltande och består mest av att den ena yttrar en hjärndöd kommentar och att den andra nickar förstående. Det är inte konstigt att det är så. Vi är två människor som inte känner varandra och som inte ska prata med varandra men som gör det ändå. Jag önskar att vi vore helt tysta, och det önskar nog frisören med. Det måste vara outhärdligt att ställa samma frågor till fem kunder om dagen och låtsas vara intresserad.

Samtidigt som frisören pratar om sin frisörutbildning som jag bara frågade om för att vara snäll så fastnar ett avklippt hårstrå på min näsa. Det kliar satan. Jag kan inte tänka på annat. Jag får ännu en fråga kastad mot mig men jag är då i full färd med att överleva. Jag letar febrilt efter hålen i frisörkappan så att jag kan ta ut händerna och klia, men det finns inget hål. Mina armar är försvunna i ett hav av tyg och håret sitter kvar på näsan. Till slut räddas jag av att salongens telefon ringer och jag kan då ostört kompensationsklia i några minuter efter att nästan ha slitit av mig kappan. 

När hen kommer tillbaka så börjar det redan misslyckade samtalet om på ny kula. Ingen av oss vet vad vi ska prata om men prata måste vi för det ska man tydligen göra på en frisörsalong. Plötsligt hör jag mig själv säga ”så vad jobbar du med då?” för att få igång den döende diskussionen. Om diskussionen inte var död innan så dog den där och då. Jag inser vilken idiotisk fråga jag precis ställt och jag kollar skamset ner mot Se&hör-tidningen som ligger framför mig för att söka sympati i omslagspersonens ögon. Anna Books galna blick ger mig inte sympati, den skrämmer mig snarare och jag vänder blicken upp mot min spegelbild igen men rycker då snabbt till av min fulhet som jag åter påminns om.

För att rädda det sjunkande skeppet som min trettiominuters herrklippning inneburit så inleder jag en lång utläggning för att förhoppningsvis få samtalet att flyga. Snart märker jag att frisören är inne i zonen. Hen klipper intensivt och koncentrerat mitt hår utan att lyssna på vad jag har att säga, och när min utläggning är klar så blir det tyst. Frisören märker att jag inväntar en reaktion och säger ”vad fint” innan hen dyker in i hårets värld igen. Lönlöst. Vi låtsas bara, jag och frisören. Det är en icke-konversation. Vi pratar bara för att prata. Det är en teater som vi spelar för varandra, och bra är den inte.

Slutligen så klipps ändå håret klart efter mycket om och men och jag kan äntligen fly lokalen efter att både ha blivit av med en halv förmögenhet och mitt självförtroende. Men håret är åtminstone klippt.

Livet är en vandring mot att dö ensam

Visby Jag ser en äldre man sitta ensam på en restaurang. Han är uppklädd, nyrakad och har kammat det tunna gråa håret noggrant åt sidan. Hans bruna skor ser nyputsade ut. Man känner att han har sprutat parfym. Citrus. Det luktar gott i hela lokalen. Stolen mittemot är tom, men bestick är framlagda och glas står på bordet. Jag vill att han ska vänta på någon, att hans fru eller barn ska komma inspringandes med svetten i pannan och ursäkta att hon är sen. Men ingen kommer. Den äldre mannen ser inte särskilt förvånad ut, han visste nog att han skulle äta ensam. Ändå skär det som en kniv genom hjärtat på mig när servitrisen plockar bort dukningen på platsen mittemot honom samtidigt som han med tom blick äter sin mat.

Jag vill gå fram till honom och uttrycka mina sympatier. Lägga en ömsint hand på hans axel, visa att jag finns där. Jag tänker mig att vi inte säger någonting. Vi behöver inte det. Vi förstår varandra utan att uttrycka det i ord. Men jag går inte fram. Jag lägger ingen ömsint hand på hans axel. Jag vågar inte. Vem är jag att gå fram till honom? Samtidigt tror jag att han hade uppskattat det. Sällskapet.

När jag kommer hem kan jag inte sluta tänka på den äldre mannen. Varför var han ensam? Jag börjar kolla på videos om ensamma äldre människor. Läser artiklar. Ser på bilder. Med tårfyllda ögon slukar jag allt innehåll. För varje klipp blir jag svagare. Ledsnare. Det är självspäkning för mig. Plågsamt. Men jag fortsätter.

Jag ser en bild på en 75-årig man. Han sitter för sig själv vid ett bord på en restaurang, precis som den man jag såg. Framför sig har han en bild på sin fru. Senare kommer det fram att hon dog fem år tidigare och att han alltid har med sig tavlan vart han än går. Tavlan på sin älskade. Han lämnades kvar på jorden ensam efter ett 55-årigt äktenskap med sitt livs kärlek. Men han har ändå alltid henne med sig.

Jag ser en reklamfilm. En äldre herre bjuder in sina barn till julmiddag. Ingen dyker upp. Han bjuder sedan in sina barn till nyårsmiddag. Ingen dyker upp. Han blir ledsen, otröstlig. Han fejkar därför sin egen död och skickar ut kort till sina barn med beskedet. Barnen fylls av ånger och åker till hemstaden för att gå på begravningen. Men när de ska gå in till barndomshemmet sitter han där. Deras pappa. Med maten framdukad, ljusen tända. Livs levande. Alla börjar gråta. Han fick till slut sin middag med familjen. Det krävdes bara att han skulle dö först.

Alla dessa historier är ofantligt sorgliga. Kanske bär mannen som jag såg på restaurangen på en liknande. Det kommer jag aldrig få veta. För jag gick aldrig fram.

Över en fjärdedel av de äldre känner sig ensamma och tio procent uppvisar depressiva symtom. Fler än förr saknar anhöriga när de avlider och får begravas med kommunens hjälp. Det är så tragiskt att det inte är sant. Att inte ha någon att prata med. Att gå den sista biten i livet utan sällskap. Att livet bara är en vandring mot att dö ensam.

Lägg ner Almedalsveckan

Visby Det är storm i Visby under lördagen. Regn rinner längs kullerstenarna intill Almedalen och vinden piskar i ansiktet som om det vore november. Samtidigt ser jag några arbetare som kämpar för att färdigställa en monter. Jag ömmar för männen som sliter hårt för att kostymnissarna i morgon ska stå där och frossa i gratis bubbel.

Men av vilken anledning kommer kostymnissarna stå där? Almedalen är ju inte vad det en gång var. Det började med att Olof Palme 1968 i all enkelhet ställde sig på ett lastbilsflak vid kruttornet och höll ett tal. Sedan 1991 har alla partiledare varit på plats. Det blev en vecka av yttersta vikt, där viktiga reformförslag presenterades och politiken var i fokus. Men för några år sedan hände något.

Politiken förpassades till periferin, och allt fler företag började ordna navelskådande seminarium under veckan. Nu har Almedalen blivit en plats där elitister svansar efter varandra, och inte en plats där de viktigaste politiska diskussionerna förs.

Och det slår mig att vi borde lägga ner politikerveckan och få slut på eländet en gång för alla.

För under några få dagar arrangeras tusentals seminarium i Almedalen, och alla är helt ointresserade om vad som händer bortom den egna hagen. Man ser hur paneldeltagarna sneglar på klockan och räknar på hur långt det är kvar till att första roséflaskan korkas upp. Det är en veckolång after work på steroider. Och frågan är om deltagarna är i Almedalen för att dricka sig redlösa eller för att nå ut med ett viktigt budskap?

Jag ser hur Edward Blom på Instagram beklagar sig över att han inte kan närvara, och skriver ”tänk på mig när ni dricker er första klunk rosé”. Jag ser hur Viggo Cavlin (före detta chefredaktör på Resumé) ger tips på hur man kommer in på rätt mingel. Jag ser hur tidningen Dagens Opinion publicerar en lista över de 100 personer man helst ska skaka hand med. Det har utvecklats till en kukmätning utan dess like.

Vanliga medborgare behöver inte detta jippo längre. Folket är ju inte ens bjudna. Genom hotellpriser som lättat från jordytan har deltagarna reducerats till medieeliten och politikeliten. 

Därför blev jag för en kort sekund stolt över vår statsminister Stefan Löfvén. Han vågade sätta sig emot veckan och berättade att han inte skulle åka ner till Visby. Men sen läser jag att han via länk ska intervjuas av Niklas Svensson i Expressens räkning. Han deltar alltså ändå, bara via länk. Antingen gör man som statsminister ett ställningstagande och bojkottar helt och hållet, eller så åker man dit och dricker sig salongsberusad och strosar omkring i Visbys gränder som alla andra. Det är bara att välja.

Men den främsta anledningen till att lägga ner Almedalsveckan är ändå inte personerna som åker till Almedalen och sen twittrar om det så att alla andra i Almedalen kan se det. Nej nej.

Nu har nämligen Almedalsveckan visat på en monumental principlöshet. Nordiska Motståndsrörelsen ska få delta. Det är nazister. Fullblodsnazister. Antisemiter. Ta in det, att Region Gotland upplåtit mark åt detta våldsförespråkande parti under politikerveckan. Vi har ingen anledning att ge dem som motarbetar demokratin några demokratiska plattformar. Det är helt oacceptabelt, och är bara ännu ett tecken på att Almedalsveckan blivit ett okontrollerbart monster som måste stoppas. 

Men det spelar kanske ingen roll vilka oroväckande krafter som är i Almedalen. Bara deltagarna får sitt rosévin.

Studenten påminner mig om separationsångesten

Jag står på gatan utanför min lägenhet och hör ett muller från fjärran. Bas som gör att marken skakar. Det kommer närmare, men innan jag börjar oroa mig för att det är en jordbävning så svänger ett studentflak runt husknuten. Studenterna ser lyckliga ut. De är höga på livet och berusade av femtvåor. Ur den höga musiken utkristalliserar jag att någon skriker: ”Fan vad skönt att skolan är över, vi kommer aldrig återvända dit!”. Jag ler lite åt kommentaren, även om min igenkänning är lika med noll.

Jag hatade nämligen att ta studenten. För jag hatar avslut. Det är en separationsångest som hängt med mig under hela livet. När det sista provet var skrivet och betygen var satta försvann mina klasskamraters ångest. Men min tillkom. För jag var tvungen att säga adjö, både till skolan och till mina vänner. Det enda jag ville var att återvända så fort skolan var slut.

Men på studenten stod vi ändå alla där, i våra finaste kläder och bredaste leenden och lovade varandra att vi skulle ses under sommaren, även om vi visste att så inte var fallet. Även om vi visste att vi snart endast skulle vara bekanta som hälsar lite stelt i mataffären.

Men det är inte bara i samband med skolavslutningar som separationsångesten gör sig påmind. När sommaren nu ankommit börjar jag redan förbereda mig för att säga adjö till den. Min vakna tid går nu bara åt till att räkna ned till när dagarna blir mörkare igen. ”Två veckor kvar till sommarsolståndet”, muttrar jag.

Det är likadant när jag är på semester utomlands. Jag börjar räkna över alla möjliga saker. Hur många toarullar kommer jag hinna använda innan jag åker hem till Sverige? Hur många dopp i havet har jag egentligen kvar? Och hur många totala måltider hinner jag med under de sista dagarna innan flyget går hemåt?

Det blir kortslutning, och det är alltid samma visa när vi ska åka. Vi är försenade till flyget och mitt sällskap skriker att taxin väntar, men ändå går jag runt och tar frenetiskt kort på hotellrummet, som att det ska hjälpa mig att minnas. Sedan springer jag ner till havet. Försöker ta in omgivningen en sista gång. Tänker att just här kommer jag aldrig vara igen. Sedan spottar jag i sanden. Lämnar mitt DNA på platsen. Som en hanhund som kissar och markerar att han varit där.

Jag tänker att min obehagliga ritual är för minnens skull, även om det bara är för att minimera min separationsångest. Samma separationsångest som jag kände under studenten. 

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner och tankar kring aktuella nyhetshändelser

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport och resa


Yrke: Studerande


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar