Svensk politik har aldrig varit sämre

Den 9e september är det riksdagsval och jag har aldrig känt mig så vilsen. För jag har inte en aning om vad jag ska rösta på.

För att försöka få lite mer klarhet kring partiernas ståndpunkter i olika frågor tittade jag därför på en gammal partiledardebatt från Agenda. Jag hoppades att det under programmets gång skulle utkristalliseras var mina sympatier egentligen ligger. Men jag blev bara mer förvirrad.

Alla stod och pekade mot varandra, anklagade varandra, skrek mot varandra. Ingen lyssnade. Det påminde mer om en stökig tredjeklass på valfri lågstadieskola än om riksdagspartiernas partiledare. Knappt någon gång under de dryga två timmarna kunde det presenteras konkreta lösningar på landets problem. De ideologiska visionerna och de spännande framtidsplanerna lyste med sin frånvaro. Istället ägnades all tid åt att hitta brister hos andra partier och det var genomskinligt att fokus låg på att inte tappa väljare till motståndarna.

Då är det inte konstigt att människor inte orkar engagera sig. Svensk politik har aldrig varit sämre än nu, och nästan alla partier gör sig omöjliga att tycka om.

Moderaterna försöker efter misslyckandet med Anna Kinberg Batra att "rebranda" sig som ett hippt parti som ska locka till sig yngre väljare. På varenda tunnelbanestation i Stockholm möts man av reklam med töntiga slagord som "Aina ska med", "Tack the police", "Kniv i skolan – bara på träslöjden” och: "Det vanligaste tjejnamnet i stan ska inte vara ett skällsord". Tyvärr känns det inte som att det här är något som lockar unga väljare, utan snarare som något fem skalliga gubbar i kostym som vill vara ”down with the kids” har kommit på under ett lunchmöte på Riche. Samtidigt som detta sitter Hanif Bali och sprider invandringsfientlig dynga på Twitter för att flirta med alla väljare som lämnat Moderaterna för SD.

Men Moderaterna är inte ensamma. Miljöpartiet exempelvis känns kallare än en vinternatt i Kiruna. Opinionssiffrorna är körda i botten och partiet verkar varken kunna ta hand om sig själva eller sina väljare. Jag tror inte att Miljöpartiet har lyckats med någonting förutom att göra folk besvikna sedan de satte sig i regeringen. Regeringskollegorna Socialdemokraterna lyckades i alla fall häromdagen arbetsbefria två personer på partikansliet som startat ett trollkonto på Twitter.

Självklart ska vi inte heller glömma bort Vänsterpartiet vars ungdomsförbund bara timmar efter att IKEA-grundaren Ingvar Kamprads död offentliggjordes anklagade honom för stöld. Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot passade även på att konstatera att Kamprad har byggt hela sitt imperium på att utnyttja människor. Barbro Sörman, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Storstockholm, ville inte vara sämre och menar att Kamprad var en nazistisk kapitalist vars bortgång man inte bör sörja.

Ett parti jag däremot jag höll på att glömma bort var Kristdemokraterna. Deras närvaro i den svenska politiken känns mer och mer irrelevant och partiets värderingar är så omoderna att de hör hemma i ett annat århundrade.

Allianskollegan Liberalerna svävar inte heller på några moln och kämpar i opinionsmätningarna mot fyraprocentsspärren, vilket i och för sig inte är så underligt med tanke på att Jan Björklund på något otroligt märkligt sätt fortfarande är partiledare trots alla misslyckanden han har varit ansvarig för under sin tid vid rodret. Sedan vet man inte ens längre om Liberalerna är särskilt liberala. Centerpartiet har ju tydligen blivit det nya liberala partiet, vilket gör att man inte vet om det är Centern som är mest liberala eller om det är Liberalerna som är mest liberala.

Sist men inte minst har vi SD vars politiker verkar ha en intern tävling om vem som kan vara det största svinet och mest rasistisk.

Det är alltså inget lätt val vi står inför när vi svenskar ska vandra mot vallokalerna i höst. Det finns ju knappt några bra alternativ att välja emellan. Men det är fortfarande drygt sju månader kvar till valet, så vi får hoppas att politikerna snart börjar tänka på oss medborgare som faktiskt har tänkt att lägga en röst på något parti den 9e september. 

Under semestern slutar vi att vara människor

Jag ligger och guppar i det kristallklara havet i Thailand. Jag stirrar rakt ut mot den blåa horisonten. Jag tänker inte en tanke. Jag bara ligger där, guppandes. Jag följer med vågorna och försöker bli ett med vattnet. Jag kommer på mig själv med att ha legat där i nästan en halvtimme utan att ha gjort en tillstymmelse till rörelse. Snart inser jag att jag inte är ensam. Runt mig ligger fyra andra människor och gör precis samma sak. Vi ligger där och gör just ingenting. En äldre man bredvid mig tar två slöa simtag men orkar snart inte mer börjar återigen stirra ut i intet. En annan försöker flyta på rygg men ger också upp och ställer sig intill oss andra. 

När jag efter en stor kraftansträngning till slut tar mig ur transen och går upp till solstolen så stöter jag genast på problem. Jag lägger mig ned men märker att jag bränt mig och att jag borde fälla upp parasollet. Men jag orkar inte, så jag ligger kvar och bränner mig ännu mer. En bit bort ser jag samtidigt en kvinna och en man bråka om vem som ska gå och beställa dricka. Bredvid dem ligger en kille vars handduk åkt ner från stolsryggen och lagt sig över hans huvud utan att han tar bort den. Vart jag än vänder min blick ser jag beteenden som tyder på att folk inte längre försöker. Desto mer jag tänker på det desto underligare inser jag att det är. Hur lata vi blir på semestern. Hemma hade vi gjort dessa saker utan att blinka. Men här slutar vi fungera som människor.

Det måste finnas en kärna till det här tänker jag. Någonstans måste förvandlingen ske då vi från fungerande och intelligenta varelser övergår till att bli en enda massa av kött som inte är kapabla till att göra eller tänka någonting. Och jag tror mig ha hittat var skiftet sker: på flyget. Ingen beter sig normalt i samband med resor, och inte jag heller. Men alla förvandlas inte till idioter på samma sätt. Jag har därför noga studerat och därefter tagit fram fem olika sätt som det sker på.

1: Skrattarna. Tänk dig en nedsläckt kabin på flygplanet. Det är mitt i natten och de flesta passagerarna har somnat. Men när du kollar dig omkring ser du ett fåtal starkt lysande skärmar. Det är de hängivna filmtittarna som är igång. Oftast är det män mellan 40–55 år med högavlönade jobb. Under den tio timmar långa flygturen avverkar de systematiskt skitfilm efter skitfilm (som de aldrig hade tittat på hemma i Sverige eftersom de då är vid ett normalt sinnestillstånd). De skrattar ljudligt åt varje skämt. Det är inga fnitter vi pratar om, utan skratt som ekar över hela passagerarutrymmet. Hänsynen till medpassagerarna existerar inte. Men det spelar ingen roll, för i luften på väg mot semestern slutar skrattarna att tänka. Nu är de lika hjärndöda som filmerna de kollar på.

2: De flygrädda. Den här kategorin tillhör jag själv. Vi som ändå ser på det här med att flyga med nyktrast ögon. Vi som vet att vi sitter i en dödsmaskin som för oss mot en säker död. Vi som insett att det inte är naturligt för människan att sitta 10 000 meter över marken i ett fordon som är så tungt att det inte borde kunna flyga. Vi som noga letar efter osäkerhet i flygvärdinnornas blick för att få bekräftat att det här kommer gå åt helvete. Vi som sitter på helspänn och lyssnar efter varje ljud, när vingklaffarna fälls ner, när hjulen fälls upp, och när motorerna kämpar och skorrar. Vi som stör oss på alla som sover, som läser tidningar och som äter mat samtidigt som vi flygrädda ber en bön för att överleva. Och när vi väl (mot alla odds) landar så är vi så glada att vi lever att vi inte orkar tänka mer under semestern.

3: Småbarnsföräldrarna. Jag har egentligen en regel att inte klaga på barnfamiljer. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att flyga med barn. Jag accepterar till fullo föräldrarnas kamp när de står i mittgången och försöker vagga sina ungar till söms med spyor över hela bröstet. Övergången från människa till köttklump sker när barnen ska gå på toaletten. Treåringen har precis slutat skrika och berättar att hen vill gå på toa. När trycket väl har lättats så tror föräldrarna att faran är över. Men de glömmer den värsta fienden av dem alla. Spolningen. De trycker ovetandes på spolknappen och så börjar ett obehagligt spektakel. Ljudnivåerna flyger i taket och toaletten vrålar högt. Man blir lika rädd varje gång man spolar på en flygplanstoalett. Det tycker barnen också, och sedan väntar fyra timmar till med öronskärande barnskrik. Föräldrarna blir så slut så att när de väl kommer fram till slutdestinationen så finns det helt enkelt ingen kraft för att orka utföra de mest basala sakerna under semestern.

4: De nedklädda. Jag drömmer mig ofta tillbaka hur det var förr på flygplan. När passagerarna klädde upp sig och hade skjorta, slips och nyputsade skor. År 2017 är verkligheten en annan. Det är som att alla passagerare har en tävling om vem som kan ha skitigast kläder. Det är linnen med matrester på, mjukisbyxor med chipssmulor i fickorna och flip-flops som köptes under någon grabbresa till Rhodos för fem år sedan. Jag kan inte tänka mig att de klär sig så till vardags. Den här personlighetstypen har redan innan resan bestämt sig för att lämna alla hjärnceller hemma för att njuta av två veckor i utlandet utan aktiv tankeverksamhet vilket de visar utåt genom sin klädsel.

5: Köarna. Sist men inte minst har vi de allra mest stressade. De som inte kan lämna vardagen hemma. Vid boardingen står de alltid först i kö trots att det finns massivs med sköna stolar runtomkring där man kan sitta och vänta. De verkar tro att flyget är som tunnelbanan där man måste kämpa för en sittplats. De tycks inte inse att alla har sin plats och att ingen kommer sno den på ett flygplan. Det är också dessa som ställer sig upp för att plocka ned handbagaget så fort bältetsskylten släcks. Vid bagagebandet en stund senare ställer sig köarna också längst fram och bildar en mänsklig mur som är omöjlig att ta sig förbi. Det är som frontrow på en konsert. De är ett blodigt krig om vem som ska få väskorna först. Deras värsta mardröm är om deras väskor läggs på sist. För då är allt slit förgäves. Om de trots allt kämpande inte tjänar några minuter på att stressa så är utlandsvistelsen förstörd. Så under semestern ligger köarna där i vattnet, oförmögna att göra något annat än att tänka på hur de hade kunnat komma fram till hotellet snabbare.

För till sist hamnar vi ändå där allihopa i det varma thailändska vattnet bredvid varandra blickandes ut mot horisonten. De flygrädda, köarna, skrattarna, de nedkläddda och småbarnsföräldrarna. Vi guppande själar som på olika sätt har tagit oss dit men som har en sak gemensamt. Att vi inte är kapabla till att tänka en enda tanke.

Vintern är ett krig som inte går att vinna

Foto: Pontus Lundkvist

Foto: Pontus Lundkvist 

Den är här igen. Snön. Och jag blir lika förvånad varje gång. Jag intalar mig alltid att den här vintern blir annorlunda. Att i år händer det inte. Att i år är det något speciellt i luften. Jag känner det ju! Det blir ingen slask, ingen is, ingen piskande snö mot kinden. Inga minusgrader. Men så kommer den ändå, vintern, som en käftsmäll.

Det är en bottenlös sorg jag känner när jag ser de första snöflingorna dingla ner mot asfalten. För jag vet vilket helvete snön för med sig. Jag vet att det inte är härliga pulkadagar, varm choklad och gosiga lovikkavantar som väntar. Det är ett krig som har anlänt, och det är här för att stanna. 

För det första innebär vintern halka, och värst är det under dess första dagar. Vi har inte lärt oss den nya terrängen då. Vi är föl som tar våra första stapplande steg utan att veta hur man egentligen går. På ogrusade isiga vägar försöker vi navigera oss fram och vi gör allt för att undvika att halka. Människor biter sig koncentrerat i tungan och spejar efter plättar där isen inte hunnit frysa till riktigt. Ett steg fel och kriget är förlorat. Men det är lönlöst. För så kommer den, det gör den alltid. Den förrädiska isfläcken, minan på krigsfältet. Man slinter till och drattar på ändan och sedan har man ont i hela kroppen i flera dagar. Det hjälper inte att man för tredje året i rad har köpt ”halkfria” skor (åtminstone enligt butikspersonalen) och att man har varit med om fyrtiofem vintrar tidigare. Det spelar ingen roll. Vi är av vår natur en befolkning som handlöst halkar omkring i en kollektiv misär.

För det andra har vi den bitande kylan som snön för med sig. Varje gång man går ut för porten så känns det som att en istapp trycks in i ländryggen på en. Man vill skrika ut sin ofantliga vrede som man bär inom sig men istället stänger man jackan och biter ihop för det är så vi svenskar gör. Och överallt ser man rökare som huttrar i svinkylan utanför deppiga barer som man om möjligt tycker ännu mer synd om än sig själv.  

Dessutom, som om det inte vore nog med rysskylan, så lägger sig ett ofantligt svart täcke över oss mellan november och februari. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, och de trettio minuter av dagsljus vi har är i alla fall enligt min ordbok inget som kan tituleras som dagsljus. Vid tretiden mörknar det, och snart är det nattsvart. Efter det kan jag knappt se min hand när jag håller upp den framför mig.

Det är inte direkt svårt att hamna på mörka platser i sinnet under dessa tider, och jag tycks inte vara ensam. Det är tomma blickar och vemod överallt. Inte ett leende så långt ögat kan nå under hela vinterhalvåret. Människor kämpar sig hem med matkassar och barnvagnar samtidigt som vinden blåser en rätt i ansiktet så att man inte kan andas (och glöm inte att man fortfarande måste navigera sig fram på det isiga minfältet).

Men vi medborgare befinner oss i alla fall i samförstånd när vi möts därute på de ödsliga gatorna. Vi ser in i varandras plågade blickar under våra jackor och halsdukar och mössor och luvor och tänker att ”du går hem till dig och jag går hem till mig nu. Sedan packar vi väskorna och lämnar det här jävla landet en gång för alla”.

Tack, alla poliser

Jag ser på en livesändning från Nordiska motståndsrörelsens planerade demonstration i Göteborg. Rakade män med svarta huvtröjor och sköldar skanderar ”nordisk revolution – utan pardon”. De har hat i blicken. Det ser ut som att de är redo att slåss för sina liv. Jag märker hur svetten börjar rinna längs min rygg samtidigt som klumpen i magen bara växer. Jag förvånas över hur rädd jag blir bara av att följa rapporteringen via min telefon. Jag befinner mig på tryggt avstånd från Göteborg men känner mig ändå skräckslagen.

Sedan tänker jag på hur poliserna måste känna sig. Mitt i tumultet. Mitt i stormens epicentrum. Öga mot öga med våldsförespråkande nazister som anser att Hitler är ”vår ras främste man”. Det är ju att stå öga mot öga med ondskan. Jag hade bajsat på mig.

Jag märker hur nazisterna avviker från sin rutt på väg mot demonstrationsstarten. Polisen ingriper blixtsnabbt utan att tveka. Med resoluta steg och bestämd blick hindrar de NMR från att fortsätta. Inte ett spår av rädsla från poliserna.

Jag däremot förvandlas till en huligan hemma i soffan. Jag skriker både det ena och det andra som inte gör sig lämpligt i text. Det är en mänsklig reaktion från min sida, och jag är övertygad om att majoriteten av poliserna egentligen känner detsamma för nazister som jag gör. Men ändå lyckades poliserna vara iskalla och kontrollerade situationen ypperligt när det var skarpt läge. Polisen fick utstå våld och provokationer från både nazister och motdemonstranter, men tack vare deras lugn skadades bara två stycken (en polis och en privatperson) i tvåfrontskriget. Det är beundransvärt.

Annat är det i Spanien. Under söndagen hölls självständighetsval i Katalonien. Att jämföra de spanska polisernas agerande med de svenska är som att jämföra natt och dag. Filmer visar hur polisen oprovocerat sparkar, slår och sliter omkull människor som bara ska avlägga sin röst. Över 800 personer har i skrivande stund skadats genom polisvåld under valdagen. Vi ska vara tacksamma för att vi inte har det så.

Därför borde vi nu också visa uppskattning för de svenska poliserna. Poliskåren får ofta oförtjänt mycket skit och jobbar ständigt i motvind. Absolut, det finns och kommer alltid att finnas rötägg i varje yrkeskår, och polisen har och kommer fortsätta att göra misstag, men agerandet i Göteborg var närmast fläckfritt.

Och att riskera sin egen säkerhet för att vara våra demokratiska fotsoldater för en slavlön när nazister marscherar på gatorna får åtminstone mig att lyfta på hatten. Det är definitionen av mod. Tack för att ni vågar.

Frisörsalongen är min mardrömsplats

Det är jobbigt med mig och frisörsalonger. Vi går inte ihop. Jag är en cirkel och frisörsalongen är en kvadrat. Vi är inte menade för varandra, helt enkelt. Men klippas ska man och motvilligt drar jag mig dit någon gång i halvåret. Det är alltid samma händelseförlopp som utspelar sig när jag anländer. Jag möts av ett vänligt leende och frisören för mig över det ljusa fuskparkettgolvet och ber mig sedan att slå mig ned i en stol. Frisören undrar försynt hur jag vill ha det klippt. Jag är väldigt dålig på hårtermer och visar därför oftast upp bilder på hur jag vill ha det. Frisören verkar ointresserad av bilderna och slänger bara ett snabbt öga innan hen frågar om jag har tvättat håret under dagen. ”Ja”, svarar jag. Frisören ser konfunderad ut. Som att jag ljuger, och sedan säger hen att "vi nog ska tvätta håret ändå". ”Jaha”, tänker jag, ”varför frågade du då?”. Men innan jag ens har hunnit motsätta mig så sitter jag plötsligt i frisörstolen igen och beskådar i spegeln mig själv och mitt nu blöta hår som tvättats utan att jag knappt märkt det.

Det gula ljuset från de alldeles för starka lysrörslamporna får mig att se skräckinjagande ut. Håret hänger ner för ögonen och varenda liten finne, varenda liten leverfläck, vartenda litet utslag syns i den där spegeln. Det är som om allt ont man gjort i livet har kokats ned till den spegelbilden. Ens onda själv blottas. Det är djävulens spegel. Frågan är varför det ens finns speglar på frisörsalonger? Jag ser aldrig frisören kolla in i den. Möjligen är den enda funktionen att få besökarna att känna självhat när man inser hur ful man kan vara. När frisören sedan fixar håret så är det så stor skillnad att man glatt betalar 690 kronor utan att blinka. Det är den enda rimliga förklaringen.

När jag sitter där och i chock betraktar mitt förvridna och starkt upplysta ansikte så börjar frisören ställa frågor om mig. Samtalet är haltande och består mest av att den ena yttrar en hjärndöd kommentar och att den andra nickar förstående. Det är inte konstigt att det är så. Vi är två människor som inte känner varandra och som inte ska prata med varandra men som gör det ändå. Jag önskar att vi vore helt tysta, och det önskar nog frisören med. Det måste vara outhärdligt att ställa samma frågor till fem kunder om dagen och låtsas vara intresserad.

Samtidigt som frisören pratar om sin frisörutbildning som jag bara frågade om för att vara snäll så fastnar ett avklippt hårstrå på min näsa. Det kliar satan. Jag kan inte tänka på annat. Jag får ännu en fråga kastad mot mig men jag är då i full färd med att överleva. Jag letar febrilt efter hålen i frisörkappan så att jag kan ta ut händerna och klia, men det finns inget hål. Mina armar är försvunna i ett hav av tyg och håret sitter kvar på näsan. Till slut räddas jag av att salongens telefon ringer och jag kan då ostört kompensationsklia i några minuter efter att nästan ha slitit av mig kappan. 

När hen kommer tillbaka så börjar det redan misslyckade samtalet om på ny kula. Ingen av oss vet vad vi ska prata om men prata måste vi för det ska man tydligen göra på en frisörsalong. Plötsligt hör jag mig själv säga ”så vad jobbar du med då?” för att få igång den döende diskussionen. Om diskussionen inte var död innan så dog den där och då. Jag inser vilken idiotisk fråga jag precis ställt och jag kollar skamset ner mot Se&hör-tidningen som ligger framför mig för att söka sympati i omslagspersonens ögon. Anna Books galna blick ger mig inte sympati, den skrämmer mig snarare och jag vänder blicken upp mot min spegelbild igen men rycker då snabbt till av min fulhet som jag åter påminns om.

För att rädda det sjunkande skeppet som min trettiominuters herrklippning inneburit så inleder jag en lång utläggning för att förhoppningsvis få samtalet att flyga. Snart märker jag att frisören är inne i zonen. Hen klipper intensivt och koncentrerat mitt hår utan att lyssna på vad jag har att säga, och när min utläggning är klar så blir det tyst. Frisören märker att jag inväntar en reaktion och säger ”vad fint” innan hen dyker in i hårets värld igen. Lönlöst. Vi låtsas bara, jag och frisören. Det är en icke-konversation. Vi pratar bara för att prata. Det är en teater som vi spelar för varandra, och bra är den inte.

Slutligen så klipps ändå håret klart efter mycket om och men och jag kan äntligen fly lokalen efter att både ha blivit av med en halv förmögenhet och mitt självförtroende. Men håret är åtminstone klippt.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner och tankar kring aktuella nyhetshändelser

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport och resa


Yrke: Studerande


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar