Livet är en vandring mot att dö ensam

Visby Jag ser en äldre man sitta ensam på en restaurang. Han är uppklädd, nyrakad och har kammat det tunna gråa håret noggrant åt sidan. Hans bruna skor ser nyputsade ut. Man känner att han har sprutat parfym. Citrus. Det luktar gott i hela lokalen. Stolen mittemot är tom, men bestick är framlagda och glas står på bordet. Jag vill att han ska vänta på någon, att hans fru eller barn ska komma inspringandes med svetten i pannan och ursäkta att hon är sen. Men ingen kommer. Den äldre mannen ser inte särskilt förvånad ut, han visste nog att han skulle äta ensam. Ändå skär det som en kniv genom hjärtat på mig när servitrisen plockar bort dukningen på platsen mittemot honom samtidigt som han med tom blick äter sin mat.

Jag vill gå fram till honom och uttrycka mina sympatier. Lägga en ömsint hand på hans axel, visa att jag finns där. Jag tänker mig att vi inte säger någonting. Vi behöver inte det. Vi förstår varandra utan att uttrycka det i ord. Men jag går inte fram. Jag lägger ingen ömsint hand på hans axel. Jag vågar inte. Vem är jag att gå fram till honom? Samtidigt tror jag att han hade uppskattat det. Sällskapet.

När jag kommer hem kan jag inte sluta tänka på den äldre mannen. Varför var han ensam? Jag börjar kolla på videos om ensamma äldre människor. Läser artiklar. Ser på bilder. Med tårfyllda ögon slukar jag allt innehåll. För varje klipp blir jag svagare. Ledsnare. Det är självspäkning för mig. Plågsamt. Men jag fortsätter.

Jag ser en bild på en 75-årig man. Han sitter för sig själv vid ett bord på en restaurang, precis som den man jag såg. Framför sig har han en bild på sin fru. Senare kommer det fram att hon dog fem år tidigare och att han alltid har med sig tavlan vart han än går. Tavlan på sin älskade. Han lämnades kvar på jorden ensam efter ett 55-årigt äktenskap med sitt livs kärlek. Men han har ändå alltid henne med sig.

Jag ser en reklamfilm. En äldre herre bjuder in sina barn till julmiddag. Ingen dyker upp. Han bjuder sedan in sina barn till nyårsmiddag. Ingen dyker upp. Han blir ledsen, otröstlig. Han fejkar därför sin egen död och skickar ut kort till sina barn med beskedet. Barnen fylls av ånger och åker till hemstaden för att gå på begravningen. Men när de ska gå in till barndomshemmet sitter han där. Deras pappa. Med maten framdukad, ljusen tända. Livs levande. Alla börjar gråta. Han fick till slut sin middag med familjen. Det krävdes bara att han skulle dö först.

Alla dessa historier är ofantligt sorgliga. Kanske bär mannen som jag såg på restaurangen på en liknande. Det kommer jag aldrig få veta. För jag gick aldrig fram.

Över en fjärdedel av de äldre känner sig ensamma och tio procent uppvisar depressiva symtom. Fler än förr saknar anhöriga när de avlider och får begravas med kommunens hjälp. Det är så tragiskt att det inte är sant. Att inte ha någon att prata med. Att gå den sista biten i livet utan sällskap. Att livet bara är en vandring mot att dö ensam.

Lägg ner Almedalsveckan

Visby Det är storm i Visby under lördagen. Regn rinner längs kullerstenarna intill Almedalen och vinden piskar i ansiktet som om det vore november. Samtidigt ser jag några arbetare som kämpar för att färdigställa en monter. Jag ömmar för männen som sliter hårt för att kostymnissarna i morgon ska stå där och frossa i gratis bubbel.

Men av vilken anledning kommer kostymnissarna stå där? Almedalen är ju inte vad det en gång var. Det började med att Olof Palme 1968 i all enkelhet ställde sig på ett lastbilsflak vid kruttornet och höll ett tal. Sedan 1991 har alla partiledare varit på plats. Det blev en vecka av yttersta vikt, där viktiga reformförslag presenterades och politiken var i fokus. Men för några år sedan hände något.

Politiken förpassades till periferin, och allt fler företag började ordna navelskådande seminarium under veckan. Nu har Almedalen blivit en plats där elitister svansar efter varandra, och inte en plats där de viktigaste politiska diskussionerna förs.

Och det slår mig att vi borde lägga ner politikerveckan och få slut på eländet en gång för alla.

För under några få dagar arrangeras tusentals seminarium i Almedalen, och alla är helt ointresserade om vad som händer bortom den egna hagen. Man ser hur paneldeltagarna sneglar på klockan och räknar på hur långt det är kvar till att första roséflaskan korkas upp. Det är en veckolång after work på steroider. Och frågan är om deltagarna är i Almedalen för att dricka sig redlösa eller för att nå ut med ett viktigt budskap?

Jag ser hur Edward Blom på Instagram beklagar sig över att han inte kan närvara, och skriver ”tänk på mig när ni dricker er första klunk rosé”. Jag ser hur Viggo Cavlin (före detta chefredaktör på Resumé) ger tips på hur man kommer in på rätt mingel. Jag ser hur tidningen Dagens Opinion publicerar en lista över de 100 personer man helst ska skaka hand med. Det har utvecklats till en kukmätning utan dess like.

Vanliga medborgare behöver inte detta jippo längre. Folket är ju inte ens bjudna. Genom hotellpriser som lättat från jordytan har deltagarna reducerats till medieeliten och politikeliten. 

Därför blev jag för en kort sekund stolt över vår statsminister Stefan Löfvén. Han vågade sätta sig emot veckan och berättade att han inte skulle åka ner till Visby. Men sen läser jag att han via länk ska intervjuas av Niklas Svensson i Expressens räkning. Han deltar alltså ändå, bara via länk. Antingen gör man som statsminister ett ställningstagande och bojkottar helt och hållet, eller så åker man dit och dricker sig salongsberusad och strosar omkring i Visbys gränder som alla andra. Det är bara att välja.

Men den främsta anledningen till att lägga ner Almedalsveckan är ändå inte personerna som åker till Almedalen och sen twittrar om det så att alla andra i Almedalen kan se det. Nej nej.

Nu har nämligen Almedalsveckan visat på en monumental principlöshet. Nordiska Motståndsrörelsen ska få delta. Det är nazister. Fullblodsnazister. Antisemiter. Ta in det, att Region Gotland upplåtit mark åt detta våldsförespråkande parti under politikerveckan. Vi har ingen anledning att ge dem som motarbetar demokratin några demokratiska plattformar. Det är helt oacceptabelt, och är bara ännu ett tecken på att Almedalsveckan blivit ett okontrollerbart monster som måste stoppas. 

Men det spelar kanske ingen roll vilka oroväckande krafter som är i Almedalen. Bara deltagarna får sitt rosévin.

Studenten påminner mig om separationsångesten

Jag står på gatan utanför min lägenhet och hör ett muller från fjärran. Bas som gör att marken skakar. Det kommer närmare, men innan jag börjar oroa mig för att det är en jordbävning så svänger ett studentflak runt husknuten. Studenterna ser lyckliga ut. De är höga på livet och berusade av femtvåor. Ur den höga musiken utkristalliserar jag att någon skriker: ”Fan vad skönt att skolan är över, vi kommer aldrig återvända dit!”. Jag ler lite åt kommentaren, även om min igenkänning är lika med noll.

Jag hatade nämligen att ta studenten. För jag hatar avslut. Det är en separationsångest som hängt med mig under hela livet. När det sista provet var skrivet och betygen var satta försvann mina klasskamraters ångest. Men min tillkom. För jag var tvungen att säga adjö, både till skolan och till mina vänner. Det enda jag ville var att återvända så fort skolan var slut.

Men på studenten stod vi ändå alla där, i våra finaste kläder och bredaste leenden och lovade varandra att vi skulle ses under sommaren, även om vi visste att så inte var fallet. Även om vi visste att vi snart endast skulle vara bekanta som hälsar lite stelt i mataffären.

Men det är inte bara i samband med skolavslutningar som separationsångesten gör sig påmind. När sommaren nu ankommit börjar jag redan förbereda mig för att säga adjö till den. Min vakna tid går nu bara åt till att räkna ned till när dagarna blir mörkare igen. ”Två veckor kvar till sommarsolståndet”, muttrar jag.

Det är likadant när jag är på semester utomlands. Jag börjar räkna över alla möjliga saker. Hur många toarullar kommer jag hinna använda innan jag åker hem till Sverige? Hur många dopp i havet har jag egentligen kvar? Och hur många totala måltider hinner jag med under de sista dagarna innan flyget går hemåt?

Det blir kortslutning, och det är alltid samma visa när vi ska åka. Vi är försenade till flyget och mitt sällskap skriker att taxin väntar, men ändå går jag runt och tar frenetiskt kort på hotellrummet, som att det ska hjälpa mig att minnas. Sedan springer jag ner till havet. Försöker ta in omgivningen en sista gång. Tänker att just här kommer jag aldrig vara igen. Sedan spottar jag i sanden. Lämnar mitt DNA på platsen. Som en hanhund som kissar och markerar att han varit där.

Jag tänker att min obehagliga ritual är för minnens skull, även om det bara är för att minimera min separationsångest. Samma separationsångest som jag kände under studenten. 

Dåligt lokalsinne- handikappet det inte talas om

Det är sommar och mina kusiner besöker vårat landställe. Vi bestämmer oss för att cykla till en pool bara ett par hundra meter från huset och med tanke på att jag bor i området så blir det naturligt att jag leder vägen. Bara efter några tramptag möts jag av en korsning och tvingas ta ett beslut. Höger eller vänster. Jag inser att jag inte har en aning. Jag hittar inte, trots att jag cyklat vägen ett femtiotal gånger tidigare. Det slutar med att mina kusiner får åka före och visa mig hur vi ska åka.

Hela mitt liv består av sådana små korta scener där min bristande rumsmässiga orientering lyser igenom. Problemet är att jag inte lyckas lägga landmärken och byggnader på minnet, och går istället i min egna lilla värld, avspärrad från yttre intryck.

Jag har dock lärt mig leva med mitt dåliga lokalsinne. Exempelvis ligger alltid en mobilladdare i fickan eftersom mobilen behöver ström tre gånger per dag efter mitt frenetiska användande av Google Maps. Och sedan ser jag alltid till att inte gå först i gruppen. 

Men ibland tar jag mod till mig och försöker. Med högt huvud stegrar jag fram och går först i ledet. Det brukar inte bli så lyckat. Antingen går jag fel inom några minuter, eller så blir det orolig stämning där bakom och man hör hur det tjitt-tjattas.”Han borde nog inte gå först”, hör jag, och det dröjer inte länge innan någon passerar mig ordlöst, och återigen går jag där, förnedrad, längst bak av mina vänner.

Med tanke på teknologins utveckling överlever jag ändå, men utan en gps är jag ingenting. Om jag levt för sisådär några hundra år sedan hade jag antingen gått vilse under jakt, slukats av skogen och dött i min ensamhet, eller heroiskt lyckas ta mig tillbaka till byn, men då utan byte eftersom jag hade tvingats äta upp det under den (för mig) långa hemfärden, vilket hade resulterar i ett besök hos bödeln.  

Som tur är lever jag i en annan tid där jag inte behöver avrättas på grund av min omgivningsblindhet, men problem kan fortfarande uppstå. Ni kan bara ana hur det gick för mig under orienteringen i skolan. En gång blev jag hämtad av min lärare mitt ute i ingenstans och en annan gång lyckades jag komma in på en orienteringsbana nästan en mil från den rätta.

Och jag kan gå vilse i min lokala mataffär samtidigt som min familj och mina vänner hittar på semesterorten efter en dag. Men hur jag än försöker så bär jag mig inte åt hur man lär sig. Att tänka på omvärlden som en karta, eller att titta bakåt på vägen man precis gått på, tycks inte fungera. 

Det dåliga lokalsinnet är ett handikapp som aldrig når de offentliga rummen. Men det kanske inte är så konstigt att vi inte får göra våra röster hörda, vi hittar ju ändå inte dit.

Våga prata om psykisk ohälsa!

Jag ligger krökt över min toalett och spyr. Det kommer inte mycket förutom kroppsljud av ren ångest. Enorma kväljningar som ekar i natten. Attackerna har börjat komma på senare tid. Allt oftare tappar jag fotfästet och tror att jag ska dö. Det börjar med en tryckande smärta över bröstet som sedan övergår till okontrollerat gråtande. När jag återfår kontrollen över min kropp måste jag spy på direkten. 

Den är närvarande i mitt liv, ångesten. I rulltrappan, i skolan, i tunnelbanan, och framförallt hemma i lägenheten. Det är där jag sänker garden, andas ut, och låter känslorna jag hållit inne komma ut. Bland folk gör jag allt för att dölja min psykiska ohälsa. Det är för tabu att prata om.

Men varför vågar jag inte? Varför känner jag att ångesten är något jag bör hålla för mig själv? Att kunna berätta om sin psykiska ohälsa borde vara lika självklart som att berätta om sin förkylning eller brutna tå. I Sverige är psykisk ohälsa ett av de vanligaste hälsoproblemen och bland de mest förekommande orsakerna till sjukskrivning. Trots det är det knappast något som tas upp i fikarummen runt om i landet.

Vi har en ny generation som mår sämre än någonsin. Andelen ungdomar som lider av oro, sömnproblem och ångest har mer än dubblats sedan 80-talet. 4 av 20 i min gamla gymnasieklass led alltså av psykisk ohälsa. Men ingen vågade prata om det. 

En anledning till att jag personligen inte pratar öppet om hur jag egentligen mår är den förringning som präglar synen på den psykiska ohälsan. När jag väl tar mod till mig att faktiskt berätta för människor i min närhet om att jag inte alltid mår helt bra möts jag av flyktiga och undvikande blickar. Och när jag säger till dem att jag funderar på att gå till en psykolog fryser de till is och säger ungefär: ”Nej, nej, nej, sånt där gör bara mentalsjuka. Gå ut och ta lite frisk luft så ska du se att det blir bättre”.

Med det sagt är det förståeligt att det är tabu att prata om psykisk ohälsa när omgivningen behandlar en som en utböling och helt förbiser att personen i fråga faktiskt mår dåligt. Det är just den mentaliteten som måste bort. Rädslan för att prata om det inre. Det är inte längre bara mentalsjuka som behöver prata. Alla behöver det. Det är ett strukturellt problem som många lider av.

Psykisk ohälsa måste bli ett accepterat samtalsämne för att fler ska våga öppna upp sig om sin ångest och få hjälp. För jag vill kunna gå till en psykolog utan att känna rädsla för att tala om det. Så våga berätta om hur du mår för dina nära och kära.

Våga bryta tabun.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner och tankar kring aktuella nyhetshändelser

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport och resa


Yrke: Studerande


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggar