Saknaden av en matchvinnare

Om två veckor inleder Endre IF SM-slutspelet.
I höstas var det väl fiftyfifty att Endre skulle nå semifinal.
I slutet av januari var jag ganska säker på att man skulle ta sig till semifinal och chansen var god om att man skulle kunna nå inte bara semi utan också göra sin bästa grundserie.
Det var före matchen mot Warberg IC.
Före allt gick åt helvete.
Nu har jag svårt att se det hända.

Warberg följdes upp med ett totalhaveri mot Sirius, hemmaförlust mot ett formsvagt Karlstad som dessutom tappat två av sina bästa spelare. Mot Iksu blev det också torsk, men det fanns saker att ta med sig och mot Täby härom helgen kom en seger. Då trodde i alla fall spelarna att det skulle vända och det gick inte att misstolka i efterhandssnacket på klubbens egna facebooksida där spelarna tyckte att snacket om formsvacka var överdrivet.

Är det verkligen överdrivet?

Nu har ytterligare tre omgångar passerat med en 1-8-förlust mot Kais Mora och på fredagskvällen 3-4 mot bottenlaget Telge sedan 2-3 mot Malmö idag.
Tre poäng av 24 möjliga på de åtta senaste matcherna.

Har Endre någonsin varit i en djupare svacka mål- och poängmässigt?

Defensivt ser det ändå stabilt ut bortsett från Mora och Sirius, men framåt är man alldeles för uddlöst.
Endre saknar en matchvinnare, en vinnarskalle, en som kliver fram när det väger.
Jag har aktat mig för att spela det här kortet för tidigt, men Endre saknar Sara Steen så det värker ända in i den gulsvarta själen.
Endre hade hoppats att andra spelare skulle växla upp, ta ett större ansvar och leverera. Så har det inte blivit.
Snarare tycker jag att flera spelare tappat.
Tagna av stundens allvar eller slutspelsfokus. Fan vet.
Nu återstår Pixbo nästa helg som slåss med Iksu om den viktiga andraplatsen.
Troligen behåller Endre femteplatsen tack vare att jagande Rönnby ställs mot Iksu i sista omgången.

Att det blir Täby i kvartsfinal verkar alla ha tagit för givet, men med Endres form kan jag mycket väl tänka mig att Pixbo eller Iksu norpar Endre.  Åtminstone om man gör ett väljer ur ett sportsligt perspektiv före ekonomi och bekvämlighet.

**
Visby IBK-fronten intet nytt.
Inför säsongen tippades Visby IBK tillsammans med Lindås strax bakom Karlstad, Kalmarsund och Warberg
Sett till det vill jag att inte benämna det som fiasko. IBK gör trots allt sin näst bästa säsong (Fjärdeplatsen i allsvenskan norra och 45 poäng är fortfarande nummer ett).
Tränare Niklas Hovivuoris trupper gick in i sista omgången med väldigt många kanske, om och men.
Allt förutsatte att Visby vann borta mot serieledaren Warberg. 
Nu fick man faktiskt chansen trots allt eftersom Onyx faktiskt sträckte ut en hjälpande hand genom att besegra Lindås, men även om Visby IBK hämtade upp 0-3-underläget borta mot Warberg så blev det förlust 4-5.

Men, det var inte där kvalplatsen slarvades bort utan när man föll mot Östra, Malmö, Skoghall eller något av de andra stryklagen man inte klarat av att springa över. 
Den bistra och enkla sanningen är i slutändan att det handlar om en inställningsfråga.
Hur man tar sig an och vinner matcher mot på papperet sämre motstånd.
Jag tyckte skyttekungen Tommy Bolin träffade huvudet på spiken härom veckan:
- Det känns inte som vi klarar av att hålla uppe fokus mot de här lagen. Det är tråkigt, men det är en helt annan blick i spelarnas ögon inför en match mot Warberg jämfört med en match mot Östra. Så har det varit under alla år jag varit här.

*
Visby Roma mot Huddinge playoff 3 - start på onsdag. Rivalmöte där gotlänningarna har revansch att utkräva. Två gånger tidigare har lagen drabbat samman i PO. 12-13 vann Huddinge och säsongen efter vann Visby Roma.

Huddinge vann grundserien och allettan och måste ses som favorit.
Frågan är bara om Visby Roma har vett att se det så.
Heta känslor utlovas!

VM-guld, VM-guld, VM-guld

Som svensk är det bara att sträcka sig.
Tre Kronor är för andra året världsmästare i ishockey.
Det har inte hänt på 25 år.
Och för andra året i rad efter ett gastkramande straffavgörande.

Inte nog med det. Tre Kronor är bäst i världen trots att starka hockeynationer som Kanada, Ryssland och USA hade flera av sina superstars.
Men när dessa vek ner sig stod Tre Kronor rakryggat även om det blev lite darr mot Lettland i kvartsfinalen.
Finalen blev en söndagsrysare där Schweiz ledde med både 1-0 och 2-1, men Tre Kronor kom tillbaka båda gånger.
Dessutom med en 25-åring från Fie i Lau i mitten av TV-puckshögen.
Johan Larsson har säkert spelat en drös VM-finaler som sork hemma i ladan.
Nu är han världsmästare på riktigt.
Dreams do come true.

Förbundskapten Rikard Grönborg visste precis vad han fick i Johan Larsson.
Han visste att han skulle få 100 procent i varje byte och en laglojal spelare som inte kvider om speltiden är begränsad och i mindre roliga lägen.
Eller som Larssons första A-lagstränare Göran "Tjorven" Lindqvist en gång sa:
- Skulle jag säga till Johan att köra rakt genom sargen så skulle han göra det.
Fritt översatt - han gör vad som krävs bara det gynnar laget.
Johan Larsson är än i dag den spelaren och därför är det så vansinnigt välförtjänt att han nu har en guldmedalj hängande runt halsen.
Alla älskar en sån lagkamrat.
Och att få avsluta en risig klubblagssäsong med att vinna VM-guld. Han kan flyga hem till ön med ett smile.
Det blir inte så mycket större.

VM-guldet är bara ytterligare en milstolpe i Larssons framgångsrika spelarkarriär som började med A-lagsdebut i division 2-klubben Sudret redan som 14-åring innan han som 16-åring lockades till Gävle av Michael Sundlöv (sportchef i Brynäs).
Snabbresumé av Larssons karriär så här långt.
2008-2009: SM-guld för J20 med Brynäs.
2009-2010: SM-guld i J18 och utsedd  till MVP (most valuable player). Dessutom VM-silver i U18 och SM-silver i J20.
2011-2012: Det stora genombrottet. SM-guld med Brynäs, JVM-guld (J20), utsedd till årets rookie i SHL och debut i Tre Kronor.
2012-2013: NHL-debut (en match för Minnesota Wild). Trejdad till Buffalo.
2017-2018: VM-guld.

Nästa år hoppas jag inte att jag får se Johan Larsson i VM - då är det väl ändå dags för det första Stanley Cup-slutspelet.

En av de främsta lämnar...

SILLY SEASON Sagan är över.
Efter tre lysande säsonger lämnar Sammy Gustafsson Visby Roma.
Laget tappar därmed sin starkast lysande stjärna och en matchvinnare i en klass för sig.
I kvalserien till Hockeyallsvenskan (16/17) där Visby Roma fick agera slagpåse slutade "Super-Sammy" med en räddningsprocent på 91.6, vilket är riktigt starkt.
De två playoff han spelat för klubben har han räddat 94,8 respektive 94.9 procent av skotten. Det är hisnande siffror för alla, men också ett bevis för att Sammy Gustafsson är de stora matchernas man.
Inte särskilt fladdrig eller spektakulär utan snarare lugn och säker.
Det är alltid svårt att jämföra spelare, men Sammy Gustafsson är en av de bästa målvakter som jag sett i gotländsk hockey och i paritet med namn som Patrick Backlund och Jonatan Bjurö.
Ny klubbadress för publikfavoriten blir moderklubben Lindlöven. Cirkeln sluts. 

I motsatt riktning går 20-årige Daniel Marmenlind. I Lindlöven snittade han 91,6 i räddningsprocent.
Marmenlind har trots sin unga ålder hunnit med nio klubbar och spelade i supereliit med Djurgården och Örebro.
Han har tillhört landets mest lovande målvakter och har tillhört Småkronorna från U16 och upp till J20 (totalt 17 U-landskamper).
2016-2017 lånades han ut till Vita Hästen i Hockeyallsvenskan och gjorde där sex matcher men en räddningsprocent på 87,2. Marmenlind har också en SHL-match på meritlistan med Örebro.
Visby Roma får en väldigt intressant och utvecklingsbar ersättare i början av sin karriär och potential att spela i SHL på sikt, men tappar samtidigt den kanske bästa keepern i hela Hockeyettan.

Min syn på tränarpetningen

Jens Wedeborg fick 31 seriematcher som huvudtränare i FC Gute.
I tisdags klockan 14 fick han besked från styrelsen att tiden var ute.
Säsongsinledningen med en seger och fyra förluster var inte tillräckligt för ett lag med ambitioner om att avancera till division 1. Det också var vad som kommunicerades till media när han presenterades på en presskonferens i oktober 2016.

Jag var så sent som i måndags kväll klockan 18.56 i kontakt med Patrik Engqvist som är fotbollsansvarig i styrelsen. Jag frågade då om det fanns några planer på att göra några förändringar i spelartrupp eller tränarstab.
- Det är inte aktuellt att göra förändringar i spelartruppen, sade Patrik Engqvist.
Och i tränarstaben?     
- Nej, det är inte aktuellt.
Bullshit förstås eftersom klubben mindre än 24 timmar senare väljer att skjuta ut en blänkare på sin webbsida att man sparkat Jens Wedeborg med omedelbar verkan. Sanningen är att diskussionen med efterträdaren Mikael Waktel redan pågick sedan en tid tillbaka.
Att klubben inte kommenterar skälen mer än att man "vill ha in mer energi" är för mig häpnadsväckande och lämnar utrymme för en hel del spekulationer.
Enligt Jens Wedeborg ska de stora skälen ha varit att han "ansågs för drivande för att nå division 1" tillsammans med årets poängskörd.

Rent poängmässigt har Jens Wedeborg bara misslyckats den här säsongen, men över den 31 matcherna har han ett poängsnitt på 1,70 per match vilket exempelvis är ett högre poängsnitt än hans föregångare haft.
Med det sagt förfogade han också över en av starkaste trupperna på tio år.
Men vad betyder en stor poängskörd när tre andra klubbar tagit fler.
Inte ett dugg och särskilt när du inte premieras med åtminstone en kvalplats.
Gute var 15 poäng från kval i fjol och det är underkänt. Det tror jag att klubben, spelare och Jens Wedeborg själv håller med om.

Jag har följt FC Gute nära rätt länge nu och varit med under den ökenvandring i division 2som nu är inne på sitt elfte år.
Det ska sägas direkt att till Wedeborgs försvar har han knappast kommit till dukat bord under sina 1 1/4-delssäsonger.
Inför debutsäsongen hade spelare som Elias Stenhoff, Jonas Sandhagen, Aleksandar Avric, Alexander Ilic och Robert Mambo Mumba lämnat Gute, men bortsett från Marcus Nobell bland nyförvärven var det rätt många nödlösningar i ärlighetens namn.

Inför årets säsong lämnade inte mindre än elva spelare klubben, vilket gjorde att den där planen att spetsa till konkurrenssituationen i truppen skissades om till att se till att det fanns en trupp överhuvudtaget.
Detta i kombination med målsättningen om serieavancemang har gjort att Jens Wedeborg i sin tur krävt nya spelare, vilket han också fått men med facit i hand har flertalet av de spelare som tränaren gett klartecken till inte färgat: David Thorngren, Tyrin Hutchings och Max Onambele etc.
Nu har bara fem matcher av årets serie spelats och för tidigt att recensera årets nyförvärv, men så här långt har mina farhågor  besannats.
Efter förstahandsvalen Chika Ezeh och Benjamin Fadi inte gick att lösa andas beslutsfattandet kring vissa värvningar panik. Samtidigt är det inte rättvist att ta fram den stora sågen efter fem omgångar och särskilt när det rör sig om spelare som inte är stöpta för spelsystemet, är i matchform eller får spela på sina ordinarie positioner. Från sidan har det uppfattats som Wedeborg satsat stenhårt på "sina" värvningar medan talangfulla juniorer fått stå åt sidan.
Här tror jag att vi har en av de utlösande faktorerna till uppsägningen.

Även spelmässigt hade föreningen hoppats på en större utväxling under den här tiden. Det är klart att vissa punkter utvecklats under Wedeborgs tid, konstigt vore det annars. Men sett ur ett helikopterperspektiv ser jag faktiskt ingen större utveckling. Med det sagt vill jag understryka att hovrar jag inte över laget under varje fotbollsträning utan baserar min uppfattning på vad jag ser under match.

Jag kan känna att 4-3-3 kanske borde skrotats efter 2017 och särskilt när klubben lider brist på naturliga yttrar.
Å andra sidan är 4-3-3 Jens Wedeborgs system och han har alltid varit tydlig med att det är det spelsystem han känner sig trygg i, men för att skaffa alternativ började man repa in 3-5-2 i vintras. Det projektet tappade fart när ett antal matcher mot Dalhem ställdes in, men har också testats i skarpt läge på sistone 
Det har funnits ett visst missnöje i spelartruppen. Wedeborgs spelidé har ansetts något otydlig och hans taktiska kunskaper inte varit tillräckliga. Samtidigt är det viktigt att påminna om att även spelartruppen bär ett ansvar ute på planen. Tränaren kan inte lastas om spelare missar markering, inte tar hemjobbet eller slår bort den sista passningen. Och fortfarande släpper FC Gute in alldeles för många billiga mål om man på allvar vill vara med däruppe.

Jag såg inte Gute som ett topplag i toppen i år utan snarare som ett lag strax under och där kan man fortfarande hamna.
Lika lite såg jag att Gute skulle aktivera optionsåret på Jens Wedeborg efter den här säsongen. 
Nu gick det aldrig så långt.
På fredagskvällen spelar FC Gute en viktig match mot nykomlingen Täby FK på Gutavallen.
På måndag börjar laget om på ny kula med ny tränare.

En värvning med smak av guld

Silly season Endre IF är silly seasons stora vinnare i SSL dam.
Det säger jag trots att det återstår månader och nu är vägen mot en SM-final i Globen öppen.
Maja Liljeroth var aptitretaren. Sedan knöt man till sig svensk innebandys största talang i Ellen Bäckstedt som var jagad av i stort sett hela ligan och med en gränslös utvecklingspotential.
Därefter hämtade man en av finska ligans största talanger i Milla Nordlund.
Nu är man också på väg att göra klart med svenska mästarna Iksus skyttedrottning Sofia Joelsson.
22-åringen är troligen ligans vassaste avslutare. 34 mål i år och totalt 81 på 77 SSL-matcher är världsklass.
Apropå världsklass så har hon på sina 25 A-landskamper stänkt in 42 kassar.
Sofia Joelsson är precis vad Endre behöver och känner dessutom stora delar av Endres spelartrupp från tiden på RIG Umeå och i landslaget.

Tidigare har Sara Steen fått dra ett för tungt lass och när hon gick sönder lämpades produktionsansvaret över på spelare som Anna Moberg, Alva Olofsson och Linnéa Wallgren som alla imponerat under hösten, men dessvärre inte klarade att uppfylla leveranskraven under den senare delen av säsongen.
Det har Endre lärt av.
Med en spelare som Sofia Joelsson och de tidigare värvningarna Maja Liljeroth, Milla Nordlund och Ellen Bäckstedt ökar Endres offensiva slagstyrka rejält och klubben har nu skapat sig en så pass bred trupp att man inte står och faller med enskilda spelare.
Och den där bristen på rightare kan vi nu begrava eftersom både Liljeroth och Joelsson har den eftertraktade egenskapen.
Att det dessutom osar "vinnare" om henne gör ju inte saken sämre för ett guldjagande lag. Sofia Joelsson har i de två senaste SM-finalerna klivit fram och avgjort.

Vi får se om Endre är färdigt med detta, jag är inte så säker på det.
Föreningen gör sin mest seriösa satsning mot SM-guld sedan klubben gick upp i elitserien.
Jag har aldrig ackrediterat mig till en SM-final tidigare.
Nästa år får jag nog ae till att göra det.

VM och chans till upprättelse

- Jag spelar gärna VM, sade Johan Larsson till GT-sporten i veckan.
På fredagen presenterade förbundskapten Rikard Grönborg vilka NHL-spelare som spelar VM i Danmark 4-20 maj och visst fanns Johan med.
Ett fint erkännande för Johan Larsson.
Och med spelare som Connor McDavid, Patrick Kane och öns egen Johan Larsson NHL-stjärna ser jag för första gången på flera år framemot ett hockey-VM.
VM-uttagningen kommer perfekt i tiden för Sudretprodukten som nu får chansen till upprättelse.
Hans sjätte säsong i världens bästa hockeyliga blev inte vad han hade hoppats på.
Johan Larssons utveckling har avstannat och han pendlar fortfarande fram och tillbaka mellan tredje- och fjärdelinan och istiden per match har sjunkit med nästan tre minuter under Phil Housley.
För Johan Larsson eller Buffalo Sabres som lag har knappast coachbytet haft önskad effekt i tabellen. Trots det klargjorde general manager Jason Botterill att Housley sitter säkert.
Kanske kittlar tankeleken om att den gamle storbacken (Housley) kan få ta det svenska backlöftet Rasmus Dahlin under sina vingar. Chansen är stor att det är där Dahlin hamnar.

Jag nämnde ordet upprättelse och tänkte då på Buffalos rakt igenom usla säsong som förstås har påverkat Johan Larsson som trots det tangerade poängbästa (4+13=17). Givetvis handlade säsongen i första hand om att komma tillbaka efter skadan men jag hoppades på lite större utväxling med tanke på att han på de 36 matcher (2016-2017) spelade före skadan gjorde elva poäng (6+5).
Jag förväntar mig inte att Johan Larsson ska bli någon stor poängspelare i NHL. Däremot borde han även om han är en karaktärssspelare kunna ligga runt tio mål och 25 poäng på en säsong (82 matcher).
Tycker jag.
Vad som faktiskt ser illa ut är plus/minus-statistiken där Larsson även om Buffalo varit ett bottenlag under flera säsonger har uppvisat okej siffror i den kategorin.
I år slutade han på minus 30. Bara fem spelare i ligan hade sämre siffror.

Nästa säsong förväntas supertalanger som Alexander Nylander och Casey Mittelstadt med sina spektakulära spetsegenskaper att gå in i Buffalos lag och det kommer sannolikt att ske på bekostnad av minuter för Johan Larsson som har en säsong kvar på kontraktet.
Johan Larsson själv är positivt inställd till en fortsättning, men också realistisk. Han vet att klubben äger det beslutet.
Ett är säkert och det är att Grönborg kommer få en laglojal spelare som aldrig glider på en skridsko utan jobbar hårt i varje byte.
Ett starkt VM skulle kunna höja Johan Larssons marknadsvärde.

Kuriosa. Tre gotlänningar har spelat VM (senior) genom tiderna:
1. Håkan Loob (1982, 1987, 1990, 1991).
36 matcher: 14 mål + 19 assist = 33 poäng.
2. Peter Loob (1983).
3 matcher: 1 mål + 2 assist = 3 poäng.
4. Johan Larsson (2012)
7 matcher: 0 mål + 2 assist =2 poäng.

***
Visby IBK har gjort klart med Skoghalls målspruta Andreas Jansson. Han gjorde 46 poäng på 22 matcher i degraderade Skoghall.
En bågare har saknats den gångna säsongen. Läs mer här.

**
Visby Ladies SM-guld 2005 var slutet på 20 år av gotländska drömmar. Baksmällan satt i fram till för en vecka sedan.
13 år då bara klubbens mest trogna supportar masade sig i väg till Södervärnshallen och på senare år Ica Maxi Arena.
Men när Visby Ladies i år hemmaslog Alvik i kvartsfinal 2 satte det i gång haussen och i går nåddes klimax med 1200 åskådare den bästa publiksiffran sedan invigningen och då var matchen av sekundärt intresse för stora delen av publiken.
På planen sex på förhand uträknade spelare som fick spelet att harmoniera när det behövdes som mest, men som fick abdikera och i ärlighetens namn var det inte ens nära i semifinal 4.
Nu står Visby Ladies inför utmaningen att hålla det intresset vid liv och ett utmärkt sätt vore ett skapa långsiktighet i spelartruppen och framför allt på importsidan.
På de senaste sju säsongerna har Visby Ladies haft 30 olika importer.
Knappt en handfull har stannat mer än en säsong, vilket gjort att klubben årligen får börja om på ruta ett.
I år har Visby Ladies som en enhet haft de bästa importerna på länge i Brandy Montgomery, Nici Gilday, Rashida Timbilla och Regina Palusna. Varierande spelartyper som kompletterar varandra perfekt.
Ett sätt att skapa kontinuitet i spelartruppen vore att förlänga med en, ett par eller helst samtliga. Givetvis handlar allt om ekonomi för klubben, men framför allt vad spelarna själva vill.

Trevlig helg!

Välkommen till min hörna. Här skriver jag av mig när tidningarna gått i tryck eller sidorna inte räcker till. Fokus ligger naturligtvis på gotländsk idrott.

Namn: Mattias Karlsson

Yrke: Sportchef på Gotlands Media.

Bor: Visby.

Familj: Sambo och tre barn.

Nyhetstips eller kritik mejlas till: mattias.karlsson@gotlandsmedia.se

Bloggar