Lundholm sitter lugnt i båten eller?

Visby Roma förlorade även mot Vimmerby.
1–6 och det var precis lika glasklart som siffrorna visar.
Direkt efteråt stängdes dörren till Visby Romas omklädningsrum och vad som sades bakom lykta dörrar vet jag inte, men jag tror knappast att Mike Beharrell stämde upp i ”We shall overcome”.
Snarare var det nog hårtork på.
Och med all rätt för maken till många osynliga spelare vi såg i kväll var länge sedan jag såg.
Det fanns spelare som stod med i lineupen, men var totalt osynliga på isen.
André Lundholm, sportchef i Visby Roma sa att det var ett steg framåt efter förra helgens storförluster mot Kristianstad (0–6) och Huddinge (2–9).
Om så är fallet så är det verkligen illa.
Jag såg varken Kristianstad eller Huddinge. Kanske lika bra det.

Ett par justeringar hade Mike Beharrell gjort från senast:
* Emrik Larsson var tillbaka efter att ha hälsat på brorsan i Buffalo.
* Johan Eriksson var avstängd efter matchstraffet mot Kristianstad (missar även Nybro på söndag).
* Carl Ericson var däremot petad till förmån för Gustav Hedin efter att inte ha skjutit ett enda skott mot Kristianstad och Huddinge samt minus fem i statistiken.
* Adam Rachidi är borta tills vidare på grund av en kraftig hjärnskakning.
Och sedan fick Sammy Gustafsson lämna återbud på grund skada och tvingade sportchef att beta av hockeykontakterna i sin telefonbok. I går eftermiddag fick han napp och på fredagen debuterade Ludvig Engsund från allsvenska Oskarshamn.
Var det något som inte fick hända så var det Sammy Gustafsson inte fick gå sönder. Det är knappast någon tillfällighet att han lystrar till Super-Sammy och Väggen. Sammy Gustafsson är Visby Romas starkast lysande stjärna och har så varit sedan han kom till klubben.
Med så kort varsel går det inte att få ett så mycket bättre lån än Ludvig Engsund.
Han har stått tio matcher för Oskarshamn och med föga smickrande siffran 86 i räddningsprocent. Mycket tack vare två fullständiga plattmatcher av Oskarshamn mot Almtuna (1–7) och Pantern (0–8).
Engsund har tidigare visat att han håller hög klass och varit dominant under de säsonger han spelat i Hockeyettan. I fjol hade han en räddningsprocent på 92 med Västervik i Hockeyallsvenskan.
Mot Vimmerby gjorde han kvalificerade ingripanden och de insläppta målen kom oftast till följd av ett bedrövligt försvarsspel.
Han hade inte spelat match på ett par veckor och kommer bara bli bättre.

Special teams vikt i matcher som dessa går inte att underskatta. Visby Romas powerplay under säsongen har varit under all kritik i avsaknad av spelare som Andreas Gröndahl och Joakim Axman.
Detta befarade jag tidigt i somras skulle och det är nu när det drar ihop sig som det märks som mest. Fyra minuters PP i början av andra resulterade inte i enda chans.
I grundserien var åtminstone Visby Roma lysande i boxplay - I allettan är Visby Romas boxplayeffektivitet (61 %) sämst så här långt.

Visby Roma ligger fortfarande på playoff-plats och många omgångar återstår.
Och som André Lundholm själv sa till mig 2015-2016 inledde Visby Roma med en seger och tre förluster men slutade femma.
I år går åtta av tio lag till playoff och i de kommande två omgångarna väntar lagen som jagar underifrån i tabellen: Nybro (söndag) borta och Krif (onsdag) hemma.

På twitter vill supportrarna att Mike Beharrell ska få foten

Frågade André Lundholm om han satt lugnt i båten eller om fler nyförvärv var aktuellt. Han svävade lite och sade att backsidan var lite tunn.
- Man ska aldrig säga aldrig och det kan gå snabbt i hockey, men inget som är aktuellt nu.
Skulle inte förvåna mig om han har något på gång. Förlust mot Nybro på söndag och jag kommer att ställa frågan på nytt.

Något måste i alla fall hända. Riktigt risigt nu.

Avslöjar: Deras tröjor hissas av IBK

I tisdags gick Visby IBK ut med att klubben i samband med jubileumsmatchen i Södervärnshallen nästa fredag startar ett Visby IBK hall-of-fame.

Ni kan läsa mer om kvällen här.

Vilka som är första att väljas in offentliggörs på fredagen, men jag kan redan i dag avslöja vilka spelare som har den äran att väljas in nästa fredag.
Det rör sig om radarparet Micke Järlö och Christian ”Bom-Bom” Nilsson som under flera säsonger öste in mål för Visby IBK. Inte minst i "Gubblinan" med antingen Andreas Wahman och Micke Anderson som tredje länk. 

#7 Mikael Järlö är en legendar inom den gotländska innebandyn och började karriären i Puma IK som blev Follingbo, men har därefter representerat Gråbo 92 innan han hamnade i Visby IBK.
Han var aldrig den flashiga spelartypen utan levde helt på sin målfarlighet.
Första gången Visby IBK kom i kontakt med Micke Järlö var 1989 när Visby föll mot Puma i den lokala serien med 0 – 16. Micke Järlö gjorde som vanligt det han var bäst på - avgjorde matcher.
Mot Visby IBK stänkte han in nio mål. Typiskt Järlö.
Jag har tidigare jämfört honom med den finske hockeyspelaren Jari Kurri på grund av sin extrema känsla för målet. Det spelade ingen roll var bollen dök upp så fanns Järlö där.

För er som inte var födda på 1980-talet så var Jari Kurri kedjekamrat med Wayne Gretzky under åren i Edmonton Oilers och senare LA Kings.

Jag har sett Micke Järlö i många matcher, men tror aldrig jag sett honom komma tvåa på en boll i slottet.

Säsongen när Visby IBK tog klivet upp i division 1 (att jämföra med allsvenskan idag) gjorde Järlö 44 mål och 57 poäng på 21 matcher.

Totalt gjorde Micke Järlö åtta säsonger i IBK-tröjan.

# 9 Christian Nilsson är showmannen som var lika älskad för sina mål som för sina målgester med grimaser och totalt glädjefirande med publiken. Mig veterligen är han den ende gotländske innebandyspelare som det tryckts upp en supportertröja för (limiterad i 300 exemplar) och den är vad man skulle säga ”rare” idag.
En av de mest omtalade är när han gjorde mål och knäckte klubbskaftet mot knäet.
Coolt, men dyrt.
Men Christian Nilsson var också en fin spelare att ha i sitt lag och som alltid visade hjärta för IBK även om moderklubben är Vendelsö IK.
Jag har lite svårt för spelare som kysser klubbmärket, men i Bom-Boms fall kändes det äkta.
Det visade han om inte annat på planen där han var lika obekväm som en finne i röven på motståndarna.
Dessutom utrustad med en fin bössa.
Jag minns att Christian efter sista matchen i Visby IBK inte ville utesluta en comeback, men så blev det inte.
Han slutade åtta säsonger senare som han började – som en toppspelare.
Efter Visby IBK gjorde han en säsong i Hammarby, två i IK Malmen och sedan Hammarbyhöjden.

Klart är att det rör sig om två verkliga legendarer på den gotländska innebandyscenen.
Värdiga är bara förnamnet.

Murbräckan från Slite

En klubbikon i P18 IK har gjort sitt. Ja, jag väljer att kalla Pauline Mårtensson för det även om IK Graip är moderklubben.
Men efter sju säsonger i klubben och som chaufför på resan från division 3 till att etablera sig i division 1 har murbräckan från Slite förtjänat den statusen.
Pauline Mårtensson, 29, har gett allt under alla säsonger och alltid varit lika cementerad i startelvan oavsett om tränaren hetat Roine Söderlind, Roland Ahlvin eller Per Olsson Appelgren.
Samtidigt har skadorna varit återkommande och i augusti knäopererades hon. Under säsongen har hon också besvärats av en skada i lårets baksida och fötterna.
Beslutet att det här skulle bli sista året tog hon redan före årets säsong.

                                                        Ni kan läsa Jonas Bäckströms artikel om läget i P18 här.
 
När "Palle" säger att "hon inte vet hur det känns att inte ha ont någonstans" så summerar det henne som fotbollsspelare.
Jag glömmer inte hennes ord efter en cupmatch där hon blev så hårt tacklad av en motståndare att knäet hoppade ur led.
– Visst är det ömt och lite stelt. Med Voltaren och silvertejp går det nog bra och jag kan vara igång igen, sade hon till GA då.
Japp, bara några dagar senare gjorde hon 90 minuter mot Tyresö.
Den tvåfaldiga GA-trofévinnaren (2013 och 2017) har aldrig varit den som grinar i onödan. 
Snarare är hon för mig en hårding, hänynslös på planen och mest mot sig själv. En spelare alla vill ha i sitt lag, men ingen vill möta.
Men det finns en gräns för alla och när inte ens silvertejp och voltaren hjälper vet man att det är dags.
Pauline Mårtensson blir saknad på Visborgsvallen.
 
Att ersätta Mårtensson är förstås en tuff utmaning och knappast den enda heller. Förutom Mårtensson tappar även P18 den spelskickliga mittbacken Jonna Appelgren som har en lysande säsong bakom sig och hennes kollega i mittlåset Hilda NygrenKlart är också att importerna Tenesha Palmer och Rosie McShane liksom huvudtränaren Per Olsson Appelgren lämnar klubben.
Frågetecken finns även för spelare som Ebba Ronquist som ryktas till Djurgården och lagkaptenen Frida Starkenberg.
Jag får lite 2014-vibbar då klubben tappade Rebecka Lange, Mimmi Engström, Helena Liljeström och Pauline Mårtensson (gjorde sedan comeback under hösten). Då hade P18 turen på sin sida och räddade kontraktet efter två starka värvningar i backklippan Margaret Power och målsprutan Shannen Wacker samtidigt som Alice Salomonsson fick sitt stora genombrott.
 
Utlandsspåret lär fortsätta även 2019. Det är en förutsättning för att kunna hålla ett lag i division 1.
Nu lär även division 2-laget urholkas och fler unga spelare får räkna med att ha leveranskrav på sig oavsett om de är redo för division 1 eller inte.
Vi ska komma ihåg att B-laget inte varit någon självgående segermaskin utan säkrade nytt division 2-kontrakt först i sista omgången.
Det kommer att krävas en silly season utöver det vanliga för annars kan division 1 snart vara histora.

30 år och tillbaka till Södervärn

Grattis Visby IBK.
I dag är det 30 år sedan Visby IBK bildades av sjundeklassarna Per Viberg, Emil Borg, Nicklas Permerud och Daniel Larsson.
Bilden är från 1989 och var publicerad i GT. Det var också det första reportaget som gjordes om klubben.
Det har blivit några sedan dess.

Som en del i klubbens 30-årsfirande kommer det allsvenska mötet med Onyx att spelas i Södervärnshallen fredagen den 26 oktober klockan 19.
Innebandyn kommer hem för en kväll. Som jag saknat den där gamla skruttiga hallen. I den här bloggen har jag tidigare uttryckt önskemål om ett lokalt svar på NHL:s winterclassic. Här till exempel.

Vem vet, blir det lyckat kanske det kan bli en årlig tradition.

VM-guld, VM-guld, VM-guld

Som svensk är det bara att sträcka sig.
Tre Kronor är för andra året världsmästare i ishockey.
Det har inte hänt på 25 år.
Och för andra året i rad efter ett gastkramande straffavgörande.

Inte nog med det. Tre Kronor är bäst i världen trots att starka hockeynationer som Kanada, Ryssland och USA hade flera av sina superstars.
Men när dessa vek ner sig stod Tre Kronor rakryggat även om det blev lite darr mot Lettland i kvartsfinalen.
Finalen blev en söndagsrysare där Schweiz ledde med både 1-0 och 2-1, men Tre Kronor kom tillbaka båda gånger.
Dessutom med en 25-åring från Fie i Lau i mitten av TV-puckshögen.
Johan Larsson har säkert spelat en drös VM-finaler som sork hemma i ladan.
Nu är han världsmästare på riktigt.
Dreams do come true.

Förbundskapten Rikard Grönborg visste precis vad han fick i Johan Larsson.
Han visste att han skulle få 100 procent i varje byte och en laglojal spelare som inte kvider om speltiden är begränsad och i mindre roliga lägen.
Eller som Larssons första A-lagstränare Göran "Tjorven" Lindqvist en gång sa:
- Skulle jag säga till Johan att köra rakt genom sargen så skulle han göra det.
Fritt översatt - han gör vad som krävs bara det gynnar laget.
Johan Larsson är än i dag den spelaren och därför är det så vansinnigt välförtjänt att han nu har en guldmedalj hängande runt halsen.
Alla älskar en sån lagkamrat.
Och att få avsluta en risig klubblagssäsong med att vinna VM-guld. Han kan flyga hem till ön med ett smile.
Det blir inte så mycket större.

VM-guldet är bara ytterligare en milstolpe i Larssons framgångsrika spelarkarriär som började med A-lagsdebut i division 2-klubben Sudret redan som 14-åring innan han som 16-åring lockades till Gävle av Michael Sundlöv (sportchef i Brynäs).
Snabbresumé av Larssons karriär så här långt.
2008-2009: SM-guld för J20 med Brynäs.
2009-2010: SM-guld i J18 och utsedd  till MVP (most valuable player). Dessutom VM-silver i U18 och SM-silver i J20.
2011-2012: Det stora genombrottet. SM-guld med Brynäs, JVM-guld (J20), utsedd till årets rookie i SHL och debut i Tre Kronor.
2012-2013: NHL-debut (en match för Minnesota Wild). Trejdad till Buffalo.
2017-2018: VM-guld.

Nästa år hoppas jag inte att jag får se Johan Larsson i VM - då är det väl ändå dags för det första Stanley Cup-slutspelet.

En av de främsta lämnar...

SILLY SEASON Sagan är över.
Efter tre lysande säsonger lämnar Sammy Gustafsson Visby Roma.
Laget tappar därmed sin starkast lysande stjärna och en matchvinnare i en klass för sig.
I kvalserien till Hockeyallsvenskan (16/17) där Visby Roma fick agera slagpåse slutade "Super-Sammy" med en räddningsprocent på 91.6, vilket är riktigt starkt.
De två playoff han spelat för klubben har han räddat 94,8 respektive 94.9 procent av skotten. Det är hisnande siffror för alla, men också ett bevis för att Sammy Gustafsson är de stora matchernas man.
Inte särskilt fladdrig eller spektakulär utan snarare lugn och säker.
Det är alltid svårt att jämföra spelare, men Sammy Gustafsson är en av de bästa målvakter som jag sett i gotländsk hockey och i paritet med namn som Patrick Backlund och Jonatan Bjurö.
Ny klubbadress för publikfavoriten blir moderklubben Lindlöven. Cirkeln sluts. 

I motsatt riktning går 20-årige Daniel Marmenlind. I Lindlöven snittade han 91,6 i räddningsprocent.
Marmenlind har trots sin unga ålder hunnit med nio klubbar och spelade i supereliit med Djurgården och Örebro.
Han har tillhört landets mest lovande målvakter och har tillhört Småkronorna från U16 och upp till J20 (totalt 17 U-landskamper).
2016-2017 lånades han ut till Vita Hästen i Hockeyallsvenskan och gjorde där sex matcher men en räddningsprocent på 87,2. Marmenlind har också en SHL-match på meritlistan med Örebro.
Visby Roma får en väldigt intressant och utvecklingsbar ersättare i början av sin karriär och potential att spela i SHL på sikt, men tappar samtidigt den kanske bästa keepern i hela Hockeyettan.

Välkommen till min hörna. Här skriver jag av mig när tidningarna gått i tryck eller sidorna inte räcker till. Fokus ligger naturligtvis på gotländsk idrott.

Namn: Mattias Karlsson

Yrke: Sportchef på Gotlands Media.

Bor: Visby.

Familj: Sambo och tre barn.

Nyhetstips eller kritik mejlas till: mattias.karlsson@gotlandsmedia.se

Bloggar