En av de främsta lämnar...

SILLY SEASON Sagan är över.
Efter tre lysande säsonger lämnar Sammy Gustafsson Visby Roma.
Laget tappar därmed sin starkast lysande stjärna och en matchvinnare i en klass för sig.
I kvalserien till Hockeyallsvenskan (16/17) där Visby Roma fick agera slagpåse slutade "Super-Sammy" med en räddningsprocent på 91.6, vilket är riktigt starkt.
De två playoff han spelat för klubben har han räddat 94,8 respektive 94.9 procent av skotten. Det är hisnande siffror för alla, men också ett bevis för att Sammy Gustafsson är de stora matchernas man.
Inte särskilt fladdrig eller spektakulär utan snarare lugn och säker.
Det är alltid svårt att jämföra spelare, men Sammy Gustafsson är en av de bästa målvakter som jag sett i gotländsk hockey och i paritet med namn som Patrick Backlund och Jonatan Bjurö.
Ny klubbadress för publikfavoriten blir moderklubben Lindlöven. Cirkeln sluts. 

I motsatt riktning går 20-årige Daniel Marmenlind. I Lindlöven snittade han 91,6 i räddningsprocent.
Marmenlind har trots sin unga ålder hunnit med nio klubbar och spelade i supereliit med Djurgården och Örebro.
Han har tillhört landets mest lovande målvakter och har tillhört Småkronorna från U16 och upp till J20 (totalt 17 U-landskamper).
2016-2017 lånades han ut till Vita Hästen i Hockeyallsvenskan och gjorde där sex matcher men en räddningsprocent på 87,2. Marmenlind har också en SHL-match på meritlistan med Örebro.
Visby Roma får en väldigt intressant och utvecklingsbar ersättare i början av sin karriär och potential att spela i SHL på sikt, men tappar samtidigt den kanske bästa keepern i hela Hockeyettan.

Murbräckan från Slite

En klubbikon i P18 IK har gjort sitt. Ja, jag väljer att kalla Pauline Mårtensson för det även om IK Graip är moderklubben.
Men efter sju säsonger i klubben och som chaufför på resan från division 3 till att etablera sig i division 1 har murbräckan från Slite förtjänat den statusen.
Pauline Mårtensson, 29, har gett allt under alla säsonger och alltid varit lika cementerad i startelvan oavsett om tränaren hetat Roine Söderlind, Roland Ahlvin eller Per Olsson Appelgren.
Samtidigt har skadorna varit återkommande och i augusti knäopererades hon. Under säsongen har hon också besvärats av en skada i lårets baksida och fötterna.
Beslutet att det här skulle bli sista året tog hon redan före årets säsong.

                                                        Ni kan läsa Jonas Bäckströms artikel om läget i P18 här.
 
När "Palle" säger att "hon inte vet hur det känns att inte ha ont någonstans" så summerar det henne som fotbollsspelare.
Jag glömmer inte hennes ord efter en cupmatch där hon blev så hårt tacklad av en motståndare att knäet hoppade ur led.
– Visst är det ömt och lite stelt. Med Voltaren och silvertejp går det nog bra och jag kan vara igång igen, sade hon till GA då.
Japp, bara några dagar senare gjorde hon 90 minuter mot Tyresö.
Den tvåfaldiga GA-trofévinnaren (2013 och 2017) har aldrig varit den som grinar i onödan. 
Snarare är hon för mig en hårding, hänynslös på planen och mest mot sig själv. En spelare alla vill ha i sitt lag, men ingen vill möta.
Men det finns en gräns för alla och när inte ens silvertejp och voltaren hjälper vet man att det är dags.
Pauline Mårtensson blir saknad på Visborgsvallen.
 
Att ersätta Mårtensson är förstås en tuff utmaning och knappast den enda heller. Förutom Mårtensson tappar även P18 den spelskickliga mittbacken Jonna Appelgren som har en lysande säsong bakom sig och hennes kollega i mittlåset Hilda NygrenKlart är också att importerna Tenesha Palmer och Rosie McShane liksom huvudtränaren Per Olsson Appelgren lämnar klubben.
Frågetecken finns även för spelare som Ebba Ronquist som ryktas till Djurgården och lagkaptenen Frida Starkenberg.
Jag får lite 2014-vibbar då klubben tappade Rebecka Lange, Mimmi Engström, Helena Liljeström och Pauline Mårtensson (gjorde sedan comeback under hösten). Då hade P18 turen på sin sida och räddade kontraktet efter två starka värvningar i backklippan Margaret Power och målsprutan Shannen Wacker samtidigt som Alice Salomonsson fick sitt stora genombrott.
 
Utlandsspåret lär fortsätta även 2019. Det är en förutsättning för att kunna hålla ett lag i division 1.
Nu lär även division 2-laget urholkas och fler unga spelare får räkna med att ha leveranskrav på sig oavsett om de är redo för division 1 eller inte.
Vi ska komma ihåg att B-laget inte varit någon självgående segermaskin utan säkrade nytt division 2-kontrakt först i sista omgången.
Det kommer att krävas en silly season utöver det vanliga för annars kan division 1 snart vara histora.

30 år och tillbaka till Södervärn

Grattis Visby IBK.
I dag är det 30 år sedan Visby IBK bildades av sjundeklassarna Per Viberg, Emil Borg, Nicklas Permerud och Daniel Larsson.
Bilden är från 1989 och var publicerad i GT. Det var också det första reportaget som gjordes om klubben.
Det har blivit några sedan dess.

Som en del i klubbens 30-årsfirande kommer det allsvenska mötet med Onyx att spelas i Södervärnshallen fredagen den 26 oktober klockan 19.
Innebandyn kommer hem för en kväll. Som jag saknat den där gamla skruttiga hallen. I den här bloggen har jag tidigare uttryckt önskemål om ett lokalt svar på NHL:s winterclassic. Här till exempel.

Vem vet, blir det lyckat kanske det kan bli en årlig tradition.

VM-guld, VM-guld, VM-guld

Som svensk är det bara att sträcka sig.
Tre Kronor är för andra året världsmästare i ishockey.
Det har inte hänt på 25 år.
Och för andra året i rad efter ett gastkramande straffavgörande.

Inte nog med det. Tre Kronor är bäst i världen trots att starka hockeynationer som Kanada, Ryssland och USA hade flera av sina superstars.
Men när dessa vek ner sig stod Tre Kronor rakryggat även om det blev lite darr mot Lettland i kvartsfinalen.
Finalen blev en söndagsrysare där Schweiz ledde med både 1-0 och 2-1, men Tre Kronor kom tillbaka båda gånger.
Dessutom med en 25-åring från Fie i Lau i mitten av TV-puckshögen.
Johan Larsson har säkert spelat en drös VM-finaler som sork hemma i ladan.
Nu är han världsmästare på riktigt.
Dreams do come true.

Förbundskapten Rikard Grönborg visste precis vad han fick i Johan Larsson.
Han visste att han skulle få 100 procent i varje byte och en laglojal spelare som inte kvider om speltiden är begränsad och i mindre roliga lägen.
Eller som Larssons första A-lagstränare Göran "Tjorven" Lindqvist en gång sa:
- Skulle jag säga till Johan att köra rakt genom sargen så skulle han göra det.
Fritt översatt - han gör vad som krävs bara det gynnar laget.
Johan Larsson är än i dag den spelaren och därför är det så vansinnigt välförtjänt att han nu har en guldmedalj hängande runt halsen.
Alla älskar en sån lagkamrat.
Och att få avsluta en risig klubblagssäsong med att vinna VM-guld. Han kan flyga hem till ön med ett smile.
Det blir inte så mycket större.

VM-guldet är bara ytterligare en milstolpe i Larssons framgångsrika spelarkarriär som började med A-lagsdebut i division 2-klubben Sudret redan som 14-åring innan han som 16-åring lockades till Gävle av Michael Sundlöv (sportchef i Brynäs).
Snabbresumé av Larssons karriär så här långt.
2008-2009: SM-guld för J20 med Brynäs.
2009-2010: SM-guld i J18 och utsedd  till MVP (most valuable player). Dessutom VM-silver i U18 och SM-silver i J20.
2011-2012: Det stora genombrottet. SM-guld med Brynäs, JVM-guld (J20), utsedd till årets rookie i SHL och debut i Tre Kronor.
2012-2013: NHL-debut (en match för Minnesota Wild). Trejdad till Buffalo.
2017-2018: VM-guld.

Nästa år hoppas jag inte att jag får se Johan Larsson i VM - då är det väl ändå dags för det första Stanley Cup-slutspelet.

Min syn på tränarpetningen

Jens Wedeborg fick 31 seriematcher som huvudtränare i FC Gute.
I tisdags klockan 14 fick han besked från styrelsen att tiden var ute.
Säsongsinledningen med en seger och fyra förluster var inte tillräckligt för ett lag med ambitioner om att avancera till division 1. Det också var vad som kommunicerades till media när han presenterades på en presskonferens i oktober 2016.

Jag var så sent som i måndags kväll klockan 18.56 i kontakt med Patrik Engqvist som är fotbollsansvarig i styrelsen. Jag frågade då om det fanns några planer på att göra några förändringar i spelartrupp eller tränarstab.
- Det är inte aktuellt att göra förändringar i spelartruppen, sade Patrik Engqvist.
Och i tränarstaben?     
- Nej, det är inte aktuellt.
Bullshit förstås eftersom klubben mindre än 24 timmar senare väljer att skjuta ut en blänkare på sin webbsida att man sparkat Jens Wedeborg med omedelbar verkan. Sanningen är att diskussionen med efterträdaren Mikael Waktel redan pågick sedan en tid tillbaka.
Att klubben inte kommenterar skälen mer än att man "vill ha in mer energi" är för mig häpnadsväckande och lämnar utrymme för en hel del spekulationer.
Enligt Jens Wedeborg ska de stora skälen ha varit att han "ansågs för drivande för att nå division 1" tillsammans med årets poängskörd.

Rent poängmässigt har Jens Wedeborg bara misslyckats den här säsongen, men över den 31 matcherna har han ett poängsnitt på 1,70 per match vilket exempelvis är ett högre poängsnitt än hans föregångare haft.
Med det sagt förfogade han också över en av starkaste trupperna på tio år.
Men vad betyder en stor poängskörd när tre andra klubbar tagit fler.
Inte ett dugg och särskilt när du inte premieras med åtminstone en kvalplats.
Gute var 15 poäng från kval i fjol och det är underkänt. Det tror jag att klubben, spelare och Jens Wedeborg själv håller med om.

Jag har följt FC Gute nära rätt länge nu och varit med under den ökenvandring i division 2som nu är inne på sitt elfte år.
Det ska sägas direkt att till Wedeborgs försvar har han knappast kommit till dukat bord under sina 1 1/4-delssäsonger.
Inför debutsäsongen hade spelare som Elias Stenhoff, Jonas Sandhagen, Aleksandar Avric, Alexander Ilic och Robert Mambo Mumba lämnat Gute, men bortsett från Marcus Nobell bland nyförvärven var det rätt många nödlösningar i ärlighetens namn.

Inför årets säsong lämnade inte mindre än elva spelare klubben, vilket gjorde att den där planen att spetsa till konkurrenssituationen i truppen skissades om till att se till att det fanns en trupp överhuvudtaget.
Detta i kombination med målsättningen om serieavancemang har gjort att Jens Wedeborg i sin tur krävt nya spelare, vilket han också fått men med facit i hand har flertalet av de spelare som tränaren gett klartecken till inte färgat: David Thorngren, Tyrin Hutchings och Max Onambele etc.
Nu har bara fem matcher av årets serie spelats och för tidigt att recensera årets nyförvärv, men så här långt har mina farhågor  besannats.
Efter förstahandsvalen Chika Ezeh och Benjamin Fadi inte gick att lösa andas beslutsfattandet kring vissa värvningar panik. Samtidigt är det inte rättvist att ta fram den stora sågen efter fem omgångar och särskilt när det rör sig om spelare som inte är stöpta för spelsystemet, är i matchform eller får spela på sina ordinarie positioner. Från sidan har det uppfattats som Wedeborg satsat stenhårt på "sina" värvningar medan talangfulla juniorer fått stå åt sidan.
Här tror jag att vi har en av de utlösande faktorerna till uppsägningen.

Även spelmässigt hade föreningen hoppats på en större utväxling under den här tiden. Det är klart att vissa punkter utvecklats under Wedeborgs tid, konstigt vore det annars. Men sett ur ett helikopterperspektiv ser jag faktiskt ingen större utveckling. Med det sagt vill jag understryka att hovrar jag inte över laget under varje fotbollsträning utan baserar min uppfattning på vad jag ser under match.

Jag kan känna att 4-3-3 kanske borde skrotats efter 2017 och särskilt när klubben lider brist på naturliga yttrar.
Å andra sidan är 4-3-3 Jens Wedeborgs system och han har alltid varit tydlig med att det är det spelsystem han känner sig trygg i, men för att skaffa alternativ började man repa in 3-5-2 i vintras. Det projektet tappade fart när ett antal matcher mot Dalhem ställdes in, men har också testats i skarpt läge på sistone 
Det har funnits ett visst missnöje i spelartruppen. Wedeborgs spelidé har ansetts något otydlig och hans taktiska kunskaper inte varit tillräckliga. Samtidigt är det viktigt att påminna om att även spelartruppen bär ett ansvar ute på planen. Tränaren kan inte lastas om spelare missar markering, inte tar hemjobbet eller slår bort den sista passningen. Och fortfarande släpper FC Gute in alldeles för många billiga mål om man på allvar vill vara med däruppe.

Jag såg inte Gute som ett topplag i toppen i år utan snarare som ett lag strax under och där kan man fortfarande hamna.
Lika lite såg jag att Gute skulle aktivera optionsåret på Jens Wedeborg efter den här säsongen. 
Nu gick det aldrig så långt.
På fredagskvällen spelar FC Gute en viktig match mot nykomlingen Täby FK på Gutavallen.
På måndag börjar laget om på ny kula med ny tränare.

Välkommen till min hörna. Här skriver jag av mig när tidningarna gått i tryck eller sidorna inte räcker till. Fokus ligger naturligtvis på gotländsk idrott.

Namn: Mattias Karlsson

Yrke: Sportchef på Gotlands Media.

Bor: Visby.

Familj: Sambo och tre barn.

Nyhetstips eller kritik mejlas till: mattias.karlsson@gotlandsmedia.se

Bloggar