186 mål - nu lägger Öhman av

Silly season Peter Öhman slutar och plötsligt blev gotländsk fotboll betydligt målsnålare.
29-årigen gjorde den gångna säsongen vansinniga 40 mål på 21 matcher, vilket var mest om man summerar rikets 35 division 4-serier.
För Dalhem IF är det ett dråpslag. Peter Öhmans gjorde alltså 40 av klubbens totalt 99 mål och utan honom tror jag inte att laget klarat av att gå igenom serien med 21 raka segrar.

Peter Öhman kommer att fattas.
Jag har sett honom växa upp som fotbollsspelare.
Jag minns den där lintotten i Levides IF:s fina class of 88. Han öste in mål och var oftast en glad unge.
Minns att jag som oerfaren frilansreporter intervjuade honom vid flera tillfällen i samband med ungdomscuper i slutet av 90-talet. Jag har sett honom slå igenom som seniorspelare, ta steget från Levide till Dalhem och senare till Gute.
I Gute var det inte alls den Peter Öhman jag var van vid. Han trivdes aldrig och återvände sedan till Dalhem och fick ny fart på karriären.
2010 delade jag ut GA-bollen till honom efter en fantastisk debutsäsong i division 3 där han vräkte in 21 mål.
Vi har sett honom gå från att vara en gänglig forward till att bli betydligt biffigare under de sista säsongerna.
- Jag har tränat på gym 5-6 gånger i veckan och gått från att vara en räka till en kräfta, skämtade han.

Peters pappa har alltid funnits vid sidan av planen och det har han gjort under hela karriären.
- Han har betytt mycket för mig och han ville nog att jag skulle fortsätta. Han är 83 år nu och står fortfarande vid inträdet i Dalhem, sade Peter till mig tidigare i dag.
Peter har varit fundersam även tidigare år, men hela tiden hittat motivationen och särskilt under tränare Mikael Waktel.
Kanske hade motivationen infunnit sig om Dalhem hade haft en tränare på plats och en plan för återkomsten i division 3, men det är bara mina spekulationer.

Nu har han bestämt sig. Det är över, finito och game over.
186 mål har det blivit sedan han debuterade i division 4 som 16 åring i Levide 2005. Mission Accomplished.

Peter Öhmans målstatistik:
2005 Levide IF (div 4) 5 mål
2006 Levide IF (div 4) 15 mål
2007 Levide IF (div 4) 3 mål
2008 Levide IF (div 4) 8 mål
2009 Levide IF (div 4) 17 mål
2010 Dalhem IF (div 3) 21 mål
2011 Dalhem IF (div 3) 6 mål
2012 FC Gute (div 2)   3 mål
2013 FC Gute (div 2/4) 6 mål
2014 Dalhem IF (div 4) 31 mål
2015 Dalhem IF (div 3) 12 mål
2016 Dalhem IF (div 3) 19 mål
2017 Dalhem IF (div 4) 40 mål

En större intervju med Peter Öhman hittar ni här.

*****

Jag kan också avslöja att Håbo FF:s Gutedödare Jens Hägg sannolikt blir Gutes nästa nyförvärv.
Han är muntligen överens med klubben som i går langade över avtalet.
Jens Hägg har varit FC Gutes värsta mardröm de senaste säsongerna och av de 19 mål han gjort under de två senaste division 2-säsongerna har sju fallit mot Gute.
Hägg har mer eller mindre på egen hand snott sju pinnar av Gute.

Däremot är det mindre troligt att Sollentunas skicklige mittfältare Chika Ezeh kommer. Gute var på väg att skicka över ett kontraktsförslag när en utländsk klubb visade intresse för Ezeh.
Han kommer nu att provspela och eventuellt signa för klubben.
Synd eftersom han vore en vass värvning.

****
FBC Kalmarsund med landslagsstjärnan Kim Nilsson får en ny tränare i innebandyns allsvenska.
Efter ett krismöte på måndagen valde klubbens sportsliga ledning med klubbchef Per Viberg i spetsen att sparka huvudtränaren Emil Stille som ersätts av sportchefen och förre tränaren Adam Kallenberg.
Jag hade på känn att något var på gång, men trodde att man skulle vänta till efter Visby IBK-matchen den 16 december.
Att Kalmarsund inte är något höstlag är inget nytt.
Kalmarsund ligger nu femma i serien med 18 poäng.
Vid samma tidpunkt i fjol låg man femma med 21 poäng.
Rätt eller fel? Ingen aning, men Kalmarsund har underpresterat sedan om det är Stilles fel kan jag inte bedöma.

Hej då.

Jönssonligan skapar innebandyfeber

fredag återvänder Visby IBK till anrika Södervärnshallen för en seriematch med anledning av klubbens 30-årsjubileum. Fram till fredagen kommer jag att räkna ner med fem klassiska IBK-matcher från det gamla idrottstemplet.


#4 Visby IBK – Råsunda IS 3–4
Sista omgången av division 2 Östra Svealand.
Datum: 3 mars 2002.

Det var uppdukat för innebandyfest.
Det här var matchen det talats om sedan månader tillbaka.
Sista omgången. Serieledaren Visby IBK (40 poäng) mot Råsunda IS (39 poäng) och på bordet en gyllene biljett till landets näst högsta serie.
Visby IBK hade varit i pole position hela säsongen och krossade Råsunda på bortaplan.
Jönssonligan (bilden) med centern Joakim Jönsson (idag Bandholtz) samt Fredrik "Fredda" Larsson och målsprutan Micke Järlö på vingarna var seriens hetaste lina och hade producerat över 100 poäng (slutade på svindlande 111 poäng på 18 matcher).
Den skulle splittras efter säsongen sedan Larsson meddelat att han inte skulle fortsätta utan satsa helt på fotbollen i VIF Gute.
Den största farhågan var Visbys form som hackat lite mot slutet.

Intresset var enormt på Gotland.
Den officiella publiksiffran skrevs till 1370 personer och fullsatt och svenskt publikrekord för en division 2-match.
Publiksiffran kunde ha blivit ännu större om det inte varit för att det var lapp på luckan och många nyfikna fick vända hem besvikna.
Efteråt skulle den här matchen kallas innebandyns genombrott på Gotland.
– Det var ett tryck som jag aldrig upplevt på ön tidigare, inte ens när jag såg VIF Gute spela fotboll mot IFK Göteborg inför 5 000 åskådare på Gutavallen, skrev GT-sportens krönikör.

Hemmaklacken Yellow Blues var i gång redan före matchen och såg till att stämningen var på topp.
Inte blev den sämre när Joakim Jönsson skickade in 1–0 på passning från Fredrik Larsson redan efter två minuter och firade genom att klättra upp i ribbstolen för att tända publiken ytterligare.
Sedan tog gästerna över.
– Pang pang pang... De gör tre snabba mål på oss innan paus. Det var kanske inte bra att vi fick första målet, vi slappnar av litegrann, sade Jocke Jönsson.
Råsunda satte Visbyförsvaret på prov gång på gång.
– Vi tappade position, de tryckte på och vi var inte riktigt med. De fick slå in sina bollar ganska öppet, konstaterade Mats Enström, tränare i Visby IBK.
Joakim Jönsson funderade på om den livliga publiken gjorde spelarna spaka.
– Istället för att njuta av situationen och spela ut ordentligt inför en sån här publik, så tycker vi på något sätt att det är jobbigt med all fokusering, sade han.

1–4 underläge efter två perioder och direktplatsen kändes långt borta. I publiken började man prata om kvalet.
Men Visby IBK skulle göra match av det i tredje perioden och när Christian Nilsson med ett snabbt frislag serverade Trond Ringwall rasslade det till bakom Råsundas skicklige keeper Johan Ekdahl och 2–4.
3–4 kom sex minuter senare när Tobias Dahlström (idag Khan) krutade på från backposition och som Ekdahl räddade, men inte mer än att returkungen Micke Järlö kunde peta in bollen.
Med två minuter kvar valde tränarduo Mats Enström och Pelle Viberg att lyfta ut Mikael Olsson och spela sex mot fem.
Men några fler mål blev det inte.
– Den här gången hjälpte det inte, men sett till hela matchen tycker jag att vi räddade äran i tredje perioden, sade Mats Enström.
– Det är tungt. Vi har haft serieledning så länge och torskar i sista. Deras målvakt var väldigt bra och vi var flera i laget som hade målchanser, sade Micke Järlö.
Det lär ha varit karriärens tyngsta förlust för många av spelarna.
Visby IBK förlorade senare också kvalet mot Åkersberga.
MEN, för det finns ett stort sånt.
Den här matchen eller ska vi säga säsongen var ett klart besked: Innebandyn hade kommit för att stanna.

Melins show - tidernas vändning

På fredag återvänder Visby IBK till anrika Södervärnshallen för en seriematch med anledning av klubbens 30-årsjubileum. Fram till fredagen kommer jag att räkna ner med fem klassiska IBK-matcher från det gamla idrottstemplet.



# 5 Visby IBK - GIK Gävle 12-11
Allsvenskt kval match 1:3.
Datum: 30 mars 2014.

Publiken hade börjat lämna Södervärnshallen.
På resultattavlan står det 4–10.
GIK Gävle har haft lekstuga under den tredje periodens inledande sju minuter och gjort sex mål. Sista spiken var nerhamrad i kistan och gästrikelaget stod i praktiken med båda fötter i allsvenskan.
På bänken står tränare Joakim Bandholtz och tvinnar sitt slutspelsskägg och undrar vad som hände. Det gjorde alla 903 i publiken.
– Då fanns ju absolut ingenting som talade för oss. Vi uppträder totalt huvudlöst där ute, sade Joakim Bandholtz då.
Men det fanns en spelare som inte var beredd att ge upp matchen och han hade nummer 92 på ryggen.
Han började försiktigt med att reducera till 5-10 efter nio minuter.
Det spelade ingen roll att Robin Melin reducerade till 5–10 efter nio minuter.
Sedan släppte han på gasen och efter att han bombat in 610 i powerplay fick han sina lagkamrater att följa med på tåget.
– Jag är lite sån att om ingen annan vill så blir jag tjurskallig och tar tag i det, sade Robin Melin.
Om de trodde på det vet jag inte, men de gav det en chans.
Inte minst Jonas Gatu och Wilmer Viinamäki.

Tränare Bandholtz tittar upp mot familjen på sittplatsläktaren.
- De klappade konstant och då kände jag att om inte de ger upp, då kan väl inte jag heller göra det. Vår publik är fantastisk, de bara fortsatte heja. Vi får energi, samtidigt som Gävle hänger alltmer med huvudet, sade han.
Gatu satte 7-10 efter 13.40, men bara 28 sekunder svarade Gävle upp med att trycka in 117.
Nytt fyramålsunderläge och mindre än fem minuter kvar.

Då var det dags för gunslingern Melin igen. På 37 sekunder gjorde han både 8-11 och 911.
GIK Gävle var skärrat och tog time out för att dra ner på tempot och skingra tankarna.
Men istället för att lugna ner spelet tog man två utvisningar och med en Robin Melin fullproppad med självförtroende är det bara en tidsfråga innan det rasslade till bakom Gävlekeepern och Visby IBK-bekantingen Kalle Bending.
Efter 18.55 sköt han 1011 (hans femte mål i perioden) och 20 sekunder före full tid satte Wilmer Viianamäki 1111 framspelad av Burgsviksgrabben Jon Lindgren.
– Jag spelade nästan nonstop de sista tio minuterna och jag tror aldrig tidigare att jag haft krampkänning och varit så trött som ikväll, sade Robin Melin.

Södervärnshallen kokar, sekreteriatet svettas och journalisterna tappar hakorna i bänkskivan.
Detta är ett klassiskt idrottsögonblick och matchen går till sudden death.
Och där fullbordas sagan efter 3.34 när Viinamäki hittar Jonas Gatu och 12-11.
– Jag vet inte vad jag ska säga, sättet vi vinner på...Det är helt jävla fantastiskt, sade Jonas Gatu med tårar i ögonen.


Emil Zetterberg bjöd också på en liten kärleksförklaring till Södervärnshallen efter vad han trodde var sin sista hemmamatch.
– Det går inte att få det här trycket någon annanstans. Det är som en gryta och jag är glad över att jag fått spela här, sade han.
Segern gör att Visby har 1-0 i bäst av tre matcher.
Själv skrev jag i min matchkrönika: Ibland känns inte ordet magiskt tillräckligt.
Står för det än i dag.

Hur gick det sen? Ja, Gävle vände med två raka hemmasegrar och tog gick upp i allsvenskan.

Avslöjar: Deras tröjor hissas av IBK

I tisdags gick Visby IBK ut med att klubben i samband med jubileumsmatchen i Södervärnshallen nästa fredag startar ett Visby IBK hall-of-fame.

Ni kan läsa mer om kvällen här.

Vilka som är första att väljas in offentliggörs på fredagen, men jag kan redan i dag avslöja vilka spelare som har den äran att väljas in nästa fredag.
Det rör sig om radarparet Micke Järlö och Christian ”Bom-Bom” Nilsson som under flera säsonger öste in mål för Visby IBK. Inte minst i "Gubblinan" med antingen Andreas Wahman och Micke Anderson som tredje länk. 

#7 Mikael Järlö är en legendar inom den gotländska innebandyn och började karriären i Puma IK som blev Follingbo, men har därefter representerat Gråbo 92 innan han hamnade i Visby IBK.
Han var aldrig den flashiga spelartypen utan levde helt på sin målfarlighet.
Första gången Visby IBK kom i kontakt med Micke Järlö var 1989 när Visby föll mot Puma i den lokala serien med 0 – 16. Micke Järlö gjorde som vanligt det han var bäst på - avgjorde matcher.
Mot Visby IBK stänkte han in nio mål. Typiskt Järlö.
Jag har tidigare jämfört honom med den finske hockeyspelaren Jari Kurri på grund av sin extrema känsla för målet. Det spelade ingen roll var bollen dök upp så fanns Järlö där.

För er som inte var födda på 1980-talet så var Jari Kurri kedjekamrat med Wayne Gretzky under åren i Edmonton Oilers och senare LA Kings.

Jag har sett Micke Järlö i många matcher, men tror aldrig jag sett honom komma tvåa på en boll i slottet.

Säsongen när Visby IBK tog klivet upp i division 1 (att jämföra med allsvenskan idag) gjorde Järlö 44 mål och 57 poäng på 21 matcher.

Totalt gjorde Micke Järlö åtta säsonger i IBK-tröjan.

# 9 Christian Nilsson är showmannen som var lika älskad för sina mål som för sina målgester med grimaser och totalt glädjefirande med publiken. Mig veterligen är han den ende gotländske innebandyspelare som det tryckts upp en supportertröja för (limiterad i 300 exemplar) och den är vad man skulle säga ”rare” idag.
En av de mest omtalade är när han gjorde mål och knäckte klubbskaftet mot knäet.
Coolt, men dyrt.
Men Christian Nilsson var också en fin spelare att ha i sitt lag och som alltid visade hjärta för IBK även om moderklubben är Vendelsö IK.
Jag har lite svårt för spelare som kysser klubbmärket, men i Bom-Boms fall kändes det äkta.
Det visade han om inte annat på planen där han var lika obekväm som en finne i röven på motståndarna.
Dessutom utrustad med en fin bössa.
Jag minns att Christian efter sista matchen i Visby IBK inte ville utesluta en comeback, men så blev det inte.
Han slutade åtta säsonger senare som han började – som en toppspelare.
Efter Visby IBK gjorde han en säsong i Hammarby, två i IK Malmen och sedan Hammarbyhöjden.

Klart är att det rör sig om två verkliga legendarer på den gotländska innebandyscenen.
Värdiga är bara förnamnet.

Murbräckan från Slite

En klubbikon i P18 IK har gjort sitt. Ja, jag väljer att kalla Pauline Mårtensson för det även om IK Graip är moderklubben.
Men efter sju säsonger i klubben och som chaufför på resan från division 3 till att etablera sig i division 1 har murbräckan från Slite förtjänat den statusen.
Pauline Mårtensson, 29, har gett allt under alla säsonger och alltid varit lika cementerad i startelvan oavsett om tränaren hetat Roine Söderlind, Roland Ahlvin eller Per Olsson Appelgren.
Samtidigt har skadorna varit återkommande och i augusti knäopererades hon. Under säsongen har hon också besvärats av en skada i lårets baksida och fötterna.
Beslutet att det här skulle bli sista året tog hon redan före årets säsong.

                                                        Ni kan läsa Jonas Bäckströms artikel om läget i P18 här.
 
När "Palle" säger att "hon inte vet hur det känns att inte ha ont någonstans" så summerar det henne som fotbollsspelare.
Jag glömmer inte hennes ord efter en cupmatch där hon blev så hårt tacklad av en motståndare att knäet hoppade ur led.
– Visst är det ömt och lite stelt. Med Voltaren och silvertejp går det nog bra och jag kan vara igång igen, sade hon till GA då.
Japp, bara några dagar senare gjorde hon 90 minuter mot Tyresö.
Den tvåfaldiga GA-trofévinnaren (2013 och 2017) har aldrig varit den som grinar i onödan. 
Snarare är hon för mig en hårding, hänynslös på planen och mest mot sig själv. En spelare alla vill ha i sitt lag, men ingen vill möta.
Men det finns en gräns för alla och när inte ens silvertejp och voltaren hjälper vet man att det är dags.
Pauline Mårtensson blir saknad på Visborgsvallen.
 
Att ersätta Mårtensson är förstås en tuff utmaning och knappast den enda heller. Förutom Mårtensson tappar även P18 den spelskickliga mittbacken Jonna Appelgren som har en lysande säsong bakom sig och hennes kollega i mittlåset Hilda NygrenKlart är också att importerna Tenesha Palmer och Rosie McShane liksom huvudtränaren Per Olsson Appelgren lämnar klubben.
Frågetecken finns även för spelare som Ebba Ronquist som ryktas till Djurgården och lagkaptenen Frida Starkenberg.
Jag får lite 2014-vibbar då klubben tappade Rebecka Lange, Mimmi Engström, Helena Liljeström och Pauline Mårtensson (gjorde sedan comeback under hösten). Då hade P18 turen på sin sida och räddade kontraktet efter två starka värvningar i backklippan Margaret Power och målsprutan Shannen Wacker samtidigt som Alice Salomonsson fick sitt stora genombrott.
 
Utlandsspåret lär fortsätta även 2019. Det är en förutsättning för att kunna hålla ett lag i division 1.
Nu lär även division 2-laget urholkas och fler unga spelare får räkna med att ha leveranskrav på sig oavsett om de är redo för division 1 eller inte.
Vi ska komma ihåg att B-laget inte varit någon självgående segermaskin utan säkrade nytt division 2-kontrakt först i sista omgången.
Det kommer att krävas en silly season utöver det vanliga för annars kan division 1 snart vara histora.

30 år och tillbaka till Södervärn

Grattis Visby IBK.
I dag är det 30 år sedan Visby IBK bildades av sjundeklassarna Per Viberg, Emil Borg, Nicklas Permerud och Daniel Larsson.
Bilden är från 1989 och var publicerad i GT. Det var också det första reportaget som gjordes om klubben.
Det har blivit några sedan dess.

Som en del i klubbens 30-årsfirande kommer det allsvenska mötet med Onyx att spelas i Södervärnshallen fredagen den 26 oktober klockan 19.
Innebandyn kommer hem för en kväll. Som jag saknat den där gamla skruttiga hallen. I den här bloggen har jag tidigare uttryckt önskemål om ett lokalt svar på NHL:s winterclassic. Här till exempel.

Vem vet, blir det lyckat kanske det kan bli en årlig tradition.

Välkommen till min hörna. Här skriver jag av mig när tidningarna gått i tryck eller sidorna inte räcker till. Fokus ligger naturligtvis på gotländsk idrott.

Namn: Mattias Karlsson

Yrke: Sportchef på Gotlands Media.

Bor: Visby.

Familj: Sambo och tre barn.

Nyhetstips eller kritik mejlas till: mattias.karlsson@gotlandsmedia.se

Bloggar