Vem är det som klåpar med min bro?

Fem i tolv, bara några dagar innan den nya kryssningskajen ska invigas, då kommer nyheten att den permanenta gångbron över Färjeleden inte kan byggas.

Man har missat en detalj. Detaljplanen. (Läs mer HÄR)

Den stålkonstruktion som blev den tillfälliga lösningen, och som står där nu, den är en god kandidat till Gotlands fulaste konstruktion. Och nu blir det av allt att döma kvar, kanske ända till 2021.

Att ändra detaljplaner kan som bekant ta tid.

Man kan kunna tycka att en sån här sak, en ganska avgörande sak, som att om man får bygga en bro eller inte skulle kunna ha uppmärksammats lite tidigare, så att processen hade kunnat sättas igång.

Vad våra kryssningsbesökare möts av nu nere på hamnen är knappast Venedig om man säger så. En grusplan, en extremt ful stålkonstruktion, några oljecisterner. När de klivit av sin lyxiga båt väntar, efter denna intagande utsikt, en klättring uppför trapporna, sedan nedför trapporna. 
Och efter det en lång vandring mot staden, där man dessutom ska korsa den vältrafikerade Giutebacken.
Det finns en hel del problem med den här infrastrukturen kan man säga.

Om man bortser från det rent estetiska i den tillfälliga bron, vilket är nästan omöjligt, men om man försöker, återstår det praktiska.

Den genomsnittlige kryssningsturisten är ingen elitidrottsman. Medelåldern är hög. Många är rörelsehindrade. Man behöver inte vara rörelsehindrad förresten för att tycka att klättringen uppför och nedför trapporna till bron är tung, men en rullstol, krycka eller rullator gör knappast saken lättare.

Nåja. Taxi- och bussbolagen firar nog med tårta i dag i alla fall. Alltid någon som blir glad.

Det är lätt att bli hemmablind

Gotland behöver nya idrottshallar.

Om detta är de allra flesta överens.

Men sedan tar det stopp. Jag har tidigare lagt mig i den här debatten, medvetet provokativt såklart, lite för att retas med ishockeyn som är väldigt duktiga på att synas och höras om hur usel ishallen i Rävhagen är.

Men det är klart att de har rätt. Ishallen i Rävhagen är usel. Istiderna räcker inte till. Konståkningen vill växa men kan inte.

Problemet här är att det finns så många fler som har rätt. Den fråga som Region Gotland har att utreda är delikat - vem har mest rätt?

På onsdagen var jag med en stund på den debatt som anordnades av Moderaterna i Arenan med inbjudna paneldeltagare från hela 13 olika idrotter (om jag räknade rätt, panelen var minst sagt välfylld).

Själv lever jag just nu närmast gymnastiken eftersom min yngsta dotter är aktiv i Visbygymnasterna. Jag är alltså en av de föräldrar som bygger en gymnastikhall sex dagar i veckan, tunga och många redskap släpas fram i Säves lilla B-hall. Det finns inte ett skyddsombud på någon arbetsplats som hade godkänt detta, hjul med flera hundra kilo på som rullas bland barfotabarn, en barr som i princip är en skitstor råttfälla, ett räck som om det monteras fel blir en dödsfälla för den gymnast som försöker snurra.
Gymnastiken är alltså en av de idrotter som räcker upp båda händerna på frågan om det behövs en hall.

Men det här mötet var nyttigt. Ibland behöver man påminnas även om andras verksamheter och behov.

Som friidrotten som inte har någonstans alls att träna inomhus på vintrarna. Gotland har fostrat stora friidrottsstjärnor, men den tiden ser ut att vara förbi när utövarna tappar månader i träning varje år.

Ridsporten som är stor på Gotland men som i princip har stopp på att ta in barn i ridskolor på grund av lokalbrist.

Jonas Henning från Slite Sports Academy var också där. Med förflutet i Åre hade han med sig ett lite annat perspektiv, som kan vara värt att fundera på.

Gotlänningarnas syn på avstånd är helt vridet. Det som betraktas som långt på Gotland är inte långt någon annanstans i världen. Jag är själv likadan, om jag ska åka till Hemsebadet exempelvis behöver jag i princip packa resväska och överlevnadskit. Det är ju FEM MIL dit.

Regionen ska som sagt svara på frågan vem som har mest rätt. Detta ska göras med en anläggningsstrategi. Saker och ting som heter något med "strategi", "förstudie" eller "underlag" plägar tyvärr ta extremt lång tid för Region Gotland att ta fram, och detta lär inte bli något undantag.

Just nu tas DIREKTIVEN för STRATEGIN fram, bara det ett jobb som tagit flera månader. Jag räknar inte med att se någon färdig anläggningsstrategi förrän tidigast hösten 2019. Jag är glad om jag får fel.

Och när strategin är klar, då tar det ytterligare några år innan något börjar byggas, och något år till innan det är klart.

Därför är det enda jag är säker på, tyvärr, att min gymnasticerande dotter kommer vara vuxen och ivägflyttad innan Gotland, högst eventuellt, ser en gymnastikhall.

 

Det Max Hansson skapade är helt unikt

Max Hansson var en entreprenör. Det känns lite futtigt nästan att benämna honom så i en tid då ordet ”entreprenör” blivit mode och används av vem som helst som öppnat en korvkiosk eller en surfbrädeuthyrning.

Men han var det. Den största också i Gotlands historia.

Jag kan inte ens föreställa mig att vi kommer få någon, någonsin, som kommer i närheten av att lyckas med det Max Hansson gjorde. Från ingenting skapade han ett företag, på egen hand hela vägen, som blev vad det är i dag.

Prislappen var svindlande när han sålde, över 1,2 miljarder kronor. Men det är bara vad Payex var värt just då, för Max Hansson och Swedbank. Vad Payex, och tidigare Faktab Finans, är värt för Gotland går inte att uppskatta i kronor och ören.

Alla dessa arbetstillfällen. Alla dessa karriärmöjligheter. Alla företag som profiterat på Payex framgångar genom att anställda gått vidare till dem efter att ha fått grunderna hos Max. Alla dessa skatteintäkter, bara en sån sak.

Egentligen är det osannolikt att Max Hansson gjorde det han gjorde, på Gotland. Och framförallt FÖR Gotland, vilket många tenderar att glömma. Han flyttade aldrig huvudkontoret. Han brann för att utveckla företaget lokalt, det blev en affärsidé och ett varumärke.

Payex var gotländskt. Han var genuint sur på att all skatt han skulle betala efter försäljningen inte kunde komma Gotland specifikt till del. ”Gotland borde få hälften”, sa han i en intervju med oss.

Max Hansson må ha uppfattats som excentrisk av oss som stod vid sidan av, men det gick aldrig att missta sig på hur mycket han brann för Gotland. Han byggde också upp ett mindre imperium i innerstan, och bara den biten i hans entreprenörskap är värd ett helt kapitel i boken om hans liv.

För bara några dagar sedan hade jag turen att få en rundvisning i den gamla banken vid Donners plats. Så smakfullt renoveringen var gjord. Så snyggt man värnat om detaljerna i byggnaden. Och så ofantligt dyrt det måste ha varit att ta denna hänsyn till kulturarvet som han gjorde.

Jag kände inte Max Hansson. Vi träffades några gånger, och han ringde mig vid emellanåt och var förbannad över något vi skrivit. Men till skillnad från andra som jag haft att göra med där våra åsikter gått isär var Max Hansson aldrig oresonlig.

Han kunde uppfattas som burdus och han hade ingen tid för skitsnack. Extremt tydlig och rakt på sak. Men han lyssnade alltid på argument. Våra samtal slutade alltid med skratt och prat om något helt annat än det han ringde om från början.

Sen är det säkert så att man inte lyckas med det Max Hansson lyckades med om man inte har en tydlig vision och ett bestämt sätt att genomföra den på.

Jag kan inte känna något annat än den djupaste respekt. Hatten av. Vila i frid.

Vad var det som hände med Moderaterna?

Vad var det som hände?

När förvandlades Nya Moderaterna till Gamla Sverigedemokraterna, kompletta med propagandafilmer och egna twittertroll?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Moderaternas famösa film om Göteborg. Och det handlar inte om huruvida den brinnande bilen är från Vancouver eller Biskopsgården, i sammanhanget är det oväsentligt.

Frågorna är av en annan art, och jag är inte helt säker på att jag gillar svaren.

När Moderaterna under Anna Kinberg Batra öppnade för att samtal med SD blev det ramaskri och väljarflykt. Opinionssiffrorna rasade. I ärlighetens namn inte enbart beroende på detta (Kinberg Batras luddiga ledarstil spelade säkert in) men till stor del.

Nu, under Ulf Kristersson, och med Hanif Bali som stolt härförare av trollarmén i sociala medier, har siffrorna vänt och det blåser medvind.

Vad är då skillnaden mot förut?

Jo, Moderaterna har gått från att säga att man kan prata MED SD till att faktiskt prata SOM SD.

Och det är tydligen bra. Tycker väljarna.

Själv står jag vid sidan av och förundras över detta populistiska politiska spel, och undrar inte så lite oroligt vart vi är på väg i den här valrörelsen som knappt börjat.

Det är INTE glassigt att vara politiker

Gotland har endast sju heltidsanställda politiker, som alltså uppbär en normal månadslön för sina uppdrag i samhällets tjänst.

Det är regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin och regionråden Brittis Benzler, Saga Carlgren, Stefaan de Maecker, Isabel Enström och Filip Reinhag. Och oppositionsrådet Eva Nypelius. Regionråden , förutom Filip Reinhag, delar dessutom sina rådsuppdrag med ordförandeskap i olika nämnder.

Alla andra politiker, alla i regionfullmäktige, de sköter sina politiska uppdrag vid sidan av sina vanliga jobb. Kvällar, helger, så mycket tid de lägger på att läsa handlingar eller gå på olika möten.

Att veta hur vårt samhälle är uppbyggt, att vi till stora delar lutar oss mot personers samhällsengagemang och vilja att ställa upp, det kan man tycka är en grundläggande kunskap som alla borde ha.

Men nej.

När vi nyligen skrev om Lars Thomssons (C) förslag att höja arvodet som utgår till fritidspolitikerna, alltså de som sitter i nämnder och fullmäktige som har vanliga jobb, då gick folk bananas på vår facebooksida.

LÄS ARTIKELN HÄR

”De ska inte höja sina löner, de ska sänka sina löner” skriver en och har helt missat att det inte är löner det handlar om utan en ersättning för att man är borta från sitt ordinarie jobb, och alltså FÖRLORAR pengar.

HÄR HITTAR DU FACEBOOKINLÄGGET MED KOMMENTARER

”Låt ersättningen frysa in”. ”Sänk skiten istället”. ”De borde ha ackordlön”.

Det finns faktiskt ingen ände på hur ignoranta och okunniga människor är om hur saker och ting fungerar. De häver ur sig dumheter på löpande band, och hejar sedan på varandra med gillamarkeringar och beröm. Ingen tycks ens ha läst artikeln. Ingen bryr sig om att ta reda på fakta.

Politikerföraktet och faktaresistensen är cementerat hos dessa personer vars största gemensamma nämnare tycks vara att de inte själva engagerar sig alls utan bara sitter hemma och gnäller.

Bland annat är det därför som vi i dag drar igång vår nya serie inför valet där vi möter några av våra hårt arbetande fritidspolitiker i deras vanliga arbetsmiljö. Zonterapeut, gynekolog, biodlare, lastbilschaufför är deras yrken. En jobbar i en matbespisning på en skola. En är pensionär.

Första delen publiceras tisdag kväll.

Det är dessa människor det handlar om. Vanligt folk. Med vanliga jobb. De lyfter inga miljonlöner. De lever inget liv i glamour med representationsnotor.

De försöker få tillvaron att gå runt, samtidigt som de engagerar sig i vårt samhälle och sällan får någon ersättning för sitt arbete. Eller så är den inte i närheten av att täcka den tid de lägger ned på sitt engagemang för att få allas vårt samhälle att snurra.

Till er som trollar tråden på facebook, och till er andra som lever i illusionen om att det är ett liv i smöret att vara fritidspolitiker, till er vill jag bara säga: läs på. Eller var tyst.

Eller engagera dig själv så får du se hur glassigt det är.

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, seglar tvåmänning, thaiboxas och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar