Isabell Jonasson

Isabell kommer bland annat att skriva om Gotland, musik, filmer, litteratur och feminism.

Skillnaden mellan fänkål och selleri

Visby Jag var och handlade i veckan. Lade upp på rullbandet fänkål, pasta, flingsalt och frusen spenat.

I kassan sitter en ung kille med flottigt hår som ser ganska trött ut. När han ska väga fänkålen så vänder han sig om mot kollegan i den andra kassan och frågar vad det är för PLU till sellerin varpå jag säger att det är en fänkål.

Det här hade varit en fullkomligt normal situation om det inte vore så att det bakom mig står en kvinna i femtioårsåldern med hennarött hår som får ett infall och också vill rätta killen. Resultatet blir att hon och jag bildar en liten unison kör för vi råkar tyvärr tillrättavisa honom exakt samtidigt. Killen i kassan tittar upp på fänkålskören och hade han inte varit i tjänst så hade han nog fnyst men nu rycker han bara lite på axlarna. Den riviga kvinnan skrattar till lite och börjar lasta upp rostbröd på bandet samtidigt som hon med bebisröst säger till flottkillen att de är så lätta att blanda ihop men med lite träning så lär man sig till slut. Kassakillen är dålig på att dölja ointresset och ignorerar kvinnan fram tills att varorna är scannade och han tvingas berätta för henne hur mycket hon ska betala.

”Hoppsansa” säger kvinnan med ett skratt, ”är du säker på att du inte slog in bananerna som ekologiska nu, för det var de inte”.

Killen flyttar blicken mot skärmen för att ögna igenom de scannade varorna och hon har givetvis rätt, han hade slagit in de som ekologiska bananer.

Jag känner hur jag börjar skaka när jag betraktar det lilla händelseförloppet. Vem är hon att lägga sig i min och kassakillens möte? Är det hennes fänkål kanske? NEJ! Jag slår vad om att hon studerat min handel och killen i kassan innan det ens blivit min tur, för hon kände på sig att han skulle stöta på trubbel. Hon såg det på hans rödlätta ansiktston, för att han var en ung trött kille som inte utstrålar något intresse för grönsaker eller för något som behöver tillagas över huvud taget.

Genom att lägga sig i någonting som inte angick henne förenade kvinnan oss i något som jag inte ville vara med i. Vi blev ett radarpar av beskäftiga kvinnor som skryter för odugliga pojkar om vår matvarukunskap. Sådant kan vi, vi kvinnor. Ja är det nåt vi kan så är det att skilja på fänkål och selleri.

Jag ville inte vara med i det där. Jag vill framstå som en intressant person, som inte bryr mig om matlagning, städning, organiserande och tråkiga saker som andra kvinnor pysslar med. Andra kvinnor, inte jag! Jag vill sticka ut och vara en ovanlig kvinna. En som är rolig och avslappnad, som aldrig tjatar på någon för att (han) inte lagt sina strumpor i tvätten. Jag vill utstråla att jag gör saker för min skull, för min karriärs skull, för mitt välmående.

Jag blängde irriterat på kvinnan när jag packade i mina varor och hon tittade på mig med ett förvirrat ansiktsuttryck och stelnat leende. Sedan åkte jag hem och berättade om upplevelsen för min sambo som inte riktigt verkade förstå vad jag menade.

”Det var väl inte så himla farligt?” sa han och skrattade åt min tokiga och lite charmiga upprördhet.

Nej, det kanske det inte var då tänkte jag när jag insåg hur det lät.

Insikten rasade ned på mig när jag stod i köket och hackade upp den där himla fänkålen. Där stod jag och hackade fänkål till en mustig gryta jag hade googlat upp under dagen medan tvätten snurrade i maskinen och månadens räkningar låg nystorterade i olika högar på skrivbordet. Mina i en hög, min sambos i en annan och våra gemensamma i en tredje. Jag såg kvinnans förvirrade stelnade leende framför mig och en våg av självförakt vällde upp.

Jag är väl inte den där härliga personen som jag så gärna vill framstå som. Faktum är att jag organiserar och letar recept större delen av mina vakna tid. När jag stod där i affären så skämdes jag över att höra ihop med hennakvinnan och istället för att tycka att det var egendomligt att killen i kassan inte kunde skilja på fänkål och selleri så sprang jag patriarkatets ärenden utan att någon ens bett mig om det. Det är något som är allvarligt fel trots allt. På mig alltså.

Kvinnan i kön tillät mig inte låtsas. Hon tillät mig inte vara en person i mängden utan hon synliggjorde mitt kön och mitt köns förväntade egenskaper och intressen.

Nej, det är inte mitt intresse att googla recept och hålla ordning i hemmet. Men jag gör det för att hemmet inte ska förfalla, för att det ska vara trevligt. Och av samma anledning gissar jag att kvinnor håller på och organiserar i världen och tjatar och skurar, för skulle vi sluta med det så skulle världen förfalla, det skulle inte bli trevligt.

De flesta är dock överens om att sådana sysslor är tråkiga. Det är mycket roligare att titta på film, dricka öl och spela fotboll. Det är liksom lite pinsamt att säga högt efter en middag med gäster hemma att man måste ta itu med disken. Risken är stor att någon utropar att man är ”såå himla tråkig” eller att det kan väl vänta till imorgon. Och det är ingen som höjer på ögonbrynen när mannen i det heterosexuella förhållandet berättar under middagen att kvinnan bestämt att de ska ha städdag på söndagar samtidigt som han himlar med ögonen. Det skrattar vi åt, han är ju så charmig och hon är ju så jävla tråkig bara.

Allmänhetens syn på uppgifter som kvinnor ofta tar sig an är att det är något oviktigt och idiotiskt som bara borde kunna bli gjort av sig självt. Vi alla springer patriarkatets ärenden någon gång, för det kvinnor gör är ju som bekant inte lika högt värderat som det män gör.

Vi skrattar åt det hysteriska planerandet, skratten som på något sätt också är vända mot oss själva, fast vi skrattar med. Vi ”är med” i gemenskapen, vi är vanliga människor i några minuter och inte det där trista som heter Kvinna.

Jag skämdes för att jag kommit på mig själv med att inte vilja höra ihop med henne. JAG! Jag av alla människor som kallar mig feminist! Som är med i separatistiska facebookgrupper, som läser feministisk litteratur, som tar småstrider hit och dit och som har ett jävla kvinnomärke intatuerat på foten. Jag av alla människor sprang patriarkatets ärenden.

Och sedan blev jag ledsen över att ämnet fortfarande är lika aktuellt som när min mormor var ung, som när min mamma var ung. Fast mamma och mormor var kanske mindre fria och mer fjättrade vid sina könsroller så värdesatte de åtminstone sina kunskaper. Kvinnoföraktet tar ständigt nya former för idag förväntas vi utföra och besitta dessa kvinnligt kodade kunskaper och samtidigt ta avstånd och skämmas för dem. Föraktet överlever och förnyas och ibland känns det sorgligt nog som att vi inte kommit så långt.

Kanske att män ska börja lära sig se skillnaden på fänkål och selleri eller ta ansvar för att julkorten blir ivägskickade eller rensa kylen innan det börjar lukta illa? Så kan vi alla sedan vara överens om att det är tråkiga sysslor men eftersom också män utför dem så kanske det magiska skimret lägger sig över dem och plötsligt blir de betraktade som nödvändiga? Så funkar det ju med sådant som män utför, det är sen gammalt.

Förlåt kvinnan i kön. Jag skäms och här är min offentliga ursäkt till dig. Min bakläxa. Du och alla vi andra kvinnor som kan se skillnaden på fänkål och selleri ska vara stolta (eller vetefan om vi ska vara stolta men i alla fall inte skämmas) över den kunskapen och är det någonting vi ska se ned på så är det ointresset kring hur maten hamnade på bordet eller hur elräkningen blev betald, hur det kommer sig att blommorna aldrig torkar ut och varför kattlådan alltid blir tömd.

 

Ja, jag vet att det finns några få män som städar och grejar mer hemma än vad kvinnan gör så ni behöver inte skicka massa upprörda meddelanden om det till mig. Man måste få generalisera lite ibland, annars blir det liksom omöjligt att ha en åsikt om något. Känner du inte igen dig, ta inte åt dig då. Fast mitt tips är ändå att ta åt dig för förmodligen behöver du det. :)

 

Namn: Isabell Jonasson Yrke: Personlig assistent Bor: Visby Intressen: Gillar att läsa, skriva, umgås med vänner och min partner, äta mat.

Bloggar